Medan Roma faller reser sig Juventus

När Roma förlorade mot Bayern München med 7-1 var det startskottet till en säsong som skulle börja vittra sönder i tusen bitar. De lyckades till slut klistra ihop tillräckligt mycket för att ordna en andraplats i ligan. Men sönderfallet blev kvar. I deras medvetande och i deras själ.

För en dryg vecka sedan spelades ungefär samma film upp igen när de åkte på en 6-1 mot Barcelona.  Jag trodde dock att de rödgula skulle kunna återhämta sig bättre den här gången, men jag ser ut att ha haft fel.

Det går ju att påstå att Barcelona är på en annan planet och det var också lite av min tes i onsdags. Men Atalanta är inte Barcelona. Nu riskerar Romas säsong att krascha igen. Och den här gången kommer Rudi Garcia inte ha någon fallskärm. 

Gårdagens insats var rent ut sagt bedrövlig och den påminde ganska mycket om hur det kunde se ut i våras. Elva spelare som sprang runt utan riktning, utan vilja och utan glädje. Det var alldeles för långt med lagdelarna och det fanns ingen spelare som tog sakerna.

Nainggolan och Pjanic verkade riktigt bakfulla efter den misslyckade Barcelona-festen, nästan som om de gick runt och skämdes. Florenzi verkar ha tappat allt sedan någon sa att han är bättre än Dani Alves och Digne bjöd på första målet efter ett hemskt individuellt misstag.

För Alejandro Gomez var Stadio Olimpico en dans på guld och grön skogar.

Framåt var Iago Falque ungefär så som jag alltid beskrivit honom. En bra komplementspelare, men när det krävs mer än det normala är han meningslös. Iturbe har massor av energi, men för lite kvalité och en förstatouch från helvetet. Dzeko blev för isolerad, men försökte också för lite. Som kryddan på verket hoppade Maicon och påminde oss om att karriären snart är över.

Det ska sägas att Roma inte haft marginalerna med sig. Att det vilar en förbannelse över Strootmans knän. Att Salah och Gervinho gick sönder samtidigt och vid fel tillfälle.

Men det känns som om Roma återigen hoppat ner i ett vakuum utan kompass. Och förra gången Roma gjorde det fick Rudi Garcia en sommar att slicka såren på och nya spelare att förgylla sin elva med.

Den här gången vet jag inte om han överlever tills dess.


***

Medan Roma faller, reser sig Juventus.

0-3 mot Palermo. Fyra raka segrar. En fixad åttondelsfinal i Champions League. Tidens leende har sakta men säkert höjt sina smilgropar åt Massimiliano Allegri och hans gäng.

Det fanns inget fantastiskt över insatsen mot Palermo igår, men tillräckligt för att resten av Serie A ska börja skaka en aning. Den gamla damen har fått igång maskineriet och då vet vi att de är giftiga.

Dybalas framspelning till målet var teknisk elegans.

Mandzukics nick-mål var härlig styrka.

Barzagli-Bonucci-Chiellini är en imponerande järnridå.

Sturaro gjorde mål och var lite överallt.

Morata och Zaza hoppade in och var bra.

Pogba är inte riktigt inne i sin rätta zon ännu, men visar tendenser att närma sig.

Om vi leker med tanken att Inter och Napoli spelar oavgjort i kväll (eller att Napoli vinner för den delen, men ett Napoli som vinner och går upp i serieledning bör Juve frukta mer än ett kryssandes Inter i serieledning) är Juventus bara sju poäng efter en serieledning. Det är inte längre några mil upp.

Och med tre omgångar kvar innan jul hinner de krypa ännu lite närmare.

Det är svårt att dra några stora slutsatser när det gäller årets Milan. Jag tyckte de hade något på gång efter segern mot Lazio bara för att sedan falla tillbaka till det mediokra Milan vi vant oss att se de senaste åren.

Som om de emellanåt leker med illusioner.

Det är svårt att veta vad gårdagens seger betyder. De mötte ett håglöst Sampdoria som inte gav dem något större motstånd. Ett Sampdoria där Montella under de två första veckorna inte lyckats injicera någonting annat än ett zombie-liknande inställning och där identiteten lyser med sin frånvaro. Montellas Sampdoria är inget annat än en enorm besvikelse hittills.

Men om det var en illusion som Milan bjöd på igår så var den i alla fall väldigt vacker. Kanske det mest intressanta de bjudit på under hela hösten.

