Big Bang Italia

Jag vill passa på att tacka alla som läst bloggen under året och diskuterat på twitter. Jag försöker alltid svara på det jag hinner. Utan era ögon och åsikter är bloggen medvetslös.

När jag nu lämnar Serie A för lite välbehövlig ledighet, lämnar jag en liga där det händer saker. Värvningarna har inte låtit vänta på sig och det var länge sedan vi såg så dyra affärer i Serie A.

Inter har gått bärsärk på transfermarknaden, Milan vill ta sig tillbaka till toppen med nya pengar, Juventus vill bygga vidare mot nya framgångar, Roma lär attackera mercaton så fort de sålt av spelare, Lazio ska kvala till Champions League och om Salah stannar i Fiorentina och Higuain i Napoli är även de redo att stå sig starka till nästa säsong.

Big Bang Italia.

Man kan absolut prata om en liga på uppåtgående. Det känns nästan som i gamla dagar och nästa säsong kan komma att bli mycket jämnare i toppen, inte minst tack vare Milano-lagens nya satsningar.

Serie A lever i spännande tider.

Precis som hela ligan ska jag nu ladda om batterierna, följa mercaton och försäsongen från hängmattan och med stort intresse se hur klubbarna rustar sig för den nya säsongen.

2014/15 var säsongen då ryktet om Serie A:s död visade sig vara överdrivet. När vi nu vänder kapitel till 15/16 finns det stora förhoppningar om att ligan inte bara är levande utan även vilt sparkande igen.

Arrividerci!

Värvningen av Carlos Bacca borde ge entusiasm och förhoppningar till ett Milan som verkligen behöver det. Colombianen kommer från en strålande säsong i Sevilla och var jagad av många klubbar.

Ändå är jag lite skeptisk till affären. Bacca fyller 29 år i höst och om uppgifterna stämmer kommer han vara 33 år när hans kontrakt går ut. Jag har en känsla av att vi redan sett det bästa av honom och jag är osäker på om han är en spelare att hålla i handen när man möter de allra bästa lagen. Tittar man på hans facit har de flesta av han mål trillat in mot medelstora eller minde lag. Dessutom snackar vi om spelare som inte riktigt är ordinarie i sitt landslag.

Jag är inte alls så säker på att han kommer bli en så vass värvning som prislappen visar. Men samtidigt är livet så för ett lag som det gått dåligt för och som vill ta sig upp till toppen igen. Man måste överbetala för att nå framgång igen.

Och om Milan sätter Bacca i rätt sammanhang kan det bli riktigt bra. Placera t ex en Zlatan bredvid honom och vi har plötsligt ett mycket vasst anfallspar. Lyckas Milan sätta ihop ett lag med t ex Axel Witsel, Bertolacci, De Jong och Bonaventura  bakom Bacca och ytterligare en vass anfallare är de på rätt väg.

Men det kanske största problemet kvarstår. Även om jag tror att Mihajlovic kan förbättra försvarsspelet per se, känns det som om de måste hitta en mittback av hög kvalité och med ledaregenskaper. Det är en viktig pusselbit som måste sättas.

Även om jag inte riktigt tycker att Milan lyckats bli så mycket bättre än vad de borde för ca 50 miljoner euro och även om jag skulle valt Kondogbia/Jackson framför för tex Bertolacci/Witsel/Bacca så börjar det ju röra sig i rätt riktning. Spelare börjar anlända och det i sig kan ge god effekt.

Efter en mardrömslik start på mercaton börjar Milan i alla fall nu se ljuset i transfermörkret.

***
Mycket talar för att Gianelli Imbula nu inte anländer till Inter. Jag tror inte att det gör så mycket. Han kan mycket väl explodera i en klubb som t ex Porto eller Valencia, men behovet av Imbula är inte jättestort efter att man har värvat Kondogbia och då man har spelare som Kovacic, Brozovic och Hernanes.

***
Fiorentina väntar på att Mohamed Salah ska ge besked. Att behålla egyptiern är av oerhörd stor vikt för Viola. Han skulle inte bara vara deras bästa offensiva kraft utan även vara en symbolisk värvning då han representerar hopp och drömmar om en stark nästa säsong.

***
Att Roma inte lyckades värva Carlos Bacca behöver inte vara så negativt, inte minst om de värvar Edin Dzeko istället. Jag menar inte nödvändigtvis att bosniern är en bättre spelare än colombianen, men jag tycker att han bättre representerar vad Roma behöver framåt. En stark spelare som är i bra i luftrummet och som kan hålla i boll skulle utveckla Romas spel mer.

***

Om Napoli värvar Allan, Matteo Darmian och en bra mittback har man fyllt stora hål. Och tänk om man faktiskt inte säljer Gonzalo Higuain? Tänk om argentinaren hittar motivation och fokus under Sarri? Då känns man plötsligt som en scudetto-kandidat.

***

Transferbetyg:

Geoffrey Kondogbia
Från Monaco till Inter
Transferbetyg: 8,5

“Visst, han blev dyr, men jag tror att Kondogbia kan visa sig bli en alldeles lysande värvning för Inter. Är stark och skicklig och är precis vad Inter behöver behöver på mitten. Har dessutom sina bästa år framför sig. Kan mycket väl visa sig vara värd sin prislapp och mer än så.”

Mario Mandzukic 
Från Atletico Madrid till Juventus
Transferbetyg: 7

“Kommer inte kunna ersätta Tevez, men ger Juventus elakhet och målfarlighet längst fram. En uppgradering jämfört med Llorente.”

Carlos Bacca
Från Sevilla till Milan
Transferbetyg: 6,5

“Gjorde en strålande säsong för Sevilla och är en komplett och duktig anfallare, som kan bli riktigt bra i Milan om han hamnar i rätt omgivning. Jag är dock lite osäker på hur Bacca klarar av knepiga italienska försvar och prislappen var lite för hög för en spelare som fyller 29 år i höst.”

Birkir Bjarnason 
Från Pescara till Torino
Transferbetyg: 6

“Islänningen är kanske inte den sexigaste värvningen, men han var riktigt bra i Pescara ifjol och är en spelare man kan lita till att han alltid gör ett hårt jobb.”

Iago Falque 
Från Genoa till Roma
Transferbetyg: 6

“Gjorde succé i Genoa, men jag är inte så säker på att han kan upprepa det i Roma. Risk för överskattning efter sin framgång förra säsongen. Garanti eller “Flash in the pan”?”

Jasmin Kurtic
Från Fiorentina till Atalanta
Transferbetyg: 6

“Var en stor flopp i Fiorentina, men är bättre än vad han visade i Florens. I Atalanta bör han kan få ut lite mer av sina kvalitéer.”

Guido Vadalá
Från Boca Juniors till Juventus
Transferbetyg: 7,5

“Kommer på tvåårigt lån i Tevez-affären. Juventus kan sedan köpa loss honom. Vadalá är enligt mig en av av världens allra största talanger. Med rätt utveckling kan Juventus ha gjort ett super-kap.”

Pepe Reina
Från Bayern Munchen till Napoli
Transferbetyg: 6,5

“Är väl ingen framtidsman, men samtidigt bör han ge lite större trygghet och garanti än vad de osäkra korten Andujar och Rafael gjort.”

Jo, ni läste rätt.

Man kan inte beskriva det på annat sätt än att Adriano Galliani och Milan har stigit av vid station desperation. Missförstå mig inte, jag gillar Bertolacci väldigt mycket och hans säsong i Genoa var ruggigt bra. Men ingenstans i världen är han värd 20 miljoner €.

Det finns dock en ologisk logik i hela den här värvningen. Sinisa Mihajlovic vill verkligen ha Bertolacci och anser att han är perfekt för den fotboll han vill bedriva (vilket sätter igång vissa varningssignaler) och Silvio Berlusconi vill ha fler italienska spelare i laget. Dessutom känner Milan stor press på att presentera ett nyförvärv efter fiaskona med Kondogbia och Jackson Martinez.

Detta gör att man trampat rakt ner i fällan. Jag har ingenting emot att Milan värvar Bertolacci, men inte till det priset. Han är inte en spelare som flyttar nålen för Milan och det är inte där den rödsvarta mercaton borde börja.

Den borde istället börja med en högklassig mittback, en striker av hög rang och en mittfältare med muskler och skicklighet.

Bertolacci ska inte vara den första pusselbiten, utan någon man lägger till senare. Visst, man kan påstå att det inte spelar någon roll vem man värvar först, bara man till slut lyckas köpa de spelare man vill, men jag tror tvärtom att det spelar roll.

Hade man lyckats värva Kondogbia hade kanske även Jackson valt Milan och vice versa. Att försöka locka till sig världsstjärnor med hjälp av Bertolacci är en svår väg att vandra.

Det är klart att t ex Inter har lättare att dra till sig spelare nu när man visar att man värva starka nyförvärv. Mercaton handlar mycket om att få hjulen att börja rulla. Nu när Milan har startat transfermarknaden så pass illa, men ändå viftat med stora pengar, kommer andra klubbar kunna dra nytta av deras desperation.

Milan har fortfarande chansen att bygga ett starkt lag i sommar, men det har inte direkt gjort det lätt för sig.  Och ska sanningen fram så har deras första veckor på mercaton varit en smärre katastrof.

För Romas del är försäljningen av Bertolacci rena bingon. Nu ser man ut att få 20 miljoner euro för en spelare som troligen inte ens skulle vara en startspelare i laget.

Dessutom är man på väg att samla ihop pengar på Gervinho, Doumbia och Destro. Sportdirektör Walter Sabatini har valt att först försöka sälja spelare för att sedan gå till attack på eventuella förstärkningar.

Roma är i stort behov av “rätta” värvningar i sommar och det återstår att se om de lyckas med det, men visst har Milans desperation hjälpt dem en bit på traven.

Att Sverige spelade oavgjort mot Portugal var inte speciellt oväntat och Italien får skylla sig själva att de satte sig i den situationen. Just matchen mot Sverige borde de ha hanterat på ett bättre sätt. Man var en man mer och släppte ändå in ett mål och Stefano Sturaros utvisning kostade förmodligen en poäng.

Trots allt fanns det många positiva insatser att hämta från turneringen. Flera spelare visade prov på att de är redo att kliva in i nästa säsong som huvudpersoner i Serie A.

Francesco Bardi
Var mycket bra mot England och visade att han är redo för en ordinarie plats i Serie A.

Davide Zappacosta

Daniele Rugani
Dominant, visade pondus och gick aldrig bort sig. Borde få chansen i Juventus redan i höst.

Alessio Romagnoli
Fick märkligt nog inte spela i första matchen, men agerade stabilt i de två sista fighterna. Inte lika imponerande som Rugani, men stabil.

Cristiano Biraghi
Hade chansen att avgöra mot Portugal, men missade grovt. En av få som inte visade framsteg.

Lorenzo Crisetig
Briljerade stundtals med fina fötter och taktisk skicklighet. Kan komma att lånas ut igen, men Inter borde kanske tänka över om man inte borde ge honom chansen i A-truppen redan i höst.

Marco Benassi
Kanske den största överraskningen för mig. Ser ut att ha utvecklats stort och var lysande både mot England och Portugal. Blandar hårt jobb med vettigt passningsspel. Delägd mellan Inter och Torino och vart hamnar nästa säsong är fortfarande oklart. Finns även intresse från Premier League-klubbar.

Danilo Cataldi
Hans suveräna säsong i Lazio var ingen slump. Cataldi tog med sig formen in i turneringen och var bland annat strålande mot Portugal. Kan komma att bli aktuell för EM nästa år.

Domenico Berardi
Visade stundtals upp sin stora talang. Bjöd på passningar av finess, rörlighet och fin teknik. Har stor stjärnpotential. En spelare Conte borde satsa på.

Andrea Belotti
Missade massor av chanser mot Portugal vilket blev förödande. Men Belotti jobbade alltid hårt, löpte mycket och rätt och är en anfallare där det stora genombrottet hela tiden lurar bakom hörnet. Tog lite revansch mot England med ett snyggt mål.

Marcello Trotta
Den före detta Fulham-anfallaren gjorde en stark vår i Avellino och även om han inte visade framfötterna i detta mästerskap är han en anfallare att hålla ögonen på i framtiden.

Federico Viviani
Var inte speciellt bra mot Sverige och petades därefter. Kan mycket bättre. Lär dock få chansen i Serie A i höst.

Cristian Battocchio
Har fin teknik, men var ofta rätt meningslös i en position som inte riktigt passade honom. Borde inte varit en startspelare.

Stefano Sturaro
Hans utvisning kan ha kostat en poäng mot Sverige, vilket blev avgörande i slutändan. Ett grovt misstag som han får lära sig av.

Matteo Bianchetti
Inte helt felfri mot Sverige och är en rätt ordinär mittback.

Luigi Di Biagio
Mot Portugal och England visade Italien upp ett energiskt och skickligt spel, men matchen mot Sverige borde man hanterat på ett mycket bättre sätt. Di Biagio borde ha valt Romagnoli framför Bianchetti mot Sverige och varför inte Bernardeschi spelade från start istället för Battochio var en gåta för mig.

***

“Apache” lämnar Bocas Juvel efter sig

Det var någon gång i början på 2000-talet som jag minns att jag bläddrade i mina Guerin Sportivo. Hittade något klipp någonstans. De lanserades som de två nya sydamerikanska superstjärnorna.

Carlos Tevez och Robinho.

Jag minns också att jag innerligt önskade dem till Serie A. De valde andra vägar, men skulle så småningom hamna i Italien till slut. Medan Robinho kom till Milan när karriären var på väg ner, anlände Tevez till Juventus när han var som allra bäst.

Jag har alltid haft “Apache” som en av mina favoritspelare. Tekniken, balansen, tuffheten och karaktären. Jag är idag väldigt glad att vi fick se det bästa av honom i just Serie A. Någonstans känns det också rätt att han nu återvänder hem till Argentina och Boca Juniors när han är som bäst.

Tillbaka till sina rötter som han värderar så högt. Det är en av anledningarna till att gillar Tevez så mycket.

Han hade säkert inte mer att ge i Juventus då hans motivation inte hade varit på topp.  Juve kommer dock inte gå lottlösa från affären med Boca. För Tevez lämnar en arvtagare efter sig.

Guido Vadalá är en jäkla juvel. Han kan bli hur bra som helst. Och att Juventus fick in honom som en del av affären kan visa sig vara ett litet mästerverk om några år.

Så jobbar en klubb med självförtroende och som vet vad de vill.

