Sedan dess har man inte förlorat på sex matcher. Man har tagit tio av tolv poäng i ligan, vunnit två matcher i Europa League, släppt in ett mål och gjort arton. Det är ett makalöst starkt facit. Som om Diego påverkar laget positivt även när han har fel.
Men det är inte allt. Napoli har slussats in i Maurizio Sarris drömland och spelat briljant fotboll. Detta Napoli är helt enkelt det bästa Napoli sedan…..ja, Maradonas dagar.
Gårdagens förkrossande seger över Milan var en berättelse om två lag på helt olika planeter. Napoli spelar med glädje, rörelse, fantasi och man har en väldig tydlighet i vad man vill göra på planen. Sarris idéer har inte bara satt sig, de har gett dem en språngbräda till fotbollens högsta sfär.
Spelarna har respekt för sin tränare, tror på hans budskap och haft tålamod när det inte gick bra. Det gjorde de rätt i.
Försvarsspelet är förbytt från pastor Benitez förvirring till lektor Sarris lägre utgångspositioner och färre utbrytarfasoner. Hamsik är så mycket skickligare rättvänd, Jorginho är bättre än någonsin i den centrala rollen och Allan är både tapper soldat och törstig andravågs-dynamo. Det är mittfälts-perfektion i ljuvliga toner.
Framåt har man två spelare som är bättre än de flesta i dagens Serie A. Kanske helt enkelt de två bästa just nu. Och det kommer man långt med.
Att sätta Rodrigo Ely och Christian Zapata på Lorenzo Insigne och Gonzalo Higuain är som att sätta två tioåringar i samma rum som Hannibal Lecter och Jack The Ripper.
Man blir uppätna och det finns inga rester kvar.
Igår triumferade framför allt Insigne. Hans fart och teknik är för mycket för de flesta att hantera och möter han trädstammar till försvarare, ja då blir gräsmattan en enda stor lekpark för honom. Det var fint att se ovationerna framför Contes ögon när han klev av i slutet av matchen.
Just nu finns det inget lag i Serie A som når Napolis högstanivå. Fortsätter de i den här farten har en scudetto aldrig känts närmare.
Det måste nog ändå till och med Maradona hålla med om.
Kanske hade Diego också rynkat på näsan åt detta Milan. På hans tid var det framför allt de rödsvarta som var Napolis antagonister. Men på den tiden hade man Van Basten, Maldini och Gullit och alla de andra mästarna.
Idag är det något helt annat.
Idag kliver man in i hösten 2016 och tror att Kucka är en lösning, att Bertolacci faktiskt är värd den där prislappen, att Montolivo plötsligt ska bli ett kvicksilver, att ytterbackarna håller fastän de inte gör det, att Balotelli ska gå från vrak till frälsare på nolltid och att Bacca ska fixa saker och ting själv.
Det är naivt och det är för mycket begärt.
Så här dåliga som man varit större delen av säsongen trodde jag dock inte att det skulle vara. Jag trodde nog att Mihajlovic skulle förbättra försvarsspelet mer och att fler spelare skulle vara bättre.
Men i skuggan av Pippos rätt mediokra tränar-kunskaper fanns även en sanning om en klart medioker spelartrupp.
Tekniken är för dålig på för många spelare, farten är för låg hos för många spelare, förmågan att ta sig förbi sina motståndare är för obefintlig hos för många spelare och framför allt så är försvarsspelet under all kritik.
800 miljoner kronor senare är man alltså inte så mycket bättre än för ett år sedan och det är ett underkännande i sig. Det står nu rätt givet att man överskattad sina värvningar och underskattad behovet av att förstärka försvaret mer än bara Romagnoli.
Att Galliani och Berlusconi misslyckats med att bygga ett nytt starkt Milan trots stora ord är i det närmaste ett faktum.
Det är svårt att förstå vart Milan ska ta vägen efter detta. Är det Mr Bees mystiska pengar som ska ta Milan ur sitt djupa mörker? Eller en ny tränare? Att hitta tillbaka från Maldini, Seedorf, Zlatan, Gattuso, Thiago Silva och alla andra toppspelare har visat sig vara svårare än man kanske trott.