Mihajlovic 4-4-2 fungerade mycket bra där Cerci och Bonaventura var alldeles lysande som yttrar. De var flitiga och vassa i offensiven, men tog även jobbet bakåt. Montolivo och Kucka hittade rätt i positionerna och var aggressiva och eftersom Sampdoria sällan hotade framåt hade Milans försvar en lugn kväll.

Men det absolut mest positiva igår var ju såklart M’Baye Niang. Milan har aldrig riktigt släppt tron på den unge fransmannen och nu verkar det äntligen bära frukt.

Niang gjorde en riktigt bra vår i Genoa och förmodligen hände någonting där. Han fick speltid och vann självförtroende. Efter en bra försäsong blev han sedan skadad innan säsongen knappt börjat och så försvann han från radarn.

Nu är han inte bara tillbaka på radarn, han har satt sig själv i blickfånget som det mest spännande Milan har i sin trupp. Igår spelade fram till första målet, gjorde tvåan på straff och sedan även trean efter ett kyligt avslut. Han var explosiv och bjöd på några stora nummer. Även om vi bara sett honom i mikrokosmos av en säsong såg han mer eller mindre ut som en anfallare i världsklass igår.

Niang har alltid framstått som en talangfull Balotelli-wannabe som haft svårt att göra mål. Men kanske har det bara handlat om mognad. Det är lätt att glömma att han bara ska fylla 21 år i om några veckor.

Efter gårdagens insats framstår han inte längre som någon ny Super-Mario utan som någon som kan komma att få en mycket mer framgångsrik karriär än italienaren. Han framstår som Milans stora framtidshopp.

Kanske har de rödsvarta något på gång här. Kanske kan de börja ta sig framåt med större hopp om framtiden på grund av en ny anledning.

The Power of Niang.

Det var inte mycket som Rudi Garcia lyckades med rent taktiskt i tisdags mot Barcelona. Men det fanns faktiskt något han gjorde bra, nämligen att byta ut Radja Nainggolan i halvtid. Då han visste att matchen var körd och att det enda som betydde något var att vinna över Bate Borisov i den sista omgången valde han ta ut “Ninja” som skulle blivit avstängd i den matchen vid ett gult kort mot Barca.

Små saker som kan få stora konsekvenser.

Det var väldigt intressant att se Roma den ena kvällen och Juventus den andra. Jag menar inte att Manchester City är Barcelona, men skillnaden hur de två italienska lagen beter sig i Champions League är stor.

Efter flera års deltagande i C.L och inte minst fjolårets final har Juventus stor erfarenhet från turneringen. Man kan sitt Champions. Det handlar om rutin och det handlar om att man fått in det i sitt DNA. Man vet hur man ska agera i internationella matcher, hur man ska dosera energin, hur man ska vinna de enkla matcherna och ta poäng i de svåra matcherna.

Det är inte bara slump. Det krävs en vunnen insikt, bra spelare och taktisk intelligens för att nå dit. Juventus har allt det där. Man har spelare som varit med om det mesta och man har samlat på sig stort självförtroende över åren.

När Allegris mannar klev ut igår mot Manchester City gjorde man det med självklarhet och övertygelse fastän ligaspelet inte har varit det bästa. Det var också tydligt att vissa av spelarna var klart mer taggade än vad vi sett dem i den vanliga Serie A-lunken.

Juventus kontrollerade matchen, lät City ha en del boll som de sällan förvaltade med fart och rörelse.  Det kändes som om det fanns en mycket bra balans i gårdagens Juventus. Försvaret var sig likt med supertrion Barzagli-Bonucci-Chiellini och kung Buffon är fortfarande en av världens bästa målvakter vilket ger stor trygghet.

På mitten hade man Marchisio som låg playmaker (han kan dock bättre än vad han visade igår), med Sturaro som energikälla och med Pogba som både kraft och spelgeni. På kanterna tuffade det schweiziska ångloket Lichtsteiner fint på och till vänster var Alex Sandro alldeles lysande. Brassen stängde ner sin kant, gjorde Jesus Navas väldigt liten och slog ofta fina inlägg. Han har nu passerat Evra som startspelare med hästlängder (fransmannen är dock en väldigt bra back-up att ha).