***

Mancinis hemligheter

Vad är det för hemligheter som Roberto Mancini går och grunnar på? Varför ryktas det om att Davide Santon och Xherdan Shaqiri kan komma att säljas? Vill man behålla Kovacic och sälja schweizaren? Eller båda två?

Har Mancini redan gett upp Shaqiri? Visst, han har en förmåga att sätta på sig skygglappar och köra sitt race, men han är också en briljant talang som man fortfarande kan slipa.

Men om man offrar Shaqiri för att behålla Kovacic kan jag köpa det.

Jag tyckte också att Davide Santon var klart hygglig under sin vår i Inter. Om ryktena är sanna har jag svårt att förstå logiken i det.

Mancinis mystik är en av sommarens mest spännande följetonger.

****

Roma köper äntligen loss sin mittfälts-ninja

Nu är Radja Nainggolan äntligen klar för Roma. Det var en mycket viktigt pusselbit att lägga. Han är navet, motorn och drivkraften på mitten man inte kan vara utan.

Det snackas om 9 miljoner euro för andra halvan av delägarskapet, men det är egentligen 14 miljoner euro med personbaserade bonusar. Dessutom hade nog Cagliari inte gått med på det om inte Roma hade inkluderat 6 miljoner euro för lånet av Victor Ibarbo (blir 8 mijoner när de köper loss honom). Någonstans får man se det som ett paketköp för runt 20-22 miljoner euro för de båda.

Han fick aldrig uppleva en skadefri Giuseppe Rossi och den här säsongen underpresterade spelare som Borja Valero, Alberto Aquilani och Mario Gomez rejält. Ändå lyckades Fiorentina ta sig långt i Europa League och sluta på en fjärdeplats. Det är starkt gjort.

Men nu är Montellas tid i Fiorentina över.

Kanske var det tränarens irritation och kommentarer över Fiorentina-supportrarnas agerande i Sevilla-matchen som fick ledningen att agera.

När säsongen väl var över gick stämningen mellan Montella och Diego Della Valle från märklig till ännu märkligare och när Montella sa att han skulle på semester utan att säga om och när han tänkte vara tillbaka till försäsongen, rann kanske bägaren över hemma hos Della Valle.

Slutet på Montellas äventyr i Fiorentina blev ingen snygg historia. Ett sorti med besk eftersmak.  Säkert finns det mer bakom historien. Kanske begärde Montella för många och för dyra spelare till sommarens transfermarknad. Kanske ville den förre Roma-spelaren bara helt enkelt bort.

Nu kliver Fiorentina in en ny era. In i Paulo Sousas era.

Fiorentina får inte bara en spännande tränare som gjort bra ifrån sig i Basel, utan även en före detta Juventus-mittfältare som ännu är ett oprövat kort i Serie A-sammanhang.

Sousa spelade i Juventus på 90-talet och vann bland annat Champions League med klubben. Hans anländande i Florens har inte tagits emot med största entusiasm från alla och han kommer behöva visa att han kan ersätta Montella relativt fort. Tålamodet kommer nog inte vara lika stort hos Fiorentina-supportrarna som hos Della Valle.

Men ger man Sousa tid kan Fiorentina komma att vara i goda händer. Trots att många menar att portugisens sätt att predika fotboll liknar Montellas finns det tydliga skiljaktigheter.

Medan Montella baserar sin fotboll på stort bollinnehav är Sousas fotboll mer koncentrerat till hög press och snabba omställningar. Däremot kan man likna tränarna vid att de båda lägger större vikt vid teknik än fysik och att de vill spela sevärd och offensiv fotboll.

Sousa lär applicera ett 4-3-3 eller ett 4-2-3-1-system. Det kan hända att han modifierar sin spelidé en aning efter materialet, men lär samtidigt vilja värva spelare som passar in till hans system.

En pusselbit till det nya Fiorentina kan vara Gökhan Inler. Schweizaren lär bli över i Sarris Napoli och han är en spelare som Sousa gärna vill bygga laget kring.

Fiorentina bör rensa upp i truppen. Mario Gomez kan komma (och bör) att säljas, David Pizarro och Alberto Aquilani lär inte få nya kontrakt och det är högst tveksamt om man ska behålla eller förlänga med någon av Kurtic, Lazzari, Vargas, Rosi, Ilicic, Basanta, Joaquin, Diamanti och Gilardino.

Fiorentina borde satsa på de yngre gardet med Babacar, Bernardeschi i spetsen, samtidigt som man litar till mer rutinerade spelare som Borja, Gonzalo och Savic. Dessutom skulle en värvning av Parmas Jose Mauri vara alldeles perfekt.

Man har en även hel del spännande talanger i Primavera-laget som t ex Diakhate, Minelli, Gondo, Bangu och Petriccione som alla borde få en chans under försäsongen.

Vi ska heller inte glömma bort utlånade spelare som Capezzi, Fazzi, Rebic, Vecino, Piccini och Camporese. Där kan det finnas en och annan gömd juvel. Men förutom Inler måste Fiorentina bland annat lösa målvaktsfrågan (Mirante? Scuffet?) och hitta en högerback (Zappacosta!).

Mycket av Fiorentinas mercato kretsar annars kring Mohammed Salah. Den snabbe anfallaren gjorde stor succé i Viola och skulle passa utmärkt in i Sousas typ av fotboll. Fiorentina vill naturligtvis förlänga sitt lån av Salah, men då han själv har ett “veto” kring hans fortsatta äventyr i Florens finns det risk att han väljer att inte stanna.

Att Fiorentina ryktas vara intresserat av Genoas, Diego Perotti, tyder på att Viola redan nu börjat se sig om efter eventuella alternativ till egyptiern. Förhoppningsvis får Fiorentina svaret på Salah-rebusen redan idag.

Om man lyckas behålla Salah och Sousa får de nyförvärv han vill ha, är det inte så säkert att Montellas avsked behöver vara så negativt som man kanske kan tro.

Fiorentina kliver in i en ny tid och den kommer bli mycket spännande att följa.

Nu har sju personer från Catanias ledning arresterats för att ha köpt matcher, bland de arresterade finns president Antonio Pulvirenti och sportdirektör Daniele Delli Carri.

Det kommer knappast som en chock. Den italienska fotbollen vilar på en vulkan som då och då får sina utbrott. Det råder ekonomiska problem för många lag i de lägre serierna och mentaliteten av fusk är utbredd.

Men problemen finns även högre upp. Något som Parmas supportrar fått se på nära håll. För drygt ett år sedan snackade Tommaso Ghirardi om att klubben är i goda händer. Nu får de börja om i Serie D (division fyra).

Skurkar som Ghirardi, Taci och Manenti drog ner en stolt och meriterad klubb ner i skiten och kvar står alla de trogna Parma-fans med ett lag i amatörserien.

Här har Tavecchio och alla andra inom den italienska fotbollen mycket kvar att göra. Frågan är hur mycket de kan och vill förbättra situationen.

Grunden som den italienska fotbollen svajar ständigt och det är svårt att rasera den för att bygga nytt.

***

Iago Falque till Roma. Jag är lite skeptisk till den värvningen. En stark säsong i Genoa är inte mycket att lita till. Vore jag Roma skulle jag nog väntat en säsong till för att se att han var en garanti. Men jag gissar att han passar bra in på vad Garcia vill ha av en ytteranfallare.

Även Andrea Bertolacci är på väg till Roma. Han har varit delägd med Genoa, men ser nu ut att köpas loss helt av de rödgula. Det är dock inte helt säkert att han blir kvar i Rom.

Milan har visat starkt intresse och kanske säljer Roma honom för att få råd med andra köp. Jag tycker dock att han är en spelare som Roma borde behålla och satsa på.

Lite överraskande ser nu också Albin Ekdal ut att vara på väg till Roma. Det skulle vara ett stort steg för svensken (kanske för stort), men det visar hur långt han kommit i sin karriär och vilket hög status han har i Italien. Tidigare har även Lazio, Torino, Sampdoria och Palermo visat intresse för Ekdal.

Det allra viktigaste för Roma är dock att man ser ut att kunna lösa Radja Nainggolan från Cagliari. Han är en av deras viktigaste spelare.

***

Adriano Galliani vill inte prata om mercaton. Det är lätt att förstå varför. Kanske är det bra om han snackar mindre och låter handlingarna tala istället.

Italiensk media uppger att man inte gett upp Zlatan och att man jagar förstärkningar på flera håll. Axel Witsel, Gianelli Imbula, Luiz Adriano, Edin Dzeko, Edinson Cavani och Andrea Bertolacci är några spelare det snackas om.

Men försvaret då?

***
Medan Milan genomlider en jobbig transfer-tid just nu, leker livet för Inter. Man kan säga vad man vill om Roberto Mancinis taktiska kunnande, men han har en dragningskraft som får spelare att anlända. Shaqiri nämnde Mancini som en av anledningarna till att han tackade ja och även Kondogbia menade att Inter-tränarens närvaro spelade roll.

Nu jagar Inter (som många andra) anfallaren Mohamed Salah och skulle de lyckas värva honom ser Inters transfersommar ut att bli rena rama triumftåget.

Kondogbia kostade en massa pengar, men man ska inte underskatta betydelsen av att skaffa medvind. Om en riktigt bra spelare anländer kommer fler vilja komma.

Piero Ausilio har gungat igång en våg som han och Inter rider på med stora leenden just nu.

***
Allt är dock kanske inte lyckliga gatan för Inter. Mateo Kovacic kommer att säljas (troligen Liverpool). Det är omöjligt att Inter inte måste casha in på honom.

***
Jag har lite svårt att förstå de enorma intresset för Monacos Aymen Abdennour. En klart hygglig mittback, men inget jag går igång på. Men kanske är det bristen på riktigt starka försvarare som gör honom så het på marknaden.

***

Samuel Etoo ser ut att lämna Sampdoria efter bara en halv säsong. Kanske var det bundet till att misslyckas. Ibland kändes det som om han själv ansåg sig större än klubben och kanske är det bäst om Samp friger speltid till Muriel, Bonazzoli, Eder och de eventuella nyförvärv som kommer.

***

Jag har nämnt det tidigare. Napoli kommer vilja bli mer italienskt. Nu har även president Aurelio De Laurentiis gått ut med det offentligt. Även om jag tycker att Ciro Immobile skulle vara en väldigt passande värvning (vem vill inte se han och Insigne återförenas) tror jag inte riktigt på den lösningen.

Man försöker rekonstruera ett Empoli 2 med lite mer glitter och glamour och det lär inte leda till någon topp tre-placering. Hur bra Maurizio Sarri än är. Men kliver man ut ur Empoli-fascinationen och värvar t ex Darmian, Allan, Reina, Immobile och en bra mittback ser man rätt starka ut.

Högstanivån lär sänkas, men stabiliteten bör öka.

***
Juventus, Fiorentina och Milan sägs alla vilja ha Jose Mauri. Personligen tycker jag han ska akta sig för Juve då det kommer bli svårt för honom att få speltid. Något han skulle kunna få i Milan och i Fiorentina.

Juventus har även visat intresse för Parmas andra guldklimp, Alberto Cerri.

***

Barcelona vill ha Paul Pogba. Frågan är hur mycket Pogba vill ha Barcelona. Troligen är det hans förstaval om han nu ska lämna Juve. Den spanska klubben ska har erbjudit brassen Gerson (som de har tjingat) som delbetalning.

Gerson är en talang som Juventus följt noga och har visat stort intresse för. Hans potential är enorm, men han är fortfarande ett relativt osäkert kort. Jag gissar även att han skulle passa bättre att starta sin europeiska karriär i Primera än i Serie A.

Och om nu Juventus till slut säljer sin super-mittfältare till Barca, ja då är det ju inte fel med en ny supertalang i det svartvita stallet.

***

Andrea Pirlo är du på väg till Amerika?

Kroaten är en statistiskt sett pålitlig målskytt och är både stark och lagom elak. Han är i mina ögon en klar uppgradering till Llorente som nu med största sannolikhet kommer säljas.

Då “Apache” är på väg hem till Argentina och Boca Juniors har Juventus tvingats att förändra sitt offensiva landskap.

Att hitta en anfallare som kan gå in och göra det Tevez gjort under sin fantastiska två år i Juve är omöjligt. Därför kommer nu Allegri och Juventus troligen förändra anfallsspelet till nästa säsong.

Man har redan värvat Paulo Dybala och tillsammans med Alvaro Morata och Mario Mandzukic har man tre vassa alternativ längst fram. Dessutom kan man komma att köpa loss både Domenico Berardi och Simone Zaza eller åtminstone en av dem.

Det betyder lite mer fysik och lite mindre kreativitet. Därför kommer Juventus sannolikt att försöka värva en “trequartista” likt Oscar, Hamsik, eller De Bruyne. Även Ricardo Saponara har nämnts som ett tänkbart nyförvärv.

Allegri har velat spelat på detta sätt redan under den gångna säsongen och satte ofta Arturo Vidal i den rollen. Då Tevez ofta droppade ner i den yta som en “trequartista” skulle ha laborerat i, var kanske en sådan uppställning inte helt perfekt ifjol. Så med det stora hål som Tevez nu lämnar efter sig, lämnar han även en chans för Juventus att mobilisera om anfallsspelet och en möjlighet att försöka transplantera in ett 4-3-1-2-system med en “riktig trequartsita”.

Mandzukic och Morata kommer säkerligen må bra av att ha en sådan spelare i hälarna som kan mata dem rätt bollar.

Men är inte Dybala en tänkbar i den offensiva mittfältsrollen? Både ja och nej. Den unge argentinaren är som allra bäst rättvänd och kan säkert axla den rollen i matcher mot sämre lag, men det troliga är ändå att han är som bäst lite längre fram. Med Dybala i startelvan skulle Allegri även kunna använda sig använda av ett 4-3-2-1-system där han och Mr X backar upp antingen Morata eller Mandzukic. I ett sådant spelsystem skulle även Stevan Jovetic passa väldigt bra.

Är Berardi och Zaza redo för Juventus?

Det tror jag. Det har visat de håller hög klass och Berardi har ju t ex under två säsonger gjort mål kontinuerligt.

Zaza riskerar dock att hamna bakom både Morata och Mandzukic i hierarkin och därmed få nöta bänk. Berardi har andra kvalitéer och är väl egentligen bäst i ett tremanna-anfall och då Allegri ännu inte gjort några ansatser att spela på det viset kan även Berardi komma att hamna ute i den svartvita marginalen.

