Lost in Leverkusen
Lorenzo Medici
Man skulle kunna tala om en match där Lazio borde haft straff i den första halvleken på en rätt klar hands på Jonathan Tah. Där hade möjligen historien gått annorlunda.
Men framför allt var det en match där det ena laget var överlägset det andra. Ur alla synpunkter. Lazio var lost in Leverkusen.
Det var nästan skrämmande att se skillnaden mellan lagen. Medan Lazio såg ut som ett gäng vilsna pensionärer löpte Leverkusen-spelarna på outtröttligt.
Tyskarna vann även den taktiska matchen. Roger Schmidts höga press satte Lazio-försvaret i stora bekymmer (visade också på dess brister) och de kunde aldrig sätta igång ordentliga anfall vilket i sin tur betydde att Candreva och Felipe hamnade för långt ner.
Stefano Pioli hade inget svar på det draget.
Det går även att ställa sig kritisk till hur Lazio-tränaren ställde upp laget. Förmodligen överdrev han Biglias frånvaro, blev orolig och valde att spela med en trebackslinje fastän man knappt aldrig gjorde det tidigare under en match. Det var ett märkligt beslut.
Ungefär lika märkligt som att välja Mauricio framför Gentiletti. Kanske hängde det beslutet ihop med valet av en trebackslinje. För mig spelar det ingen roll. Det är ingen överraskning att brassen knappt kan göra en match utan ett grovt misstag.
Gårdagen var inget undantag. Först gick han bort sig å det grövsta på 2-0-målet, sedan agerade han klumpeduns och blev utvisad. Inte för att hans kompanjoner var så himla mycket bättre. De Vrij missade totalt på det första baklängesmålet och vänsterflanken var en total katastrof med Radu och Lulic.
Radu spred bollar som en rumänsk vattenspridare och Lulic sprang runt som en amfetamin-beroende 60-åring på planen. Det var pinsamt att se på.
Framåt var man paralyserade. Felipe Anderson säg skräckslagen ut, Candreva tog aldrig tag i saker och ting, Onazi kämpade väl i defensiven, men var också förvirrande när bollen skulle framåt och Parolo sprang i ett vakuum. Keita kämpade på bra i första halvlek, fixade många frisparkar vilket gav Lazio andrum, men försvann i andra.
Leverkusen var så mycket bättre. Så mycket rörligare. Orkade så mycket mer. Var så mycket kvickare. Var alltid först på bollen. Så mycket mer beslutsamma. Det var som om Lazio befann sig i en tysk kvalitetscentrifug utan att veta hur man hamnat där.
Det är alltid samma visa. Man jublar som om man vunnit en titel i maj över en fixad tredjeplats bara för att sedan åka ut med svansen mellan benen i augusti. Visst kan man få bli lite glad över fixad playoff-plats, men gärna lite mer sans tack. Sluta blåsa upp för stora illusioner. Inget är ju egentligen fixat där. Inget gruppspel, inga pengar, Ingenting. Bara förhoppningar.
Detta var femte gången på sex år som ett italienskt lag åker ut i kvalet till Champions League. Det är oroväckande. Kanske bör man se över hur man kommer förberedda till dessa matcher.
Nu är den stora frågan hur Lazio ska kunna hämta sig efter detta. Det brukar kunna vara svårt att ställa om.
Inte minst efter en så pass dålig insats som man gjorde igår.
Publicerad 2015-08-27 10:28