Var det lag som efter Juventus imponerade mest. Stefano Pioli lyckades hitta den perfekta balansen i laget och att man till slut grejade en playoff-plats till Champions League var en stor bedrift.
Candreva och Felipe Anderson flög fram på kanterna, Parolo var den perfekta tvåvägsspelaren, Biglia var ett monster på det defensiva mittfältet och De Vrij var en klippa i försvaret.
Klose och Djordjevic turades om att göra mål, unge Cataldi var en stor överraskning med sitt mogna spel och nyförvärvet Dusan Basta var en stor uppgradering på högerkanten.
Lazio gjorde en kanonsäsong och det ska bli mycket spännande att se vart detta projekt kan ta vägen.
Bäst: Antonio Candreva
Tidigare år har Candreva varit något ojämn. Han har dock låtit sin briljans glimta till mer och mer för varje säsong. Det här året var det året då Candreva lyckades hålla en extremt hög nivå över en hel säsong. Var stor orsak till att Lazio lyckades ta en playoff-plats till Champions League.
Sämst: Mauricio
Värvades i vintras och blev aldrig den där pusselbiten bredvid De Vrij som man hoppades. Något klumpig och trög och stod ofta för kostbara misstag.
Genombrottet: Felipe Anderson
Man hade ju gärna velat ta med Danilo Cataldi här, men det är svårt att blunda för Felipe Andersons mega-genombrott. Blixtrade med massvis med superlativa insatser och gjorde både mål och spelade fram. Pioli trodde på Anderson och fick en superstjärna.
MILAN 5
Det var nog naivt att tro att orutinerade Filippo Inzaghi skulle kunna göra underverk med denna mediokra trupp. Det var även en ihålig illusion att sätta sitt hopp till Fernando Torres som frälsare. Milans säsong blev egentligen en enda lång pina förutom en hyfsat bra period i slutet av hösten.
Jeremy Menez bjöd på mycket magi, men var även en bromskloss med sina femtusen bolltouch, försvaret saknade både ledare och klass och mittfältet var uttömt på kreativitet.
Pippo försökte med någon sorts provins-kontrings-fotboll som var dömt att misslyckas. Nu kanske eländet är på väg mot sitt slut då Berlusconi ser ut att få in nya ekonomiska muskler från asien. Det finns nog ingen annan väg ut då det inte är många spelare från dagens trupp som man kan bygga en fin framtid på.
Bäst: Giacomo Bonaventura
Höll kanske inte en hög nivå hela säsongen, men var nog Milans största ljuspunkt. Gjorde sju mål och fyra assist och imponerade ofta med sitt fina tvåvägsspel.
Sämst: Mattia De Sciglio
De Sciglios haveri från stor talang till katastrofal ytterback var häpnadsväckande. Gjorde i stort sett allt fel så fort han spelade. Om det mest berodde på bristande trygghet i det övriga defensiva spelet eller på eget fall återstår att se.
Genombrottet: Ingen.
NAPOLI 5,5
Rafa Benitez sista säsong i Napoli var en blandad cocktail med en bitter eftersmak. Stundtals gav man illusionen av att kunna hota i toppen med briljant anfallsspel, men lika ofta var försvarsspelet under all kritik och kontinuiteten som bortblåst.
Med så mycket talang i laget borde man kunnat nått längre både i ligan och i Europa League. Var nära att greja en tredjeplats i den sista omgången, men visade på nytt att man inte hade de rätta vinnarskallarna.
Nu ser man ut att börja om med Maurizio Sarri vid rodret och troligen försvinner spelare som Higuain och Callejon. Benitez-projektet är över och det är nog få som kommer sakna det.
Bäst: Marek Hamsik
Gjorde en ojämn säsong med toppar och floppar. Kanske hade en del att göra med att Benitez ofta bytte ut honom i matcherna och han sällan fick kontinuitet. Men tittar du på hans facit är det svårt att klaga. Sju mål och tretton (!) asisst i ligan och fyra mål och två assist i Europa League. Det är svårt att vifta bort.
Sämst: Raul Albiol
Att försvaret darrade så ofta under säsongen faller till stor del på Albiol. Handplockad av Benitez lyckades aldrig spanjoren höja försvarsspelet. Överskattad och ingen ledare.
Genombrottet: Manolo Gabbiadini
Gjorde halva säsongen för Sampdoria och halva för Napoli och lyckades hitta målet hela femton gånger vilket ledde till ett genombrott. Listig, målfarlig och duktig frisparksskytt och kan vara en spelare som Sarri satsar hårt på nästa säsong.
PALERMO 7
Jag trodde att Palermo skulle få kämpa hårt för att hålla sig kvar. Jag hade fel. Tränare Giuseppe Iachini visade sig vara bättre än ryktet, hittade en fin balans i laget och lät Paulo Dybala och Franco Vazquez styra offensiven i relativt fria roller.
Just de två stod för suveräna säsonger som låg bakom mycket av framgångarna, men vi ska inte glömma bort att inte nämna grovjobbarna Luca Rigoni och Edgar Barreto som var oerhört viktiga på mittfältet.
Svenske Robin Quaison gjorde det även bra på den lilla speltid han fick. Palermos fina säsong var ett litet mästerverk av Iachini och hans mannar och framtiden ser ljus ut för Sicilien-laget.
Bäst: Paulo Dybala
Var fullständigt briljant under hösten och även om han kallnade lite under våren visade vilken fantastisk spelare han är. Hans tretton mål och tio assist var en nyckel i Palermos fina säsong.
Sämst: Simon Makienok
Kom, sågs inte och försvann. Det danska fyrtornet var helt enkelt för dålig för att spela i Serie A.
Genombrottet: Franco Vazquez
Efter ett par rätt anonyma säsonger i Spanien och Serie B blomstrade Vazquez ut till en fenomenal framspelare och röjde stora framgångar med sina känsliga fötter. Valde även att representera Italien i landslagssammanhang och togs ut av Antonio Conte till “Gli Azzurri”.
PARMA 4
Betyget gäller inte Donadoni och spelarna som gjorde det hedervärt sett till det usla förutsättningarna. Nej, betyget går till skurkar som Tommaso Ghirardi, Rezart Taci och Giampietro Manenti som drog ner en stolt klubb i skiten med sina fula affärer.
Parma och dess supportrar förtjänade mycket bättre än denna italienska komedi.
Bäst: Jose Mauri
Yngst i laget, men bäst. Energisk, teknisk och har god spelförståelse. Mauri har det mesta för att bli en storspelare. Imponerade stort.
Sämst: Ghirardi, Taci och Manenti.
Det känns orättvist att plocka ut en spelare när klubben styrdes av skojare. Så skojarna får helt enkelt dela på utnämningen.
Genombrottet: Jose Mauri
Se ovan.