Men en säsong är lång och innehåller skador och avstängningar. Juventus kommer behöva en bred trupp av hög kvalité och då är både Berardi och Zaza väldigt starka reserver.

Att Tevez lämnar är naturligtvis ett stort avbräck, men att Juventus tvingas se om sitt hus och göra en del förändringar behöver inte vara negativt.

Det är bara en följd i deras försök att anpassa sig i jakten på fortsatt framgång.

Milan var på väg att återigen sätta sig längst fram på den italienska fotbollskartan. Man var tillbaka med stora ambitioner.

Men kanske underskattade de sina blåsvarta rivaler och deras möjligheter till att störta deras ambitioner och stå längst fram på Monte Carlos barrikader med flaggan i topp.

Big Bang Inter.

Kanske tyckte Milan att prislappen blev för hög, kanske var Inter bara mer beslutsamma.

Ca 35 miljoner euro är ingen struntsumma. Det är en rejäl pengahög för en spelare. Men Geoffrey Kondogbia var en av Europas mest eftertraktade spelare och det finns få bättre alternativ på hans position.

Smakar det så kostar det.

Med den förre Monaco-spelaren får nu Mancini den defensiva mittfältare man sökt. På många sätt är han ett bättre alternativ än Yaya Touré. Han är yngre och han är bättre i det defensiva spelet. Han har sina bästa dagar framför sig medan Touré har sett dem passera.

Inter har dock inte nöjt sig med det. Man har även sett till att förstärka försvaret med duktige och något underskattade Miranda. Brassen har skeppat Atletico-försvaret något i skuggan av Diego Godin, men varit nästan lika viktig för framgångarna.

Miranda är kanske ingen ungtupp, men har säkert två år kvar på toppen. Det är vad Inter behöver. Någon som kan styra upp försvaret under två säsonger.

Dessutom är värvningen ett litet Ausilio-mästerverk. Miranda kommer på ett lån över två år och därmed kan Inter sprida ut kostnaden över en längre tid. För Inter måste vara smarta. Man kan inte gå för mycket back med FFP-reglerna hängande över sig.

Så hur kan Inter ha råd att lägga så mycket pengar på Kondogbia?

Först och främst kan vi nu nog räkna bort en värvning av Gianelli Imbula. Dels av en ekonomisk anledning (skulle kosta runt 20 miljoner euro) och dels så är behovet inte alls lika stort efter att man värvat Kondogbia.

Imbula är visserligen inte riktigt samma typ av spelare som den förre Monaco-mittfältaren, men båda är vänsterfotade spelare som utgår från en position framför försvaret. Och då Kondogbia är den bättre defensiva spelare av de två är det främst hans egenskaper man behöver.

Men vi kan också räkna med att Inter kommer sälja någon av sina bästa mittfältare och naturligtvis ligger Mateo Kovacic nära till hands. Kroaten är den spelare som man kan få mest pengar för och säkerligen har man redan fått något bud på honom. Hade man inte vetat att man casha in på någon spelare hade man nog inte kunnat gå all-in på Kondogbia.

Personligen är jag emot en försäljning av Kovacic, men troligen har Inter ansett att behovet av en defensivt skicklig (även om Kondogbia är mer än så) är större än Kovacics potential. Man orkar inte vänta på att den 21-årige kroaten ska blomstra ut på allvar och man har flera spelare som kan ta hans plats (Hernanes, Brozovic eller Guarin).

Det är möjligt att man istället försöker sälja både Hernanes och Guarin, men det är inte lika troligt då de är mer svårsålda.

Det troliga är att man nu kompletterar mittfälts-mosaiken med någon av Thiago Motta eller Felipe Melo. Två spelare som inte direkt lyfter Inter, men som är “säkra” kort. Hade Inter slängt in dem under förra säsongen hade de nog varit smärre fiaskon, men brevid en spelare som Kondogbia kan de nog utnyttja sin kvalitéer på ett bättre sätt.

Värvningen av Kondogbia stärkte inte bara Inters chanser till att snabbare ta sig tillbaka till toppen, det förändrade även det milanesiska landskapet rejält.

Milan har blivit “blåsta” på både och Jackson Martinez och Geoffrey Kondogbia och nu står Galliani, Berlusconi, Mr Bee och Doyen Sports med byxorna nerdragna.

Medan Milan inte kunde slutföra affären med Martinez kastade sig Atletico Madrid in i affären med nya pengar (man kan säga att Juventus saboterade Milans affär i och med att de köpte Mandzukic från Atletico) och den spanska klubben kunde säkerligen locka med C.L-spel.

Hade Milan gjort klart med Kondogbia hade kanske även Jackson kommit. Det vet vi inte.

Det vi vet är att det inte går att kringgå att man snackat högt om Ancelotti, Ibra, Kondogbia och Martinez och fortfarande står tomhänta. Det är ett rejält bakslag.

Det ställer även frågor som vad Nelio Lucas (Doyen Sports) haft för effekt? Fungerar inte samarbetet med Galliani? Är det för många kockar som ska röra i grytan?

Visst man kan hävda att Milan nu har ca 75 miljoner euro kvar att spendera på andra spelare. Men om nu Kondogbia och Jackson var deras förstaval är allt annat ett andraval.

Vad spelar det för roll om man sparat pengarna och sedan lägger dem på t ex Axel Witsel och Edin Dzeko och de inte är lika bra som de spelare man ville värva?

Det som spelar roll är hur starkt lag man lyckas skaffa sig under sommaren. Och där har Milan halkat efter rejält.

Nu är det ju inte kört på något sätt. Att det ens verkar finnas pengar för Milan att värva för, är bara det förtroendeingivande i sig och det är klart att det finns andra spelare som man kan bygga en framtid med.

Men att de första veckorna av transfersommaren har varit en rödsvart mardröm kan man inte sticka under stol med.

Och inte lär det kännas bättre av att Inter varit med och sett till att mardrömmen blivit verklighet.

Darko Lazovic (Mittfältare)
Från Röda Stjärnan till Genoa
Transferbetyg: 7

“Den 24-årige serben är snabb och har fin känsla i högerfoten. Är även hyggligt målfarlig. Kommer på fri transfer och jag tror att det här kan bli ett riktigt fynd precis som Perotti och Iago Falque blev.”

Goran Pandev (Anfallare) 
Från Galatasaray till Genoa
Transferbetyg: 6

“Kan Serie A in och ut efter många år i Italien. Är kanske inte direkt på väg upp i karriären, men kan nog bidra med en del nytta framåt.”

Patricio Gabarron (Mittfältare) 
Från Barcelona-Lazio
Transferbetyg: 6,5

“Lazio hoppas att man ska göra en ny “Keita”, det vill säga värva en ung spelare från Barcelonas ungdomsakademi. “Patric” är en högerytter som både kan använda som back eller mittfältare och den 22-årige spanjoren är kvick och har en bra inläggsfot. Kan vara en bra Basta-back up.”

Paulo Dybala (Anfallare) 
Från Palermo till Juventus
Transferbetyg: 8,5

“Värvning både för nutiden och framtiden. Visade i Palermo vilken fantastisk spelare han är och jag har ingen anledning att tro att han inte kan bjuda på magi även i Juventus.”

Sami Khedira (Mittfältare) 
Från Real Madrid till Juventus
Transferbetyg: 7,5

“Briljerade kanske inte direkt iReal Madrids den senaste tiden, men vi ska inte glömma bort hur bra Khedira var under VM 2014. Om han hittar den formen har Juventus gjort ett kap, inte minst med tanke på att han kommer gratis.”

Ahmed Benali (Mittfältare)
Från Brescia till Palermo
Transferbetyg: 6

“Var en av Brescias bästa spelare den gångna säsongen och kan säkert få del speltid i Palermo nästa säsong. Jobbar hårt, men har även funktionell teknik.”

Serge Gakpe (Anfallare)
Från Nantes till Genoa
Transferbetyg: 6

“Var en stor talang en gång i tiden, men var utlånad till Standard Liege den här säsongen. Lär säkert vara lite upp och ner i sina insater, men kan ändå bli användbar som ytter i Gasperinis spelsystem.”

Niklas Moisander (Försvarare) 
Från Ajax till Sampdoria
Transferbetyg: 6,5

“Rutinerad finsk mittback som kommer på fri transfer. Kan mycket väl ta en plats i startelvan på gång.”

Wesley Hoedt (Försvarare) 
Från Az Alkmaar till Lazio
Transferbetyg: 6,5

“Lazio hoppas att den storvuxne mittbacken ska kunna bilda radarpat med De Vrij. Jag tror dock inte att Hoedt är på samma nivå som sin landsman. Inte ännu i alla fall.”

Aleksandar Trajkovksi (Anfallare)
Från Zulte Waregem till Palermo
Transferbetyg: 6

“Är kanske inte en anfallare att lita till en hel säsong, men har tillräckliga kvalitéer för att bidra med en del mål. Makedonsk landslagsman.”

Matheus Cassini (Mittfältare/Anfallare) 
Från Corinthians till Palermo
Transferbetyg: 7

“En teknisk, kvick och fräck offensiv mittfältare som mycket väl kan bli en succé med tiden.”

Edgar Barreto (Mittfältare) 
Från Palermo till Sampdoria
Transferbetyg: 7

“Var långa stunder unde säsongen mycket viktig för Palermo med sitt fina passningsspel. En smart värvning av Sampdoria då han säkert har två, tre år kvar på hög nivå.”

Lucas Castro (Mittfältare)
Från Catania till Chievo
Transferbetyg 6,5

“Var en av Catanias bättre spelare under den gångna säsongen och håller Serie A-klass.”

Jeison Murillo (Försvarare)
Från Granada till Inter
Transferbetyg: 7

“Jag har alltid gillat Murillo och ansett att han varit en av Primera Divisions bättre mittbackar i hemlighet. Varit ordinarie i Copa America för Colombia. Bör kunna förbättra Inters försvar med rätt partner bredvid sig.”

Mirko Valdifiori (Mittfältare)
Från Empoli till Napoli
Transferbetyg: 6

“Sarri tar med sig en av sina favoritspelare från Empoli. Valdifiori har en lysande säsong bakom sig, men jag har svårt att se att han skulle lyfta Napolis mittfält nämnvärt. Jag hyser viss skepsis till värvningen.”

Afriyie Acquah (Mittfältare)
Från Hoffenheim till Torino
Transferbetyg: 7

“Min känsla är att Acquah inte är långt ifrån ett lite större genombrott. Har numera rätt stor rutin av Serie A och kommer bidra med behövlig energi och dynamik till Torinos mittfält.”

Danilo Avelar (Försvarare)
Från Cagliari till Torino
Transferbetyg: 6,5

“Var stundtals rätt hygglig i Cagliari och är en helt okej ytterback. Värvad som Darmians ersättare?”

Om ni undrar vem den där farbrorn på Bolognas läktare som ser ut att vara hämtad från filmen maffiabröder är, så är det nog Joe Tacopina.

Tacopina var en av delägarna när amerikanarna köpte upp Roma, men i september 2014 lämnade han klubben. Han hade egna planer, nämligen att köpa Bologna.

I oktober 2014 tog stjärnadvokaten över Bologna tillsammans med den kanadensiska magnaten, Joey Saputo, (äger Montreal Impact).

Bolognas resa tillbaka den högsta serien blev en svettig färd full av flyt och nervositet. Man lyckades aldrig ta sig upp via en direktplats utan vann kvalet efter segrar över Avellino och Pescara. Man var dock illa ute i båda matcherna och klarade sig via osannolikt flyt.

Den förre Cagliari-tränaren Diego Lopez coachade laget ända fram till den fjärde maj då han fick sparken. Delio Rossi tog över och då han lyckades ta laget upp till Serie A kommer han vara ansvarig för laget även nästa år.

Det kommer säkerligen behövas en hel del förstärkningar, vilket klubbens vanskliga färd tillbaka till Serie A bevisar att de behöver.

Men Tacopina är redo att satsa och vi kan nog räkna med att sportdirektör Pantaleo Corvino kommer vara väldigt aktiv i sommar.

Klassiska Bologna tillhör Serie A och det känns rätt att de är tillbaka. Nu vill de lämna bottenstriderna långt bakom sig och med tiden blicka framåt mot Europa Platser.

Med lite hjälp av sina nordamerikanska vänner.

Carpi

Nej, Carpi är inte den där lilla ön utanför Neapel. Det är Capri. Istället får man åka till Emilia-Romagna några kilometer norr om Modena.

Där ligger textil-staden Carpi med sina dryga sjuttio tusen invånare.

Det här är också staden som reste sig från jordbävningen 2012 (ca 4000 hus förstördes) till att för första gången någonsin ha ett lag i den högsta serien. Fram till 2012 hade de ens aldrig spelat i Serie B.

Att Carpi lyckades ta sig till Serie A via en imponerande ligaseger är i mångt och mycket Fabrizio Castoris förtjänst. Den 60-årige tränaren har under hela sin karriär tränat lag i Serie B eller lägre.

Hans förmåga att få ihop ett hårt jobbande lag har varit en lyckoträff. Han har lyckats skapa ett vinnande lag utan några kändare namn och att man släppte in överlägset minst mål i serien visar på den disciplin och starka organisation laget besitter.

Castori är även en taktisk kameleont. Han har ofta använt sig av ett 4-4-1-1-system, men kan lika gärna glida över till 4-3-3 när han vill det. I mitten av säsongen testade han även ett 4-1-4-1-system med Raffaele Bianco i den defensiva mittfältsrollen.

Carpi har ingen större budget att trolla med och kommer därför lita till den trupp som tog upp laget samt leta en del billiga lösningar under sommaren.  Man kan inte påstå att Carpi är en traditionell fotbollsstad och man hade bara ca 3000 åskådare i publiksnitt trots att man ledde serien i stort sett hela säsongen.

De kommer heller inte spela på sin egen arena nästa säsong då den är för liten, utan istället utföra sina hemmamatcher på Modenas Stadio Braglia.

Frosinone

Frosinone ligger ett par kilometer sydöst om Rom och tränas av Roberto Stellone och precis som Carpi gör man Serie A-debut nästa säsong. Deras resa mot den högsta serien är inte helt olik Emilia-Romagna klubbens.

Stellone var en hyfsat framträdande Serie B-anfallare, men hann även med femton Serie A-mål i karriären (ett för Napoli och fjorton för Torino). Man kan knappast säga att den Rom-födde 37-åringen är en speciellt rutinerad tränare.

