Adriano Galliani och Walter Sabatini träffades igår och gjorde klart med Romagnoli-affären. Det var inte helt oväntat att den 20-årige försvararen skulle landa i Milano till slut.
I torsdags när Roma offentliggjorde att man köpt Dzeko, Salah och Gerson för ca 40 miljoner euro (5 miljoner för lån av Salah) kunde man ana att man i de utgifterna redan räknat in en inkomst på Alessio Romagnoli. Någonstans var det klart redan då.
Att få drygt 30 miljoner euro (bonus inräknat) för en 20-årig mittback är naturligtvis mycket pengar, men om han blir Italiens nästa storback kommer summan inte te sig lika mycket om några år.
Det är nästan som om Mihajlovic och Garcia slagit vad om hur bra Romagnoli kommer bli. Sinisa hade mittbacken i Sampdoria ifjol och tror stenhårt på honom, medan Garcia aldrig sett honom som en spelare för startelvan. Den franske tränaren verkar helst vilja satsa på mer rutinerade mittbackar.
Sabatini var smart. Han frälste supportrarna med att först värva Dzeko och Salah för att sedan sälja Romagnoli. På det sättet undvek han eventuella rabalder från fansen. Och sätter man försäljningen av Romagnoli i ljuset av att det möjliggjorde köpen av Dzeko, Gerson och Salah är det kanske värt det, inte minst om man lyfter scudetton nästa år. Men på lång sikt finns det naturligtvis risk att Roma delvis kommer ångra affären.
Då man även verkar vara på väg att sälja Yanga Mbiwa (ca 8-10 miljoner euro är ett pangpris) måste Roma nu förstärka med två nya mittbackar. Det pratas om Andrea Ranocchia och Ezequiel Garay.
Det borde vara intressant för Inter att sälja Ranocchia. Man har införskaffat både Murillo och Miranda och man har Vidic och Juan Jesus kvar i truppen. Kanske är man sugna på att få in pengar som man kan lägga på en offensiv spelare.
För Romas del skulle det dock vara ännu bättre med Garay. Lyckas man sno åt sig argentinaren för mindre än vad man fått för Romagnoli är det mycket bra gjort. Manolas och Garay skulle vara ett magnifikt mittbackspar. Det ska bli mycket intressant att se vad Sabatini gör de sista veckorna.
Så vad betyder Romagnoli för Milan då? Jag tror att han kommer gå rakt in i startelvan och göra skillnad. Köper man en spelare för så mycket pengar och man har en tränare som tror på honom så pass mycket är det inte en spelare man sätter på bänken på återväxt. Det är ju därför han lämnar Roma.
Dessutom har ju Milan inga mittbackar av hög kvalité som konkurrerar ut Romagnoli, vilket också är ett litet problem i sig. Vem ska nu flankera 30 miljoners-förvärvet? Zapata? Alex? Mexes? Paletta? Rodrigo Ely? Inget man direkt slår saltomortaler över.
På rak arm gissar jag att Mexes ligger bäst till, men att det inte finns någon riktigt bra mittback bredvid Romagnoli kan göra att det tar ett tag innan han blommar ut till den superback Milan hoppas han kan bli. Jag tror dock han kan bli Alessandro Nesta-bra med tiden.
Nu har Milan spenderat ca 80 miljoner på Bacca, Bertolacci och Romagnoli. Det är väldigt mycket pengar med tanke på att det fortfarande är osäkert hur mycket bättre man blivit. Då Zlatan inte ser ut att anlända som den spelare som kan höja Milan ytterligare en nivå, känns man ännu inte som en allvarlig scudetto-kandidat.
Eller kan Romagnoli komma att betyda ännu mer än vad vi tror?
***
Antonio Cassano är tillbaka i Sampdoria. Han har kommit hem igen. Den pyrotekniske anfallaren ville ju redan till Samp under tiden i Parma (hans familj bor i Genua).
Det har snackats om att tränare Walter Zenga först inte ville ha Cassano, men efter den pinsamma förlusten mot Vojvodina har hans status försämrats rejält och då även hans inflytande. Han är kvar på sin post, men får nu gladeligen ställa upp på foton med Cassano med tummen upp. Efter Europa League-debaklet krävdes det plåster på såren hos supportrarna.
Cassano-värvningen är en typisk Ferrero-värvning. Han vill gärna blidka fansen med populära värvningar som ökar entusiasmen. Ferrero är en mycket adrenalin-betonad president som ofta agerar med hjärtat.
Det är därför inte helt förvånande att han flirtat med en Balotelli-värvning. Skulle Sampdoria starta säsongen med Cassano-Balotelli som anfallspar vore det som en surrealistisk våt fotbollsdröm. Galet, omskrivet och underbart.
Men kanske räcker det bra med Cassanos genialitet och galenskaper. Oavsett hur det går är jag väldigt glad över att det fortfarande finns en plats för Cassano i Serie A.