Det var en något märklig säsong för Roma. Man inledde med stor entusiasm och förhoppningar att kunna peta ner Juventus från scudetto-tronen då man gjort en så bra säsong innan. Man startade även lysande och allt pekade mot en titel-strid.
Men så kom det där Bonucci-målet i slutet av matchen mot Juventus och fiaskot mot Bayern Munchen på Olimpico. Där någonstans förlorade Roma självkänslan och var sig längre inte lika mer. Efter jul försvann Gervinho till Afrikanska mästerskapen, Strootman skadade sig igen, Totti kändes gammal på riktigt och det vackra fartfyllda spelet var som bortblåst.
Scudetto-drömmarna och euforin hade förvandlats till en mardrömsliknande atmosfär där supportrarnas missnöje tärde på laget.
Allt det som Garcia till syntes hade byggt upp hade plötsligt raserats på bara några månader. Man lyckades dock ta sig samman och försvara sin andraplats, vilket någonstans var det starkt sett till hur illa det såg ut ett tag.
Bäst: Radja Nainggolan
Under hösten var han kanske Serie A:s bästa spelare med sin dynamik och energi och bar det rödgula mittfältet. Var inte lika bra under våren hade, men var ändå en av lagets bästa spelare.
Sämst: Seydou Doumbia
Om Doumbia lämnar Roma i sommar måste hans sejour vara en av de sämre vi skådat på längre sett till prislapp. Det kändes som om han alltid var ett steg efter, aldrig målfarlig och hundra år gammal. Kanske behöver han bara en en hel försäsong att komma ikapp rent fysiskt, men jag är tveksam till om det är där problemet ligger.
Genombrottet: Daniele Verde
Gjorde ett par fina framträdanden och borde fått mer speltid på bekostnad av Doumbia, Ljajic, Ibarbo och Gervinho.
SAMPDORIA 6,5
Länge och väl såg Sampdoria ut att gå mot en Europa League-plats. Mihajlovic hade snickrat ihop ett välslipat lag, vassa i omställningarna och där spelarna jobbade hårt för varandra. Okaka och Gabbiadini hade en båda en fin höst, Eder var en turbo i offensiven och bakåt var både Romagnoli och Silvestre mycket bra.
Efter vinterns transferfönster blandade president Ferrero om lite i kortleken och in kom Etoo och Muriel. Laget tappade lite i och med de nya spelarna även om de individuellt sett gjorde bra ifrån sig.
Fastän man hamnade på en placering utanför Europa-platser ser man nu ut att ändå kvalificera sig till Europa League på bekostnad av Genoa (på grund av försenade skattebetalningar).
Slutet gott allting gott på något sätt.
Bäst: Eder
Sprang och slet som tusan längst fram och gjorde förutom en del mål, tusenfalt med nytta för Sampdoria. Belönades även med en landslagsplats i “Gli Azzurri”.
Sämst: Djamel Mesbah
Var ofta förvirrad i defensiven och gjorde heller inget större avtryck framåt.
Genombrottet: Roberto Soriano
Briljerade hela säsongen med vasst tvåvägsspel och gjorde fyra mål och fyra assist. Förlängde nyligen med klubben.
SASSUOLO 6
Ett tag såg man ut att vara på väg att blanda sig i kampen om Europa platser, men hamnade i en svacka i slutet av säsongen. Den italienska anfallstrion Berardi-Zaza-Sansone klickade inte alltid samtidigt, men tillräckligt ofta för att lyfta Sassuolo långt ifrån nedflyttningsstrecket. De har en enorm potential och behåller man alla tre och de utvecklas ytterligare kan nästa säsong bli ännu bättre.
Bäst: Domenico Berardi
Var inte alltid i harmoni och gillar att göra mål i klump, men Berardis slutfacit var imponerande, femton mål och elva assist. Det är lätt att glömma bort att han bara är tjugo år.
Sämst:
Genombrottet: Simone Zaza
Gjorde en mycket stark inledning på säsongen och plockade ut i Contes landslag. Hade sedan svårt att hålla den höga nivån, men har trots allt gjort sig ett aktat namn efter den här säsongen.
TORINO 6,5
Torino post Immobile/Cerci var faktiskt inte mycket sämre än den tidigare upplagan. Ventura slängde in nya ingredienser i sin gryta och plockade fram ett hårt jobbande lag som fann viss framgång.
Kamel Glik skeppade backlinjen med pondus och öste in nickmål, Quagliarella hade en smygande bra säsong, Moretti var stabil, Darmian bekräftade sina ytter-kvalitéer, Bruno Peres var ett fynd och Maxi Lopez överraskade med att göra elva mål efter jul.
Venturas mannar var taktiskt disciplinerade och förutom ett fint Europa League-äventyr belönade man supportrarna med en efterlängtad derbyseger över Juventus.
Så mycket mer kan man inte begära.
Bäst: Kamil Glik
Tog ansvaret i sin hand och styrde Toros backlinje med pondus och hjärta. Gjorde dessutom sju mål. Förvandlades till en av ligans mittbackar.
Sämst: Amauri
Så sig passeras av Maxi Lopez i hierarkin och endast ett ligamål skvallrar om en karriär på väg mot sitt slut.
Genombrottet: Bruno Peres
Gjorde ett drömmål mot Juventus och var rena rama furien på sin kant. Något som uppmärksammades av bland annat Roma. Vann epitetet “Den nye Maicon”.
UDINESE 5
Nej, Stramaccioni-eran blev inte särskilt lyckosam och långvarig. Udinese dök ner i en anonym tillvaro som till slut slutade med en svag sextonde-plats. Spelet var ofta intetsägande och man hittade aldrig riktigt sin identitet. Greken Kone var en besvikelse, Di Natale gjorde sin sämsta säsong i mannaminne och inga nya talanger frodades.
Guidolin är redan saknad.
Bäst: Allan
I ett grått Udinese framstod brassen Allan som den största ljuspunkten. Jobbade alltid och hårt och fick ibland även ta på sig rollen som spelfördelare. Förtjänar en toppklubb.
Sämst: Gabriel Silva
För någon säsong sedan trodde jag att Gabriel Silva skulle kunna bli en av de nya Udinese-fynden som sedermera skulle säljas för dyra pengar. Men efter denna säsong har han inte stått still utan även tagit ett steg bakåt.
Genombrottet: Ingen. Vilket är både anmärkningsvärt och talande för Udineses säsong.