2012 tog han över Frosinone och har nu tagit dem från division tre till Serie A på tre säsonger. Han har gjort rekordkarriär.

Dessutom har han fåẗt laborera med en trupp som egentligen inte borde kunna ta sig upp till den högsta serien. Han är påläst, är en duktig pådrivare och har lyckat få ut maximalt av sin trupp.

Det är jobbigt att möta Frosinone. De slutar aldrig springa, de spelar fysiskt och de pressar hårt. Men till skillnad från Carpis mer cyniska fotboll har Frosinone en mer offensiv inställning.

Dessutom har de bättre stöd än Carpi och snittade på ca 5000 åskådare. När det är fullt på “Matusa” (9 680) kan det bli hyfsat tryck.

Personligen tror jag att Frosinone har bättre förutsättningar än Carpi att hänga kvar och de kan komma att bli en obehaglig överraskning för många lag i Serie A när de ska åka ner till Matusa.

Hur ska Roma kunna hitta tillbaka till den där blixtrande fotbolls-cirkusen som Garcia skapade? Är det ens möjligt?

Hur Roma kunde gå från genuin scudetto-kandidat till ett krampaktigt lag som knappt kunde vinna är en liten gåta.

Visst spelade säkert Bayern Munchens förnedring på Olimpico roll, precis som Bonuccis sena segermål mot Juventus också skar hål i den rödgula fotbollssjälen, men det kan inte vara hela sanningen.

Någonstans måste Roma helt enkelt haft för många spelare som inte är/var kapabla till att leverera under längre tid.

Gervinho är väl något av sinnebilden för det. Han dansande en säsong, men hittade sedan aldrig tillbaka. Iturbe var ny och inte helt redo, Pjanic och Ljajic har extrem högstanivå, men är också helt enkelt ojämna spelare och det verkar vila något mörkt öde över Strootmans knän.

Mattia Destro var aldrig svaret eller fick aldrig bli det, tiden hann till slut ikapp Maicon och Sabatini sabbade vinterns transferfönster rejält. Dessutom visade ledargestalterna De Rossi och Totti prov ålderdom och kunde aldrig ta tag i sakerna när det behövdes som mest.

Allt detta ledde till att Roma nu står och letar efter sitt gamla jag utan att veta om det någonsin kan finna det.

Searching för Rudi Garcias Roma.

Men kanske är det dags att uppfinna ett nytt jag. Det borde vara dags att se över de hål man har och rätta till vissa saker.

Mittförsvaret bör inte behöva gå igenom något åtgärdsprogram. Manolas visade att han är en ruskigt bra mittback, Yanga-Mbiwa och Astori duger bra som truppspelare och om Castan hittar tillbaka blir han som ett nyförvärv.

Men framför allt bör Roma satsa på Alessio Romagnoli. Den 20-årige mittbacken visade i Sampdoria att han är redo och det finns ingen tid att slösa bort. Han ska skolas in i startelvan.

Däremot har Roma stora bekymmer på ytterbacksplatserna. Grekerna Torosidis och Holebas dög inte, Cole och Maicon är historia och ingen vet om Balzaretti någonsin kan nå gammal Palermo-form igen (troligen inte). Egentligen är Alessandro Florenzi det enda vettiga alternativ man har.

Här måste Roma uppgradera sig fort och med rätt spelare. Är det på någon position som Roma bör lägga pengar på så är det på ytterbackar.

För mig bör Matteo Darmian och Portos Alex Sandro vara två naturliga värvningsobjekt.

Mittfältet kan behöva en och annan injektion, men löser man bara Nainggolan från Cagliari så har man satt den viktigaste stenen. Med De Rossi, Pjanic och en frisk Strootman har man det hyfsat ställt. Dessutom lär både Paredes och Ucan få mer speltid nästa säsong.

Möjligen bör man få in en Andrea Bertolacci för krydda till det lite extra.

Men det är i den sista tredjedelen som Garcia måste se över hur de ska förändra sitt spelsätt och där de måste hitta nya krafter.

Gervinho är på väg bort och man letar en ny klubbadress till Doumbia. Ljajics och Destros framtider kan även de vara långt borta från Rom.

Kvar finns då egentligen bara Totti och Iturbe, vilket betyder att man måste värva fler anfallare. Det är inte omöjligt att Garcia vill ha kvar Victor Ibarbo, men han är inte ensam lösningen.

Främst måste den franska tränaren se över hur de ska spela. Experimentet med att spela utan en riktig striker föll inte speciellt bra ut, vilket blev tydligt då ingen Roma-spelare gjorde mer än åtta mål.

Det är alldeles för lite.

Jag menar att de behöver en stark central anfallare som kan hålla i boll, vinna lite luftdueller och göra mål i boxen (nej det är inte du Doumbia).

Abrakadabra, Edin Dzeko.

Om Filip Djordevic kan göra åtta mål på tjugofyra matcher bör Dzeko göra minst femton. Han är säkerligen inte helt billig att köpa loss från City, men bosniern vill säkerligen lämna till varje pris och då den engelska klubben lär spendera en del pengar i sommar behöver de också få in slantar.

Andra tänkbara alternativ skulle kunna vara Ciro Immobile och Carlos Bacca. Men de är inte riktigt samma straffområdesspelare som Dzeko och är som bäst när de kommer rättvända med fart.

De skulle i så fall komplettera anfalls-mosaiken med att ta ytterroller i anfallet. Men enligt Garcias mall passar spelare som t ex Juan Cuadrado och Diego Perotti bättre in på de positionerna.

Jag vet inte om Roma någonsin kan hitta sitt gamla fantastiska “flow” igen. Kanske kommer det bara bli ett mikroskopiskt minne i klubbens historia. En dröm som blev till en illusion.

Men det är ju värt ett sista försök.

Gianelli Imbula – Inter
Stor och stark och defensivt skicklig. Är egentligen ett bättre alternativ till Yaya Touré sett till både ålder och defensiva kvalitéer. Den spelare som Inter letar efter och behöver.

Riccardo Saponara  – Lazio
Misslyckades i Milan, men visade vad han kan under våren i Empoli. Det har snackats om Napoli, Juventus och Roma, men egentligen skulle han passa allra bäst i Lazio. Släng in honom bakom Miroslav Klose och mellan Candreva och Felipe Anderson och ljuvlig fotbollsmusik skulle uppstå.

Geoffrey Kondogbia – Milan
Zlatan och Jackson skulle vara fantastiska värvningar, men kanske behöver Milan en Kondogbia ännu mer. Skulle ge både fysik och passningskvalité till det rödsvarta mittfältet.

Jose Mauri  – Milan/Fiorentina
Jag är ytterst förtjust i Mauri och hoppas han går till en klubb där han får speltid. Med tanke på att Milan inte har speciellt många mittfältare av hög dignitet skulle han kunna ge de rödsvarta energi och skicklighet trots sin unga ålder. Annars tror jag att han skulle passa utmärkt in i Sousas Fiorentina.

Matteo Darmian  – Napoli
Har Europas storklubbar efter sig, men det bästa för Darmian kanske vore att inte ta ett alltför stort steg utan istället landa i Napolis nya projekt. Sarri behöver en vänsterback och Darmian skulle vara perfekt.

Mattia Perin – Roma
Roma behöver hitta en ersättare till Morgan De Sanctis och vad vore bättre än Italiens stora framtidsnamn, Perin?

Allan  – Napoli
Napoli har skrikit efter en bollvinnande mittfältare som kan även är hygglig på att distribuera boll. Allan är den spelaren.

Mattia Destro  – Fiorentina
Fick aldrig riktigt chansen i Roma och var ingen succé i Milan, men Destro är en 15-målskytt i rätt omgivning. I Fiorentina skulle han kunna få fart på karriären igen.

Ciro Immobile – Napoli
Skulle passa bra in i Napoli och en återförening med Lorenzo Insigne vore underbart att få skåda.

Alex Sandro – Roma
Roma skriker efter en vänsterback och den duktige Porto-brassen skulle vara ett mycket bra val. Är en modern ytterback som är snabb och bra i båda riktningarna. En spelare Roma borde lägga pengar på.

Inter har inga Champions League-pengar att leka med och har även Financial Fair Plays skugga hängande över sig. Även om få förstår regelverket hämmar det gissningsvis deras planer att kunna satsa stort.

Att UEFA dessutom gått ut och sagt att de ska lätta upp reglerna så att det ska bli enklare för ägarna att pumpa in pengar gör inte saken direkt tydligare. Man kan ju undra vad det varit värt för de klubbar som försökt rätta sig efter FFP? Vad som nu gäller är inte helt lätt att veta.

Kanske har UEFA insett att det för svårt att hålla sig efter dessa regler, att det behövs nya pengar som skjuts till eller att det ändå finns för många kryphål att ta sig igenom. Vad vet jag. Oavsett FFP så har Inter en lång framför sig till att nå tillbaka till toppen.

Under hela våren har man sagts vara nära att värva Yaya Touré och att ivorianen minsann vill till Inter.

För ett par veckor sedan kovände dock Yayas agent och sa att han ville stanna i Manchester City. Förvirring. Agenten Dimitri Seluk svamlade något om att Yaya nu känner att han förstått att han är omtyckt av City-fansen och att han känner förtroende från klubb-ledningen.

Samma person som tidigare ska ha varit besviken över att ingen uppmärksammade hans födelsedag.

Kanske mår Inter bättre av att inte ha en högavlönad spelare som gråter över uteblivna födelsedagstårtor, som är på väg ner i karriären och som faktiskt inte är så bra defensivt som en del vill göra gällande. Yayas styrka har främst alltid varit offensiven.

Men Roberto Mancini lär inte ge upp sin favoritspelare så lätt. Och även om Yaya inte är svaret på Inters defensiva problem skulle en nytänd Touré naturligtvis kunna vara en rejäl förstärkning.

Efter Touré började det ryktas om Geoffrey Kondogbia och Giannelli Imbula, men nu har man klättrat ner i hierarkin och dykt ner på Thiago Motta och Felipe Melo istället.

Motta har ett gott rykte i Inter efter sin rätt lyckade sejour där och har även varit rätt bra i PSG. Men jag känner mig rätt säker på att italo-brassen väldigt snart kommer att dala rejält i karriären. Inter behöver en bättre och en yngre spelare.

Felipe Melo känns inte direkt som någon man tar sig till toppen med.

Det pratas också om bla Eder, Rudiger, Montoya, Perisic, Kranevitter, Nani, Chicharito. Det är inte direkt några spelare som går in och gör så stor skillnad, vilket gör att man undrar om Inter och Mancini ens har en plan för hur de ska gå till väga.

Samtidigt som man förmodligen inte har pengar till att värva stjärnspelare säger man sig också ovilliga att sälja någon av sina bästa unga spelare.

Hur man då ska kunna förstärka ett försvar som är i skrikande behov av en remake och hur man då ska kunna få in en defensiv mittfältare av klass är för mig obegripligt.

Chanserna är därför stora att man tar in fler mediokra spelare. Eller så säljer man Mateo Kovacic, vilket enligt mig är att dömt att skapa tusenfalt av ånger. Är det någon spelare i truppen som kan bli ruskigt bra inom ett par år så är det han och Mauro Icardi.

Samtidigt som Inter alltid deklarerat att Kovacic är lagets framtid och att han ska stanna till hundra procent, florerar det rykten om att han är klar för Liverpool. Vad som är sanning och lögn är inte helt klart.

Jag hade hellre sett att man försökte sälja Guarin, Kuzmanovic, Palacio, Handanovic (målvakter är alltid enklare att ersätta) och kanske även Hernanes.

Om Piero Ausilio lyckas förvandla dagens trupp till ett riktigt slagkraftigt lag utan att sälja Icardi eller Kovacic är han en magiker.

Men kanske spelar det i slutändan inte någon roll.

För det kan vara så att Inters problem inte bara den svåra jakten på bättre spelare utan även Roberto Mancini. Tränaren som Erick Thohir har investerat all sin tro till.

Jag har i ärlighetens namn aldrig varit jätteimponerad av Mancini. Visst, han vann han flertalet scudetton med Inter, men det var under en tid utan större konkurrens och lagets feghet i Europa-spelet var ofta irriterande att skåda.

I Manchester City gjorde han det bra till en början och vann en ligatitel (missade dock återigen i Europa), men samtidigt var det nog svårt att misslyckas med en så pass bra trupp.

Jag trodde dock verkligen han skulle få bättre ordning på de blåsvarta under sitt första halvår.

Idag är jag inte alls så säker att han är rätt man att kunna omvandla Inter till ett topplag och kanske måste han ha riktigt bra spelare för att lyckas.

Inter vill hitta genvägen till framgång, men verkar inte ha tillräckligt med pengar, ha tålamod eller ta rätta beslut för det. Och i letandet av den genvägen undrar jag om de inte har gått vilse.

Det är hög tid att börja oroa sig över Inters framtid.

Man ser ut att ha Jackson Martinez på gaffeln och vill även värva Zlatan Ibrahimovic och Geoffrey Kondogbia. Enligt uppgifter ska Mino Raiola vara på väg till Qatar för att träffa PSG:s Al-Khelaifi och snacka Ibra.

Om Milan lyckas få “hem” Zlatan är det naturligtvis en enorm fjäder i hatten och både en sportslig och medial superförstärkning.

Jag tror att något är på gång.

Om han passar bra in tillsammans med Martinez är dock kanske inte lika givet. Milan har kanske egentligen mer behov av en Kondogbia som kan ge muskler och skicklighet på mitten.

Att fransmannen finns i Doyen Sports “stall” talar naturligtvis för en övergång.

Tre stycken av Andrea Bertolacci, Roberto Soriano, Lucas Lima, Daniele Baselli och Jose Mauri skulle även sitta fint.

Sedan måste man förstärka mittförsvaret. Det ryktas en del om Mats Hummels, men jag tror att tysken föredrar Premier League framför Serie A. Men man vet aldrig.

***

Enligt engelsk media är Manchester City beredda att spränga kassavalvet för Paul Pogba. Det snackas om hela 110 miljoner euro. En sanslös summa. Om det stämmer har jag svårt att se att Juventus kan tacka nej. Det är liksom för mycket pengar.

Med de stålarna skulle Juventus kunna säkra upp två, tre transfersomrar på raken. Det skulle inte vara helt fel att ha en rejäl pengabunt på sparkontot när man måste hitta ersättare/komplement till Bonucci, Chiellini och Barzagli. Den dagen kommer den också.