Jag har svårt att tro att ett litet landslagsuppehåll ska kunna vara räddningen. Men just nu är det det enda de kan hoppas på.
***
Inters spel var trögt i en dryg timme. Det gick för långsamt och man skapade väldigt få chanser. Kondogbia lät alla undra hur han kunde kosta så mycket i somras, Felipe Melo var trög, Guarin blandade och gav och Icardi fick aldrig se eller röra bollen.
Sampdoria lät klokt nog Inter ha sitt intetsägande bollinnehav, ställde om till snabba omställningar….men tog inte riktigt vara på de chanser som de faktiskt skapade.
Inte förrän Muriel stötte in 1-0. Men där någonstans förändrade också matchen. Inter ökade tempot en aning, tryckte på bättre och visade äntligen lite beslutsamhet. Efter det att Perisic kvitterat var det Inter som jagade segern mer än Sampdoria.
Efter en dryg blek blåsvart timme, visade man i alla fall tendenser till varför man ligger i toppen.
Men visst saknas Stevan Jovetic.
***
Det har inte varit lätt att vara Rudi Garcia de senaste dagarna. Förlusten mot Bate Borisov tidigare i veckan satte naturligtvis fart på belackarna och idén om att sparka fransmannen förvandlades mer och mer från fantasifoster till arga rop.
Såklart var det viktigt att avgå med en seger från Sicilien. Den här gången gjorde man nästan tvärtom vad man gjorde i Vitryssland. Man rivstartade med 0-3 i paus för att sedan vara nära att tappa sin ledning.
Nu är man i allra högsta grad med i toppen igen. Det allra mest positiva från matchen mot Palermo var dock kanske att Gervinho faktiskt såg ut som Gervinho 2013. Ivorianen skapade oro, tog sig förbi och gjorde ett litet mästerverk till mål.
Var det bara tillfällig illusion eller ankommande toppform som är här för att stanna? Ja, det det får vi se.
***
Vi ska naturligtvis inte räkna bort Juventus riktigt ännu. Det ”Nya Juve” börjar långsamt sätta sig. Det med det fina anfallsparet Morata & Dybala. Det med Khediras viktiga intåg i laget. Det med en giftig Cuadrado. Och det med samma stabila backlinje som tidigare år.
3-1 mot Bologna är kanske inget att berätta för barnbarnen, men laget känns klart förbättrat och det finns stort utrymme för ytterligare förbättring om Pogba blir vassare, Alex Sandro blir varmare i kläderna och när Marchisio kommer tillbaka.
Allegri börjar hitta sin elva och det lär betyda många fler poäng den närmsta tiden.
***
I allt detta smyger två lag som smarta rävar i scudetto-skogen.
Lazio är numera ett stabilt lag. Djupdykningarna håller sig bara till någon enstaka gång. Igår var man lite illa ute mot ett fint kämpande Frosinone, men man har så pass många spelare som kan göra skillnad. Igår var det Keita Baldes tur. Hans inhopp och mål avgjorde matchen och Lazio ligger ta mig tusan trea i tabellen.
Fiorentina fick en bra start då Paletta orsakade en straff och blev samtidigt utvisad efter bara sex minuter. Då Ilicic inte gjorde något misstag från elva meter var det ordentlig uppförsbacke för Atalanta och brant nedförsbacke för Viola.
Borja Valero njöt av ytorna och briljerade när han fick lirka boll på hans vis. Ilicic, Bernardeschi och Kalinic hjälpte bra till de med.
Ser man vad Fiorentina hittills har åstadkommit är det faktiskt rent fantastiskt. Och det kan bli ännu bättre.
Så bland alla stora skrävlande Napoli-hyllningar, mitt i tron om att Inters bästa dagar är på väg och att det kan vara Romas år i år så är det Paulo Sousas lilla fotbollsunderverk som leder tabellen.
Det är den purpurfärgade flaggan som vajar högst efter sju omgångar.
Vem tusan hade trott det?