Annars kretsar Juves mercato en hel del kring Carlos Tevez. Lämnar han? Boca Juniors? Atletico Madrid?

Att han skulle lämna Juventus för Boca på grund av hemlängtan kan jag förstå, men att han skulle lämna för Atletico är mindre begripligt. Kanske är det Diego Simeone som lockar.

Juve vill även ha Mario Mandzukic. En uppgradering jämfört med Llorente i så fall.

***

Om Fiorentina får chansen att sälja Mario Gomez måste de ta den. Snackas om Galatasaray.

***

Kan Torino bli Serie A:s super-svensk lag? Nu sägs Turin-klubben vara ute efter Albin Ekdal. Det skulle betyda trippelt svenskt. Även Palermo, Sampdoria och Lazio har ju sagts vara intresserade av den förre BP-mittfältaren.

Torino har även i stort sett gjort klart med Albins lagkamrat Danilo Avelar.

***

Milan, Inter och Napoli sägs alla vara ute efter Miranda. En underskattad försvarare som alltid gör jobbet. Även om han börjar bli till åren skulle det vara en mycket bra förstärkning för det lag som lyckas värva honom. Inte minst Napoli som behöver få ordning på försvaret. Kanske kan Napoli få in Jose Callejon i affären då han är en spelare de inte behöver medan Miranda verkligen är det.

Nu när Maurizio Sarri är klar kan vi nog räkna med minst två Empoli-spelare. Mirko Valdifiori och Elseid Hysaj kan nog bli klara inom kort. I övrigt är Udineses, Allan, en spelare de vill ha och skulle ha stor nytta av.

***

Andra mindre övergångar som är på gång:

Romas unge mittfältare Federico Viviani är på gång till Palermo och Sicilien-klubben sägs även jaga Birkir Bjarnason (Pescara) och Jonathan Calleri (Boca Juniors). Antonio Mirante kan hamna i Fiorentina och Bologna vill ha Luca Marrone och Kingsley Coman från Juventus.

Chievo har gjort klart med Lucas Castro (Catania) och vill även värva Jasmin Kurtic medan Atalanta vill sno Andrea Belotti från Palermo samtidigt som Sampdorias president ligger och lurar på en Mario Balotelli-värvning.

Ferrero har även dementerat att Giampaolo Pazzini skulle vara på väg tillbaka till Samp.

Inter och Roma då? Mer om dem imorgon och senare i veckan.

Den 56-årige tränaren har mer eller mindre spenderat hela sin tränar-karriär i de lägre serierna innan han gjorde succé i Empoli. Han tog upp dem till Serie A och höll dem kvar där med ett både charmerande och taktiskt skickligt spel.

Nu vill Napoli återskapa den succén med att plocka in Sarri och troligen lär en del av “hans” spelare anlända. Jag är allmänt rätt skeptisk till när större lag ska försöka reproducera mindre klubbars framgångssagor.

Men hans kunnande är för mig odiskutabel. Att det dröjde innan han blev klar för Napoli har att göra med att De Laurentiis försökte värva Vincenzo Montella under veckan. Då han fått ett nej till svar återvände man till Sarri.

Hur mycket den förre Empoli-tränaren vet och bryr sig om att han inte var förstavalet låter jag vara osagt.

Det här ju såklart Sarris stora chans i karriären. Men hur bra jag än tycker om Sarri går det inte att låta bli att se tillbaka på historien och alla de italienska provins-tränare som misslyckats i de större klubbarna.

Osvaldo Bagnoli, Gian Piero Gasperini och Corrado Orrico. Listan kan göras längre. Att träna Napoli är något helt annat än att träna Empoli.

Det är den historiken som Sarri ska försöka utplåna med att lyckas i sin nya omgivning.

Han lär anlända till ett Napoli där dimensionerna kommer vara förändrade. Gonzalo Higuain lär lämna och det kommer inte trilla in några nya Champions League-pengar.

Det huvudsakliga målet kommer troligen inte bli en scudetto utan fortstatt jakt på en topp tre-placering.

Vi kan nog glömma de stora värvningarna utan istället se fram emot spelare som Allan och Mirko Valdifiori i en Napoli-tröja. Kanske även fler Empoli-spelare som t ex Tonelli, Hysaj och Saponara.

När man plockar in en tränare med lägre profil brukar inte kraven på spelarköp heller bli lika stora. Det kan ju vara en av anledningarna till att man vänt sig mot just Sarri.

Man vill bygga med mindre pengar, men med Sarris kunskap och taktiska skicklighet. Vi kan nog räkna med ett mindre spanskt-sydamerikanskt Napoli och ett mer italienskt. Både till spelarmaterial och sättet att spela.

Sarri lär välja att spela på det sätt han gjorde i Empoli. Det vill säga med en 4-3-1-2 uppställning. Inte minst då han lär ha spelare som Marek Hamsik och Dries Mertens i sitt lag (eller om de värvar Saponara). De passar ju båda bra in i rollen som offensiv mittfältare bakom anfallarna.

Jag kan även tänka mig ett mittfält med t ex Allan, Valdifiori och Inler. Jag tror även att Jorginho kan komma att få mer speltid under sin nye tränare. Framåt lär både Lorenzo Insigne och Manolo Gabbiadini få mycket speltid.

Det skulle inte förvåna mig om man kommer försöka att återförena Insigne med Ciro Immobile.

Sarris största utmaning lär dock bli att få ordning på försvaret och det kan vara nyckeln till framgång. En annan fördel med Sarri är att han är från Neapel. Han vet säkerligen vad han ger sig in på.

Jag vill tro att Napoli kan bygga något nytt och fint med sin nya tränare. Men samtidigt ska man nog inte förvänta sig stordåd.

För mig är talar valet av Sarri sitt tydliga språk. Man har sänkt ribban en aning, vill hitta stabilitet och lagt scudetto-drömmarna på is.

Och det behöver kanske inte vara helt fel.

För nu är det mer eller mindre bekräftat. Att det finns nya pengar i det rödsvarta kassavalvet. Annars skulle inte Adriano Galliani sitta i förhandlingar med Porto och Jackson Martinez. Annars skulle det inte pratas om Zlatan Ibrahimovics återkomst.

Dessa rykten är inget svammel utan garanterat sanna. Det är på många sätt ett tydligt budskap från Milan sida. Att deras vilja att ta sig tillbaka till toppen är på allvar den här gången. Inga köp av spelare med utgående kontrakt. Inga lån med köprätt.

Troligen är det vetskapen om nya asiatiska pengar som gjort Milan karska på transfermarknaden igen. Mr Bee är säkerligen inblandad. Kanske även Doyen Sports.

En del vill göra gällande att Bee Taechaubol med tiden vill ta över Milan, medan andra källor som står närmare affären menar att Mr Bee mer är ute efter att göra en bra affär. Investera, göra Milan starkt och sedan inkassera god avkastning.

Oavsett vad Taechaubol har i kikaren så har nu Milan plötsligt chansen att bygga ett starkt lag via nyförvärv på ett sätt man inte haft på flera år.

Man verkar vilja börja med anfallet. Förmodligen för att bygga entusiasm och få in stora namn som säljer drömmar.

Jackson och Zlatan.

Att Galliani befinner sig i förhandlingar med Jackson Martinez agent och Porto råder det inget tvivel om. Milan är troligen beredda att betala colombianens utköpsklausul på ca 35 miljoner euro, men vill dela upp betalningen medan Porto vill ha allt på en gång.

Det finns dock mycket som talar för att affären blir av, inte minst då den vekar långt gången, men Porto låter sig sällan luras och är tuffa att förhandla med. Dessutom lär inte Martinez sakna andra anbud.

Men Milan verkar inte nöjda med det. Man vill slå tillbaka med all kraft och kalla hem sin gamle Jedi-krigare, Zlatan Ibrahimovic.

Det finns logik i att Zlatan skulle vilja återvända till Milan. Ibra har alltid sett Italien som sitt “hem”, har alltid sagt att han uppskattar Serie A och ville egentligen inte lämna Milan 2012. Det finns även en logik i att PSG kan tänka sig att släppa svensken ett år innan hans kontrakt går ut.

Milans nya muskler är inte bara julafton för alla rödsvarta supportrar utan även viktigt för italiensk fotboll. Serie A behöver fler lag som kan utmana Juventus på allvar, bli en faktor i Champions League och öka marknadsvärdet på ligan.

Jag utgår ifrån att jakten på Jackson & Zlatan bara är början. Att man sedan tar sikte på t ex Geoffrey Kondogbia och Jose Mauri och minst två, tre försvarare av hög klass.

Det känns som om Milans revolution är och nafsar oss i hälarna. Och om tänderna är så vassa som jag tror, så väntar en ny spännande tid för klubben.

En rödsvart soluppgång håller på att skönjas borta i horisonten.

Det var en något märklig säsong för Roma. Man inledde med stor entusiasm och förhoppningar att kunna peta ner Juventus från scudetto-tronen då man gjort en så bra säsong innan. Man startade även lysande och allt pekade mot en titel-strid.

Men så kom det där Bonucci-målet i slutet av matchen mot Juventus och fiaskot mot Bayern Munchen på Olimpico. Där någonstans förlorade Roma självkänslan och var sig längre inte lika mer. Efter jul försvann Gervinho till Afrikanska mästerskapen, Strootman skadade sig igen, Totti kändes gammal på riktigt och det vackra fartfyllda spelet var som bortblåst.

Scudetto-drömmarna och euforin hade förvandlats till en mardrömsliknande atmosfär där supportrarnas missnöje tärde på laget.

Allt det som Garcia till syntes hade byggt upp hade plötsligt raserats på bara några månader. Man lyckades dock ta sig samman och försvara sin andraplats, vilket någonstans var det starkt sett till hur illa det såg ut ett tag.

Bäst: Radja Nainggolan
Under hösten var han kanske Serie A:s bästa spelare med sin dynamik och energi och bar det rödgula mittfältet. Var inte lika bra under våren hade, men var ändå en av lagets bästa spelare.

Sämst: Seydou Doumbia
Om Doumbia lämnar Roma i sommar måste hans sejour vara en av de sämre vi skådat på längre sett till prislapp. Det kändes som om han alltid var ett steg efter, aldrig målfarlig och hundra år gammal. Kanske behöver han bara en en hel försäsong att komma ikapp rent fysiskt, men jag är tveksam till om det är där problemet ligger.

Genombrottet: Daniele Verde

SAMPDORIA 6,5
Länge och väl såg Sampdoria ut att gå mot en Europa League-plats. Mihajlovic hade snickrat ihop ett välslipat lag, vassa i omställningarna och där spelarna jobbade hårt för varandra. Okaka och Gabbiadini hade en båda en fin höst, Eder var en turbo i offensiven och bakåt var både Romagnoli och Silvestre mycket bra.

Efter vinterns transferfönster blandade president Ferrero om lite i kortleken och in kom Etoo och Muriel. Laget tappade lite i och med de nya spelarna även om de individuellt sett gjorde bra ifrån sig.

Fastän man hamnade på en placering utanför Europa-platser ser man nu ut att ändå kvalificera sig till Europa League på bekostnad av Genoa (på grund av försenade skattebetalningar).

Slutet gott allting gott på något sätt.

Bäst: Eder
Sprang och slet som tusan längst fram och gjorde förutom en del mål, tusenfalt med nytta för Sampdoria. Belönades även med en landslagsplats i “Gli Azzurri”.

Sämst: Djamel Mesbah
Var ofta förvirrad i defensiven och gjorde heller inget större avtryck framåt.

Genombrottet: Roberto Soriano
Briljerade hela säsongen med vasst tvåvägsspel och gjorde fyra mål och fyra assist. Förlängde nyligen med klubben.

SASSUOLO 6
Ett tag såg man ut att vara på väg att blanda sig i kampen om Europa platser, men hamnade i en svacka i slutet av säsongen. Den italienska anfallstrion Berardi-Zaza-Sansone klickade inte alltid samtidigt, men tillräckligt ofta för att lyfta Sassuolo långt ifrån nedflyttningsstrecket. De har en enorm potential och behåller man alla tre och de utvecklas ytterligare kan nästa säsong bli ännu bättre.

Bäst: Domenico Berardi
Var inte alltid i harmoni och gillar att göra mål i klump, men Berardis slutfacit var imponerande, femton mål och elva assist. Det är lätt att glömma bort att han bara är tjugo år.
Sämst:

Genombrottet: Simone Zaza
Gjorde en mycket stark inledning på säsongen och plockade ut i Contes landslag. Hade sedan svårt att hålla den höga nivån, men har trots allt gjort sig ett aktat namn efter den här säsongen.

TORINO 6,5
Torino post Immobile/Cerci var faktiskt inte mycket sämre än den tidigare upplagan. Ventura slängde in nya ingredienser i sin gryta och plockade fram ett hårt jobbande lag som fann viss framgång.

Kamel Glik skeppade backlinjen med pondus och öste in nickmål, Quagliarella hade en smygande bra säsong, Moretti var stabil, Darmian bekräftade sina ytter-kvalitéer, Bruno Peres var ett fynd och Maxi Lopez överraskade med att göra elva mål efter jul.

Venturas mannar var taktiskt disciplinerade och förutom ett fint Europa League-äventyr belönade man supportrarna med en efterlängtad derbyseger över Juventus.

Så mycket mer kan man inte begära.

Bäst: Kamil Glik
Tog ansvaret i sin hand och styrde Toros backlinje med pondus och hjärta. Gjorde dessutom sju mål. Förvandlades till en av ligans mittbackar.

Sämst: Amauri
Så sig passeras av Maxi Lopez i hierarkin och endast ett ligamål skvallrar om en karriär på väg mot sitt slut.

Genombrottet: Bruno Peres
Gjorde ett drömmål mot Juventus och var rena rama furien på sin kant. Något som uppmärksammades av bland annat Roma. Vann epitetet “Den nye Maicon”.

UDINESE 5
Nej, Stramaccioni-eran blev inte särskilt lyckosam och långvarig. Udinese dök ner i en anonym tillvaro som till slut slutade med en svag sextonde-plats. Spelet var ofta intetsägande och man hittade aldrig riktigt sin identitet. Greken Kone var en besvikelse, Di Natale gjorde sin sämsta säsong i mannaminne och inga nya talanger frodades.

Guidolin är redan saknad.

Bäst: Allan
I ett grått Udinese framstod brassen Allan som den största ljuspunkten. Jobbade alltid och hårt och fick ibland även ta på sig rollen som spelfördelare. Förtjänar en toppklubb.

Sämst: Gabriel Silva
För någon säsong sedan trodde jag att Gabriel Silva skulle kunna bli en av de nya Udinese-fynden som sedermera skulle säljas för dyra pengar. Men efter denna säsong har han inte stått still utan även tagit ett steg bakåt.

Genombrottet: Ingen. Vilket är både anmärkningsvärt och talande för Udineses säsong.

Var det lag som efter Juventus imponerade mest. Stefano Pioli lyckades hitta den perfekta balansen i laget och att man till slut grejade en playoff-plats till Champions League var en stor bedrift.

Candreva och Felipe Anderson flög fram på kanterna, Parolo var den perfekta tvåvägsspelaren, Biglia var ett monster på det defensiva mittfältet och De Vrij var en klippa i försvaret.

Klose och Djordjevic turades om att göra mål, unge Cataldi var en stor överraskning med sitt mogna spel och nyförvärvet Dusan Basta var en stor uppgradering på högerkanten.

Lazio gjorde en kanonsäsong och det ska bli mycket spännande att se vart detta projekt kan ta vägen.

Bäst: Antonio Candreva
Tidigare år har Candreva varit något ojämn. Han har dock låtit sin briljans glimta till mer och mer för varje säsong. Det här året var det året då Candreva lyckades hålla en extremt hög nivå över en hel säsong. Var stor orsak till att Lazio lyckades ta en playoff-plats till Champions League.

Sämst: Mauricio
Värvades i vintras och blev aldrig den där pusselbiten bredvid De Vrij som man hoppades. Något klumpig och trög och stod ofta för kostbara misstag.

Genombrottet: Felipe Anderson
Man hade ju gärna velat ta med Danilo Cataldi här, men det är svårt att blunda för Felipe Andersons mega-genombrott. Blixtrade med massvis med superlativa insatser och gjorde både mål och spelade fram. Pioli trodde på Anderson och fick en superstjärna.

MILAN 5

Det var nog naivt att tro att orutinerade Filippo Inzaghi skulle kunna göra underverk med denna mediokra trupp. Det var även en ihålig illusion att sätta sitt hopp till Fernando Torres som frälsare. Milans säsong blev egentligen en enda lång pina förutom en hyfsat bra period i slutet av hösten.

Jeremy Menez bjöd på mycket magi, men var även en bromskloss med sina femtusen bolltouch, försvaret saknade både ledare och klass och mittfältet var uttömt på kreativitet.

Pippo försökte med någon sorts provins-kontrings-fotboll som var dömt att misslyckas. Nu kanske eländet är på väg mot sitt slut då Berlusconi ser ut att få in nya ekonomiska muskler från asien. Det finns nog ingen annan väg ut då det inte är många spelare från dagens trupp som man kan bygga en fin framtid på.

Bäst: Giacomo Bonaventura
Höll kanske inte en hög nivå hela säsongen, men var nog Milans största ljuspunkt. Gjorde sju mål och fyra assist och imponerade ofta med sitt fina tvåvägsspel.

Sämst: Mattia De Sciglio
De Sciglios haveri från stor talang till katastrofal ytterback var häpnadsväckande. Gjorde i stort sett allt fel så fort han spelade. Om det mest berodde på bristande trygghet i det övriga defensiva spelet eller på eget fall återstår att se.

Genombrottet: Ingen.

NAPOLI 5,5

Rafa Benitez sista säsong i Napoli var en blandad cocktail med en bitter eftersmak. Stundtals gav man illusionen av att kunna hota i toppen med briljant anfallsspel, men lika ofta var försvarsspelet under all kritik och kontinuiteten som bortblåst.

Med så mycket talang i laget borde man kunnat nått längre både i ligan och i Europa League. Var nära att greja en tredjeplats i den sista omgången, men visade på nytt att man inte hade de rätta vinnarskallarna.

Nu ser man ut att börja om med Maurizio Sarri vid rodret och troligen försvinner spelare som Higuain och Callejon. Benitez-projektet är över och det är nog få som kommer sakna det.

Bäst: Marek Hamsik
Gjorde en ojämn säsong med toppar och floppar. Kanske hade en del att göra med att Benitez ofta bytte ut honom i matcherna och han sällan fick kontinuitet. Men tittar du på hans facit är det svårt att klaga. Sju mål och tretton (!) asisst i ligan och fyra mål och två assist i Europa League. Det är svårt att vifta bort.

Sämst: Raul Albiol
Att försvaret darrade så ofta under säsongen faller till stor del på Albiol. Handplockad av Benitez lyckades aldrig spanjoren höja försvarsspelet. Överskattad och ingen ledare.

Genombrottet: Manolo Gabbiadini
Gjorde halva säsongen för Sampdoria och halva för Napoli och lyckades hitta målet hela femton gånger vilket ledde till ett genombrott. Listig, målfarlig och duktig frisparksskytt och kan vara en spelare som Sarri satsar hårt på nästa säsong.

PALERMO 7

Jag trodde att Palermo skulle få kämpa hårt för att hålla sig kvar. Jag hade fel. Tränare Giuseppe Iachini visade sig vara bättre än ryktet, hittade en fin balans i laget och lät Paulo Dybala och Franco Vazquez styra offensiven i relativt fria roller.

Just de två stod för suveräna säsonger som låg bakom mycket av framgångarna, men vi ska inte glömma bort att inte nämna grovjobbarna Luca Rigoni och Edgar Barreto som var oerhört viktiga på mittfältet.

Svenske Robin Quaison gjorde det även bra på den lilla speltid han fick. Palermos fina säsong var ett litet mästerverk av Iachini och hans mannar och framtiden ser ljus ut för Sicilien-laget.

Bäst: Paulo Dybala
Var fullständigt briljant under hösten och även om han kallnade lite under våren visade vilken fantastisk spelare han är. Hans tretton mål och tio assist var en nyckel i Palermos fina säsong.

Sämst: Simon Makienok
Kom, sågs inte och försvann. Det danska fyrtornet var helt enkelt för dålig för att spela i Serie A.

Genombrottet: Franco Vazquez
Efter ett par rätt anonyma säsonger i Spanien och Serie B blomstrade Vazquez ut till en fenomenal framspelare och röjde stora framgångar med sina känsliga fötter. Valde även att representera Italien i landslagssammanhang och togs ut av Antonio Conte till “Gli Azzurri”.

PARMA 4

Betyget gäller inte Donadoni och spelarna som gjorde det hedervärt sett till det usla förutsättningarna. Nej, betyget går till skurkar som Tommaso Ghirardi, Rezart Taci och Giampietro Manenti som drog ner en stolt klubb i skiten med sina fula affärer.

Parma och dess supportrar förtjänade mycket bättre än denna italienska komedi.

Bäst: Jose Mauri
Yngst i laget, men bäst. Energisk, teknisk och har god spelförståelse. Mauri har det mesta för att bli en storspelare. Imponerade stort.

Sämst: Ghirardi, Taci och Manenti.
Det känns orättvist att plocka ut en spelare när klubben styrdes av skojare. Så skojarna får helt enkelt dela på utnämningen.

Genombrottet: Jose Mauri
Se ovan.

Trots att Giuseppe Rossi missade i stort sett hela säsongen och Borja Valero, Alberto Aquilani och Mario Gomez spelade under sina kapaciteter lyckades Fiorentina ta sig långt i Europa League och sluta på en fjärdeplats. Det är starkt gjort.

Vi ska också betänka att Josip Ilicic blandade och gav, Cuadrado inte var sig lik, klippan David Pizarro och talangerna Bernardeschi och Babacar missade delar av säsongen på grund av skador. Att Neto deklarerade att han inte ville fortsätta mitt i säsongen och nyförvärv som t ex Kurtic och Badelj inte blev några succér.

Mohamed Salah var däremot en stor ljuspunkt och hans intåg lyfte laget mycket. Nu går dock Fiorentina en mer osäker framtid till mötes då Montella igår fick sparken efter det att det skärt sig mellan honom och klubben (mer om det senare i veckan).

Bäst: Mohamed Salah
Kom i vintras i Cuadrado-affären och gjorde pang-succé på en gång. Hans accelerationsförmåga och fina teknik gjorde honom till en publikfavorit och ett tag såg han ut att göra vad han ville när han ville. Orkade inte riktigt hålla samma höga nivå under hela våren, men om han bara kan upprepa åttio procent av vad han visade mellan januari och mars har Fiorentina en spelare att sätta sitt hopp till nästa säsong.

Sämst: Mario Gomez
Missade delar av säsongen på grund av skador och när han väl spelade var han ofta trög, intetsägande och inte speciellt vass framför mål. Med tanke på hans dyra prislapp kan man inte säga annat att han varit ett stort fiasko. Fiorentina behöver ta sig vidare utan Gomez och satsa på Babacar istället.

Genombrottet: Khouma Babacar
Hade förvisso inte en jättelång period av framgång, men visade under hösten vilken enorm potential han besitter med en del snygga mål. Kom sedan tillbaka efter skada efter jul och hade ytterligare en vass period innan han blev skadad igen. En spelare att bygga framtiden på.

GENOA 7,5
Att Genoa missar Europa-spel berodde inte på att Gasperini och laget inte lyckades tillräckligt bra utan för att Preziosi och klubben inte skött sina betalningar i tid. Synd för Gasperini lyckades verkligen få ut maximalt av detta lag som verkligen presterade på topp.

Andrea Bertolacci var suverän på mitten, Diego Perotti och Iago Falque röjde stora framgångar i offensiven och De Maio, Izzo var duktiga längst bak. Grovjobbaren Tomas Rincon var viktig och nyförvärvet M’Baye Niang han göra stort avtryck under sin korta tid.

Bäst: Andrea Bertolacci
Var duktig under hösten, men det var efter jul som Bertolacci kom igång ordentligt. De sista månaderna av säsongerna var fyllda av lysande prestationer av den 24-årige mittfältaren. Nu vill Roma ha tillbaka honom.

Sämst: Facundo Roncaglia
Stod visserligen för en hel del energiska insatser i försvaret, men gjorde också alltför många horribla misstag under säsongen. Med spretig teknik och för stor iver var han alltid en risk bakåt.

Genombrottet: Iago Falque
Då Diego Perotti redan visat vad han kan en gång i tiden i Sevilla var Falques genomslagskraft mer överraskande. Den förre Juve-talangen gjorde hela tretton mål och var en positiv kraft på sin kant.

HELLAS VERONA 6

Det blev en något märkligt säsong för Verona där man i långa perioder hade svårt att upprepa fjolårets succé och där man flirtade med nedflyttningsplatserna samtidigt som Luca Toni vann skytteligan tillsammans med Mauro Icardi.

Bortsett från Tonis supersäsong hade Verona svårt att hitta flytet i spelet och få spelare kom upp i hög nivå. De omtalade värvningarna av Marquez och Saviola föll inte väl ut och försvaret agerade ofta förvirrat. Dock hade spelare som Tachtsidis, Juanito Gomez och Jacopo Sala positiva säsonger och även mindre omtalade nyförvärv som Obbadi och Ionita bidrog emellanåt med starka insatser.

Känslan är att Verona nu måste göra en bra transfersommar för att hitta tillbaka till spåret de hade som nykomlingar.

Bäst: Luca Toni
Vad ska man säga? Upprepade inte bara sin fantastiska första säsong i Verona utan toppade den med att vinna skytteligan. Vid 38 års ålder är det mer en anmärkningsvärt. Forever young.

Sämst: Javier Saviola
Det fanns förhoppningar att Saviola skulle kunna ersätta Iturbe och ge Toni det stöd han behövde längst fram. Nu klarade sig Toni alldeles lysande på egen hand, men Saviolas säsong blev ett litet fiasko. Fick sällan spela och när han väl gjorde det imponerade han sällan. Sett sina bästa dagar.

Genombrottet: Jacopo Sala
Den genombrottsstarke mittfältaren var alltid en frisk fläkt när han spelade. Duktig framspelare och är en komplett mittfältstyp. Nu har det börjat surrats om att större klubbar är ute efter honom.

INTER 5
Walter Mazzarri fick de spelare han ville ha, men fick ändå inte ordning på laget. Försvarsspelet var ofta undermåligt och offensiven var mestadels blek. Mazzarris tillkortakommanden varade fram till november då han till slut fick sparken.

Roberto Mancini återvände, men förväntningarna att han skulle vända på den blåsvarta skutan infriades aldrig. Det blev liksom inte speciellt mycket bättre. Försvaret var ett ständigt minfält redo att förgöra sig själva, Kovacic bänkades och vågade sedan aldrig mer, Shaqiri började vasst för att sedan ruttna bort på bänken, Podolski blev ett fiasko och ytterback-spelet var mer eller mindre ständigt en katastrof.

Det fanns sällan någon kontinuitet i insatserna. Hernanes briljerade ibland, Guarin blandade och gav och Brozovic likaså. Palacio var vass då och då, men påminde oss mest om att karriären är på nedåtgående och Medel blev aldrig riktigt den vitamin-injektion som det förutspåddes. Egentligen var det bara Icardi som visade någon sorts jämnhet då han lyckades hitta rätt med 22 fullträffar och då var även han svag i ett tiotal matcher.

Inter lämnade säsongen med fler frågor än svar och om en massa nyförvärv till sommaren är rätt väg till ny framgång återstår att se.

Bäst: Mauro Icardi
Icardi gjorde under säsongen en del rätt svaga matcher. Han gjorde även 22 mål. Killen är bara tjugotvå år. Det är läskigt hur bra han kan bli när han blir lite äldre och har en bättre omgivning omkring sig.

Sämst: Andrea Ranocchia
Det är svårt att välja mellan många spelare som hade en dålig säsong, men Ranocchia bjöd återigen på flertalet svaga insatser i backlinjen och verkar inte vara den ledare man hoppats att han skulle utvecklas till. Det har gått för många säsonger nu utan att han visat den form han hade i Bari och Genoa.

Genombrottet: Assane Gnoukouri
Det är fel att tala om något genombrott, men i brist på spelare som slog igenom så visade i alla fall ivorianen att han är en mittfältare att hålla ögonen på. Stark och taktisk skicklig.

JUVENTUS 9,5
Lyckades vinna sin fjärde raka ligatitel, vann italienska cupen och tog sig till Champions League-final. Mycket bättre än så kan man inte göra. Blev ett bättre lag under Massimiliano Allegri och det var många spelare som gjorde riktigt starka säsonger som t ex Marchisio, Bonucci och Tevez.

Morata gav anfallet mer farlighet och passerade Llorente som förstavalet efter ungefär en halv säsong. Pogba hade en lysande höst medan Vidal vaknade till på våren. Pirlo blandade bolltapp med genialitet och hans sorgliga avsked kan lura bakom hörnet.

Juventus gjorde en fantastisk säsong och nu kommer den svåra uppgiften att försöka upprepa det till nästa säsong.

Bäst: Carlos Tevez
Följde upp sin lysande debutsäsong för Juventus med en ännu bättre. Jobbar alltid stenhårt, gör massor av mål, går inte att ta bollen av, hittar fina passningar och skapar alltid oreda hos motståndarna. Vad mer kan man begära? Super-player.

Sämst: Fernando Llorente
Var inte direkt dålig, men alltför ofta var hans tröghet ett irritationsmoment. Passerades av Morata efter en halv säsong och kommer nu sannolikt rättmätigt att säljas till sommaren. Juventus behöver helt enkelt inte Llorente längre.

Genombrottet: Stefano Sturaro
Plockades in i vintras från Genoa och imponerade direkt med sin frenesi och stora kämpaglöd. Hans inställning påminner lite grann om Gennaro Gattusos. Kommer säkerligen nyttjas ännu mer nästa säsong av Allegri.

Bäst: Giuseppe Biava
Den erfarne försvarsklippan var en av de jämnaste och bästa Atalanta-spelarna under hela säsongen.

Sämst: German Denis
Missade massvis med gyllene målchanser och gjorde inte lika många mål som tidigare säsonger. För Atalanta var det mycket kännbart.

Genombrottet: Marco Sportiello
Atalanta sålde något överraskande Andrea Consigli till Sassuolo och slängde in egna produkten Sportiello i målet. 23-åringen gjorde ingen besviken och var en av seriens bästa målvakter.

Cagliari 5

“Zeman-projektet föll inte speciellt bra ut och Zola-injektionen uteblev. Zeman kom sedan tillbaka utan framgång och när sedan gamle Cagliari backen Gianluca Festa tog över hade mer eller mindre Serie A-tåget gått. Cagliaris spelartrupp innehöll tillräcklig med talang för att egentligen kunna hänga kvar i den högsta serien, men en blandning mellan naivitet, oflyt och oförmåga att vinna de rätta matcherna innebar att nye presidenten Tommaso Giulinie nu får börja om i Serie B.

Bäst: Albin Ekdal
Gav prov på några toppinsatser under hösten och var Cagliaris jämnaste spelare sett till hela säsongen. Svensken lär inte följa med klubben ner i Serie B utan kommer sannolikt nappa på något av de anbud han har. Lazio nästa?

Sämst: Andrea Cossu
Tidigare säsonger har vi njutit av Cossus pigga och kreativa fötter, men i år försvann de bland skador och svaga prestationer. Gjorde bara två mål och tre assist vilket var alldeles för lite med tanke på hans kvalitéer.

Genombrottet: Godfred Donsah
Visade upp sin dynamik och färdigheter likt en ny ung Michael Essien. Inte konstigt att klubbar som Roma och Juventus visat intresse för ghananen.

Cesena 5,5

Cesena lyckades aldrig klara sig kvar i Serie A och med tanke på den trupp man hade var det inte speciellt överraskande. Med en fantastisk publik i ryggen och med nye tränare Di Carlo gjorde man dock en bra avslutning på säsongen. Spelare som Defrel och Brienza hade mycket starka säsonger, men i slutändan var kvalitén på truppen för svag.

Bäst: Franco Brienza
Den 36-årige Brienza har haft en något brokig karriär där han bara stundtals fått ut allt av sin potential. Den här säsongen lyckades han plocka fram det bästa ur sin repertoar trots att åldern stigit. Var ofta Cesenas referenspunkt i offensiven och gjorde åtta mål.

Sämst: Ze Eduardo
Brassen fick en del chanser, men tog aldrig till vara på dem. För trög och intetsägande. Håller inte på den här nivån.

Genombrottet: Gregoire Defrel
Den snabbe och finurlige fransmannen fick ett litet genombrott med sina nio mål och sex assist. Nu jagar halva Serie A hans namnteckning. För bra för att följa med Cesena ner i Serie B.

Chievo 6,5

Lyckades återigen hänga kvar utan större problem trots klena förutsättningar. Rolando Maran gjorde ett bra jobb med att få laget att spela disciplinerat och taktiskt skickligt. Rutinerade Dainelli gjorde en stark säsong, Zukanovic var ett fynd, Paloschi gjorde sina mål och evigt unge Pelissier visade att han fortfarande håller i den högsta serien. De gula åsnorna flyger vidare.

Bäst: Ervin Zukanovic
Den bosniske vänsterbacken visade sig vara ett fynd med sin energi och offensiva villighet. Stod för två mål och två assist.

Sämst: Cristiano Biraghi
Den en gång talangfulle Inter-försvararen hade en tung säsong där han ofta var svag i det defensiva spelet. Har fortfarande chansen att utvecklas, men måste göra bättre ifrån sig om han ska kunna ta en plats i en startelva i Serie A.

Genombrottet: Ingen.

Empoli 7
Empolis säsong var ett smärre mirakel. Skicklige tränaren Maurizio Sarri fick laget att spela taktiskt smart samtidigt som man visade offensivt mod och i många av matcherna mot topplagen visade att man hängde med bra. Många spelare gjorde suveräna säsonger som t ex Valdifiori, Rugani, Vecino och Pucciarelli. Rutinerade Maccarones tio mål var viktiga och Saponaras comeback blev en stor succé. Frågan är hur man nu sadlar om efter Sarris avsked?

Bäst: Mirko Valdifiori
Den duktige mittfältaren fick något av ett sent genombrott i karriären den här säsongen. Hans fina fötter grävde ofta guld och stod för hela åtta assist. Följer med Sarri till Napoli?

Sämst: Francesco Tavano
Medan Maccarone gjorde tio mål gjorde en annan gamling än klart sämre säsong. Hänger inte riktigt med längre.

Genombrottet: Daniele Rugani
Den Juve-ägda mittbacken var strålande säsongen igenom och visade stor pondus trots sin unga ålder. Stark i luftrummet, men också duktig längs marken. Redo för ett Juve-äventyr.

***
Imorgon: Fiorentina, Genoa, Hellas Verona, Inter och Juventus.

Det fanns dock lägen i matchen där Juve kunde ha ändrat ödet till sin egen favör.

Efter Moratas kvitteringsmål fanns det tendenser till att Barcelona var något förvirrat och där Juve hade ett visst momentum. Det luktade till exempel straff för Pogba strax innan Luis Suarez gjorde 2-1. Men Dani Alves drog nog inte tillräckligt mycket i fransmannen.

Och i slutändan drog Barcelonas klass det längsta strået.

För i sanningens namn var, Gianluigi Buffon, Juventus bästa spelare igår. Visst, han kanske inte var oklanderlig vid andra baklängesmålet, men han stod för flera räddningar som höll Juve kvar i matchen.

Allegris taktik kändes rätt. De pressade backlinjen när det var läge och de föll hem när bollen spelats förbi Tevez och Morata.

Men det räckte inte. Dagens Barcelona var helt enkelt för bra. De har utvecklat sitt spel under Luis Enrique där man varierar passningsspel på mittfältet med att växla tempo och slå bollen på djupet.

Det fanns perioder när Barcelona bjöd på fantastiska anfall, som t ex vid det tidiga målet och i andra halvlek när Messi drog upp ett anfall med one-touch-fotboll. Det var ljuvligt att se.

När varken Carlos Tevez eller Paul Pogba kom upp i normal hög standard var det främst Claudio Marchisio som tog tag i det egna spelet. Jag tyckte även att Andrea Barzagli och Leonardo Bonucci gjorde ett hyggligt försvarsarbete och Alvaro Morata gjorde både mål och tog många löpningar.

Juventus har gjort en fantastisk säsong och att man inte lyckades vinna över ett magnifikt Barcelona är inte fy skam. Man föll med flaggan i topp.

Nu måste de vända blad och kanske får de göra det utan Andrea Pirlo och Carlos Tevez. De lär behålla den övriga stommen och fylla på med några nya spelare.

Juventus har alla förutsättningar för att ta sig riktigt långt i Champions League även nästa år. För gårdagens match var ändå ett kvitto på att man är ett av världens bästa lag.

Och att man är i toppen av Fotbolls-Europa för att stanna.

Att Juventus ens befinner sig i en Champions League-final är anmärkningsvärt. Under Antonio Conte fanns förhoppningarna att ta sig långt, men där man inte riktigt var mogna för det.

I somras tog Massimiliano Allegri över och lyckades föra dem hela vägen till Berlin. Den Livorno-födde tränaren har betytt mycket i den resan, men samtidigt anlände han nog vid rätt tidpunkt.

Paul Pogba var ett år äldre och ännu bättre, Carlos Tevez var hungrigare och bättre än någonsin, Leonardo Bonucci hittade zenit i sin karriär, Arturo Vidal fann formen efter jul och nya spelare som t ex Alvaro Morata och Patrice Evra har betytt mycket för lagets utveckling.

Med Morata fick man mer spets i anfallet och ytterligare en spelare som kunde avgöra på egen hand, på ett sätt som Llorente aldrig kunde.

Evras rutin gav backlinjen stabilitet.

Dessutom hade man flyt i lottningen. Man ställdes mot ett Dortmund på nedgång och fick sedan enklast tänkbara motstånd i kvartsfinalen i Monaco.

Att sedan slå ut Real Madrid var naturligtvis otroligt imponerande, men hade man mött Bayern Munchen eller Barcelona hade det säkert blivit svårare.

Men hur man tar sig till final spelar mindre roll, det är att man gör det som betyder något. Nu är man framme vid sina drömmars mål. I en final mot Barcelona, där man kliver in utan favoritskap och utan den största pressen på sig. Finalen är trots allt Barcelonas för att förlora.

För Katalanerna är ju naturligtvis favoriter. Ett lag med Messi, Neymar och Suarez är väl i sanningens namn alltid favoriter. Hur Juventus ska kunna stoppa den trion blir spännande att se. Kanske är det en omöjlig uppgift. Kanske inte.

Jag hoppas att Allegri uppmanar sina spelare att våga gå till attack när det behövs och spela sitt eget spel. Omfamna finalen med entusiasm och mod.

Ska man ha en chans måste man försöka ställa frågor till Pique och Mascherano och man måste försöka erövra mittfältet. Just mittfältet är den lagdel som Juventus kanske har en liten fördel.

Om Juventus förlorar finalen kommer besvikelsen ligga tung, men det är ingen katastrof. Man är inte favoriter och att man tagit så här långt är en enorm bedrift i sig. Men när man ändå färdats så här långt är det lika bra att våga omvandla drömmar till verklighet. Det handlar ju bara om att vinna en enda match.

Men inte vilken som helst.

Kanske tittade Milan och Berlusconi sig runt omkring och insåg att det bästa tänkbara alternativet var Sinisa Mihajlovic.

För serben kommer med största sannolikhet bli Milans tränare till hösten.

Att Filippo Inzaghi inte skulle få fortsatt förtroende var givet. Nu måste Milan betala tre tränare samtidigt (Seedorf, Inzaghi och troligen Mihajlovic). Detta är konsekvensen av dåliga val.

Nu hoppas man att den förre Sampdoria-tränaren ska få ordning på klubben. Mihajlovic har successivt utvecklats som tränare och Milan hoppas att hans senaste bedrift i Sampdoria är en produkt av att han blivit bättre och att tiden i Fiorentina bara var en del av hans inlärningskurva.

Till skillnad från Inzaghi får nu Milan en tränare som är tuffare, kräver mer och har större temperament. Kanske är det just vad de behöver.

Jag kan dock inte riktigt vifta bort faktumet av att Mihajlovic inte var deras förstaval (Ancelotti var ju det) och att han fortfarande måste bevisa att han kan leda ett storlag till framgång.

Men man måste ju börja någonstans.

Sedan finns ju hans förflutna i Inter där och spökar. För Milan-supportrarna måste han bevisa att han kan få Milan på fötter relativt kvickt. Börjar det dåligt kan det börja grymtas.

Men Mihajlovic är en mycket mer erfaren tränare idag än när han började i Inter som assisterande coach till Roberto Mancini.

Det ska bli mycket spännande att se hur Milan kommer spela under sin nya tränare. I Sampdoria valde han ofta att spela med snabba omställningar och krävde hårt jobb från sina spelare.

Kommer han ändra spelsätt efter vilka spelartyper han har eller kommer han vilja få spelarna att spela som han vill? Kommer han försöka få med sig några spelare från sin förra klubb som t ex Roberto Soriano och Pedro Obiang?

Milans bekymmer kommer inte att lösas bara för att Mihajlovic tar över. Spelartruppen är inte tillräckligt bra och behöver en rejäl utrensning.

Det är den viktigaste uppgiften för Galliani och Berlusconi.

Om Milan lyckas värva fyra, fem riktigt bra spelare kan man kanske äntligen börja sikta högt igen.

Med eller utan Mihajlovic.

Jag har en förhoppning att hinna med en hel del mercato, säsongsbetyg, och annat smått och gott. Sedan blir det lite semester i juli för att sedan återkomma med en ny säsong runt den tionde augusti.

Men nu lite till det som varit. Lite spill från helgen och veckan.

I söndags tog en tårögd Daniele Conti farväl. Efter sexton säsonger och över fyrahundra matcher i Cagliari lägger han nu skorna på hyllan.

Klubb-legend.

***
Såg ni förresten Inters nya tröjor? Galet snygga. Retro 1990.

***
Det blev ingen Carlo Ancelotti och kontakterna med Mr Bee, Mr Lee, Mr Pee, Mr Wee och alla kinesiska ledare verkar mest ha varit rökridåer. Eller i alla fall mest en koll om det fanns någon som ville gå in med massa pengar utan att få majoritets-ägande av klubben.

Den senaste tiden har det varit en massa snack om Milans nystart, pengar till spelare i sommar, ja till och med snack om Zlatan.

Men transferfönstret är inte speciellt långt bort och den trolige valet av Sinisa Mihajlovic känns inte helt övertygande.

Snacka går ju, Silvio, men det vore bättre med lite verklig handling.

Mycket väsen för ingenting, hittills.

***
Vi kan räkna med att en del spelare kommer lämna Napoli. Att sälja t ex José Callejon och Gonzalo Higuain och få ut ca 50-60 miljoner euro behöver inte vara fel.

Jag kan tänka mig ett mer italienskt Napoli. Kanske Insigne-Immobile-Gabbiadini?

***
Att Rudi Garcia tränar Roma i höst är inte alls helt säkert. Sabatini verkar inställd på att sälja Gervinho och jag vet inte vad den franske tränaren tycker om det.

Samtidigt är inte alternativen jättemånga för Roma. Montella? Kommer inte så länge Sabatini är kvar. Emery? Blir nog kvar i Sevilla. Mazzarri? …eeh.

Kanske bäst att behålla Garcia trots allt.

***
Palermo ser redan ut att ha gjort klart med en ny spelare till nästa säsong, Matheus Cassini. En teknisk, kvick och fräck offensiv mittfältare/anfallare. Han kan mycket väl bli en succé med tiden.

Det känns som om Palermo har hittat tillbaka till gamla dagar när de gäller att fynda.

***
Mancini vill ha Yaya Touré. Mancini vill ha nio nyförvärv. Är det så att den gode Roberto bara lyckas om han har en väldigt bra spelartrupp?

Försvarare:

Leonardo Bonucci (Juventus) 3 mål 0 assist
Att Barzagli missade stora delar av säsongen spelade mindre roll då Bonucci tog större ansvar och gjorde sin bästa säsong i karriären. Duktig i uppspelen och bra på att läsa spelet. Tagit stora kliv i sin utveckling. Bonunbauer.

Stefan De Vrij (Lazio) 0 mål 0 assist
Började tveksamt, men växte ut till en gigant desto längre säsongen gick. Fick dessutom klara sig utan en vettig partner under mer eller mindre hela säsongen. Missade åtta ligamatcher och i dessa vann Lazio bara en gång, vilket säger en hel del om hans betydelse.

Kamil Glik (Torino) 7 mål 2 Assist

Mittfältare:

Felipe Anderson (Lazio) 10 mål 8 Assist
Brassen satte fart den 7 december mot Parma, stannade upp ett par veckor på grund av skada och ökade sedan farten den 1 mars mot Sassuolo för att sedan aldrig mer stanna. Tränare Pioli trodde på Anderson och Lazio fick en superstar.

Paul Pogba (Juventus) 8 mål 7 assist
Då han skadade sig under våren och inte sett riktigt lika vass ut efteråt är det lätt att glömma hans fantastiska säsong innan skadan. Gjorde stundtals vad han ville.

Claudio Marchisio (Juventus) 3 mål 8 Assist
Vidals vårsäsong var viktig precis som Pogbas höstsäsong. Men det var Marchisios hela säsong som var ännu viktigare. Gjorde ett stort jobb i det tysta och vikarierade på Pirlos position med bravur. Gjorde kanske sin bästa säsong i en Juventus-tröja.

Radja Nainggolan (Roma) 5 mål 3 Assist
Var lite sliten i perioder då han mer eller mindre fick spela jämnt eftersom han var oumbärlig för Roma med sin energi och dynamik. Att Roma till slut klarade av en andraplats var mycket belgarens förtjänst. Intresset från stora Premier League-klubbar är inte förvånande.

Antonio Candreva (Lazio) 10 mål 13 Assist
Tidigare år har Candreva varit något ojämn. Han har dock låtit sin briljans glimta till mer och mer för varje säsong. Det här året var det året då Candreva lyckades hålla en extremt hög nivå över en hel säsong. Var stor orsak till att Lazio lyckades ta en playoff-plats till Champions League.

Anfallare:

Carlos Tevez (Juventus) 20 mål 7 assist
Följde upp sin lysande debutsäsong för Juventus med en ännu bättre. Jobbar alltid stenhårt, gör massor av mål, går inte att ta bollen av, hittar fina passningar och skapar alltid oreda hos motståndarna. Vad mer kan man begära? Super-player.

Luca Toni (Hellas Verona) 22 mål 3 assist
Hans lag kom på trettonde plats och gjorde fyrtionio mål. Luca Toni gjorde nästan hälften av alla dem. Han fyllde nyligen 38 år. Snacka om att frysa tiden. Bygg en staty.

Hedersomnämnande:

Mauro Icardi (Inter) 22 mål 6 assist
Icardi gjorde under säsongen en del rätt svaga matcher. Han gjorde även 22 mål. Killen är bara tjugotvå år. Det är läskigt hur bra han kan bli när han blir lite äldre och har en bättre omgivning omkring sig.

Andrea Bertolacci (Genoa) 6 mål 8 assist
Var duktig under hösten, men det var efter jul som Bertolacci kom igång ordentligt. De senaste månaderna var fyllda av lysande prestationer av den 24-årige mittfältaren. Nu vill Roma ha tillbaka honom.

Daniele Rugani (Empoli) 3 mål 0 assist
Att en 20-årig mittback håller en hög nivå under en hel säsong är ovanligt. Det var dock precis vad Rugani gjorde. Stark i luftrummet och trygg i spelet längs marken. Känns redo för ett äventyr i Juventus.

Paulo Dybala (Palermo) 13 mål 10 assist
Kallnade lite i slutet av säsongen, men under större delen av 2014/15 var Dybala smått fantastisk. Gjorde vackra mål, enkla mål och bjöd på magi med sin läckra teknik. Nu tar han sin bollbegåvning till Turin.

Alessandro Florenzi (Roma) 5 mål 4 assist
En av Romas bästa spelare och höll en hög lägstanivå när laget var som sämst. Hans toppar var imponerande och gjorde även ett par läckra mål. Duracell-kanin som kan användas på flera positioner. En tränares dröm.

Kostas Manolas (Roma) 0 mål 0 Assist
Hade ett par djupdykningar precis som hela Roma, men var sett till över hela säsongen ändå magnifik. Snabb, läser spelet bra och är stark i luftrummet. Försäljningen av Benatia och köpet av Manolas blev en bra affär för Roma.

Matteo Darmian (Torino) 2 mål 1 assist
Flög fram på sin kant och imponerade så pass att europas storklubbar suktar efter hans namnteckning. Om han är så bra låter jag vara osagt, men att Toro-yttern gjorde en lysande säsong är ett faktum. Bidrogt starkt till derby-segern över Juventus och var även tongivande i Europa-spelet.

Mattia Perin (Genoa)
Visade att fjolårssäsongen inte var någon slump och var troligen ännu bättre i år. Redo för en storklubb.

***

Årets tränare: Massimiliano Allegri (Juventus)
Stefano Pioli, Gian Piero Gasperini, Giuseppe Iachini och Maurizio Sarri gjorde alla ett lysande jobb i sina respektive klubbar, men att föra Juventus till sin fjärde titel och till en Champions League-final är svårslaget. Var dessutom ifrågasatt innan säsongen började. The Year of Allgeri.

Årets sportdirektör: Giuseppe Marotta (Juventus)
Alvaro Morata blev en hit, Kingsley Coman visade sig ha äkta potential, Patrice Evras rutin var viktig, Roberto Pereyra gjorde massor av nytta och Stefano Sturaro ser ut att bli ett fynd. Vi ska heller inte glömma bort att Marotta samlade ihop ca 23 miljoner euro på Quagliarella, Vucinic, Immobile och Peluso. I Juventus enormt framgångsrika säsong finns även Marottas avtryck.

Årets president: Massimo Ferrero (Sampdoria)
Ferrero dansande på läktaren iklädd bandanas och slängde kommentarer hit och dit. Han var överallt. Men han höjde pulsen, förstärkte Sampdorias plats på fotbollskartan och var modig på transfermarknaden.

Hellas Verona-Juventus 2-2
0-1 Pereyra 1-1 Toni 1-2 Llorente 2-2 Gomez
Atalanta-Milan 1-3
1-0 Baselli 1-1 Pazzini (str) 1-2 Bonaventura 1-3 Bonaventura
Cagliari-Udinese 4-3
1-0 Sau 2-0 Joao Pedro 2-1 Aguirre 3-1 Mpoku 3-2 Bruno Fernandes 4-2 Självmål 4-3 Thereau
Roma-Palermo 1-2
0-1 Vazquez 1-1 Totti 1-2 Belotti
Fiorentina-Chievo 3-0
1-0 Ilicic 2-0 Bernadeschi 3-0 Badelj
Inter-Empoli 4-3
1-0 Palacio 2-0 Icardi 2-1 Mchedlidze 2-2 Pucciarelli 3-2 Brozovic 4-2 Icardi 4-3 Mchedlidze
Napoli-Lazio 2-4
0-1 Parolo 0-2 Candreva 1-2 Higuain 2-2 Higuain 2-3 Onazi 2-4 Klose
Sampdoria-Parma 2-2
1-0 Romagnoli 1-1 Palladino 2-1 De Silvestri 2-2 Varela

Omgångens lag:

Rafael (Hellas Verona)
Räddade Tevez straff på ett snyggt sätt och strax senare kvitterade Verona till 2-2. Matchavgörande räddning.

Dusan Basta (Lazio)
Alltid trygg och säker mot Napoli och följde med upp när tillfälle gavs. Stabil.

Matias Silvestre (Sampdoria)
Utan Silvestre hade Sampdoria fått det betydligt tuffare mot Parma. Följsam och skicklig i sina aktioner.

Emiliano Moretti (Torino)
Målskytt framåt och säkerheten själv bakåt mot Cesena. Haft en väldigt bra säsong.

Mateo Kovacic (Inter)
Visade vad han kan mot Empoli med två fina assist till Icardi. En spelare att behålla, inte sälja.

Antonio Candreva (Lazio)
Hittade hålet i Napoli-försvaret, rusade ifrån och satte 0-2 iskallt. Tog det hårda jobbet mot Napoli. En av säsongens allra bästa spelare.

Roberto Pereyra (Juventus)
Slog till med ett underbart mål mot Verona. Både nyttig och finlirare i ett.

Nicolo Barella (Cagliari)
Den 18-åringe mittfältaren fick spela från start mot Udinese och gjorde ingen besviken. Löpte, pressade och bjöd på fina passningar. Bör få mycket mer speltid nästa säsong.

Mauro Icardi (Inter)
Hann med två mål mot Empoli vilket tog honom upp i delad skytteligavinst med Luca Toni. En mycket stark bedrift.

Simone Zaza (Sassuolo)
Fick avsluta säsongen på bästa sätt efter en tyngre period. Två mål mot Genoa, varav det sista var en riktig pärla.

Maxi Lopez (Torino)
Dubbel målskytt mot Cesena vilket betyder elva mål i Torino på en halv säsong. Det skojar man inte bort.

Omgångens sämsta:

1. Gonzalo Higuain (Napoli)
Gjorde två mål mot Lazio som i slutändan inte spelade någon roll. Hans straffmiss däremot spelade väldigt stor roll. Ungefär så stor som en Champions League-plats. Fem straffmissar på en säsong är inte okej.

2. Seydou Doumbia (Roma)
Var återigen katastrofalt dålig. Rörde sig som en pensionär mot Palermo och ser knappt ut som en fotbollspelare. Det stora frågan är hur Roma i hela friden ska kunna sälja honom till ett vettigt pris?

3. Facundo Roncaglia (Genoa)
I ett virrigt Genoa-försvar var Roncaglia allra virrigast. Satte knappt en fot rätt.

Skytteligan:
22 mål: Mauro Icardi (Inter) Luca Toni (Hellas Verona) 20 mål: Carlos Tevez (Juventus) 18 mål: Gonzalo Higuain (Napoli) 16 mål: Jeremy Menez (Milan)

Stefano Pioli ställde upp med en defensiv uppställning, men med rättighet att kontra när tillfälle gavs.

Och det lyckades väldigt bra.

Förutom att Callejon missade ett gyllene läge höll Lazio undan relativt effektivt. När sedan Parolo fick skottläge small det till. Med lite hjälp av en styrning och en svag Andujar.

Lazio ökade sedan på sin stora effektivitet precis innan paus.

Kouilbaly slog en något chansartad passning till en fastfrusen David Lopez, Lulic klev fram och vann boll och då Albiol hamnat fel i sin position blev det öppen gata för Candreva efter bosnierns fina pass.

0-2. Halvtid. Allt kändes avgjort.

Men detta Napoli har många ansikten. Medan Albiol och Koulibaly hade alla möjliga problem bakåt, började Napoli skapa större tryck och farligheter framåt.

Higuain gjorde 1-2. Higuain gjorde 2-2. Parolo blev utvisad. Plötsligt hade kortleken blandats om och Napoli satt på alla essen.

Allt tydde på att de skulle vända till seger. Och trots att Ghoulam onödigt klev in i en situation och drog på sig sitt andra gula kort så skulle Napoli få sin stora chans.

För sju minuter senare föll Maggio över Lulics ben. Straff. Tveksamt dömd.

Men Higuain sköt över. Han slängde bort allt han dittills åstadkommit och såg en Champions League-plats försvinna framför sig.

Lazio höll inte bara undan. De kontrade in 2-3 och sedan 2-4. Inhoppande Onazi gjorde ett starkt mål och Klose gjorde som han brukar.

Lazio lyckades kliva vinnande ur kaoset med en playoff-plats till Champions League i bagaget.

Det vi såg igår var så typiskt för Napolis säsong. Albiol och Koulibaly (tappat självförtroendet efter jul) kan inte hålla uppe försvaret. Ytterbackar som är villiga att attackera men som försvarar sig får dåligt.

José Callejon som löper mycket och rätt, men som också missar väldigt mycket viktiga målchanser. Gonzalo Higuain som gjorde två mål igår , men som missade det mest avgörande läget när han brände straffen.

Det är som om de flesta av spelarna tar bort minst lika mycket från bordet som de lägger upp. Och då kommer man ingenstans.

Nu går Napoli en osäkrare tid till mötes. Rafa Benitez tog farväl med ett mini-fiasko och Higuain kan komma att lämna klubben med en straffmiss som minne. Nu får man börja om.

För Lazio börjar äventyret nu.

Får man bara behålla laget till nästa säsong och kanske komplettera med en och annan spelare har man goda förutsättningar att klara sig riktigt bra även nästa år.

De måste dock klara av ett lurigt kval i höst, där ett uttåg alltid riskerar att få negativ effekt på resten av säsongen. Men det behöver de inte tänka på just nu. De ska passa på att njuta av att ha gjort en fantastisk säsong.

Där de har tagit en Champions League-plats de verkligen förtjänat.