Framåt hade Allegri valt Mandzukic före Morata, vilket skulle visa sig vara helt rätt. Mario var på hugget, pressade med frenesi och när Alex Sandro slog ett perfekt inlägg hade kroaten lämnat Otamendi sprattlade efter sig och placerade in vad som skulle bli matchens enda mål. Mandzukic var lysande igår och visade att han kan vara en spelare att räkna med i de stora matcherna.

Paulo Dybala var kanske inte lika framträdande, men ger Juventus behövlig syre då han ofta drar på sig frisparkar med sin kvickhet och hans fantasi är ett måste bredvid en spelare som Mandzukic.

Morata fick sedan hoppa in och fick flera fina möjligheter via kontringar. Även om han inte lyckades ta vara på någon av dem (hans härliga lobb-chipp var värd ett bättre öde) såg han piggare ut än på länge. Förhoppningsvis kan han omvandla sin C.L-energi till Serie A-spel också.

Juventus imponerade igår, gjorde City mindre än vad de är och gav ett statement. De är klara för åttondelsfinal och är fortfarande en kraft att räkna med i Europa. Nu måste de bara se till att ta den där poängen borta mot Sevilla för att säkra den så viktiga förstaplatsen (och därmed undvika Barcelona eller Bayern).

På många sätt är Juventus fortfarande Italiens bästa lag och det är kvällar som igår man också inser att detta lag förmodligen så sakteliga kommer börja plocka in det försprång som Inter, Napoli och Roma har på dem i ligan. I alla fall om de kan lyckas hitta samma motivation som de lyckas hitta när den där C.L-hymnen ljuder.

Det sitter helt enkelt i deras DNA.

Roma åkte till Camp Nou och inkasserade en ny pinsam förlust. Men till skillnad från United och Bayern-matcherna (där det blev 1-7 båda gångerna) var denna flirt med nästan samma resultat dock mer logisk.

Jag menar vad kunde man vänta sig av ett lag som släppt in fyra mål mot Bayer Leverkusen och tre mot Bate Borisov? Ur den synvinkeln var gårdagens sex mål i baken mot Barcelona nästan smickrande. Det var på många sätt en symptomatiskt förlust. Barcelona är sanslöst bra, Messi var tillbaka och Roma har släppt in många mål tidigare.

Det var svårt att hitta direkta individuella misstag till att det läckte så pass mycket bakåt. Det var snarare en kollektiv taktisk kollaps. Laget var inte aggressivt (De Rossi saknades mycket), hade för stor respekt och var inte tillräckligt snabba i tanke och utförande. Sedan låg försvarslinjen alldeles för högt upp. Barcelona märkte det tidigt och hittade ytorna bakom Romas backlinje stup i ett.

Det var ett litet harakiri.

Men vi får inte glömma bort att Roma mötte ett omänskligt bra lag igår. Ett lag med tre av de fyra bästa anfallarna i världen, ett lag som nyligen hade avfärdat självaste Real Madrid med 0-4 på bortaplan. Vi snackar om ett lag som kommer anses som ett av de bästa genom tiderna. Och möter man dem på deras hemmaplan där de stora ytorna gör dem ännu bättre är det ännu svårare. Just nu är Bayern Munchen och Barcelona på en helt annan planet än de övriga och Roma visade sig vara längre ifrån än många andra lag.

När Roma åkte på 1-7-smällen mot Bayern blev effekterna hårda. Det kändes som om det satte sig huvudet på spelarna och senare under säsongen skulle man komma att tappa allt man byggt upp.

Den här gången borde det vara lite annorlunda. Dels så har man redan varit med om något liknande och dels så var Salah, De Rossi och Gervinho inte med. Det kan alltid användas som en liten ursäkt. Lyckas de bara skaka av sig förlusten med att intala sig själva att de bara hade en dålig dag på jobbet och att de mötte världens bästa lag som precis krossat självaste Real Madrid, så kan förlusten igår faktiskt bli totalt betydelselös.

Eftersom Bate Borisov och Leverkusen spelade oavgjort har nu Roma allt i egna händer. Det räcker med att vinna över vitryssarna på hemmaplan i sista matchen.

En uppgift som borde vara betydligt lättare än den igår.

Omgång 13:

Att vinna de stora matcherna är viktigt. De där mötena när toppklubbarna mäter musklerna med varandra. Det är en del av att vinna en scudetto. Men det är minst lika viktigt hur man hanterar “enkla” matcherna, hur man lyckas mot de mindre lagen. Det där är minst lika viktigt, om inte av ännu större betydelse.

Den här helgen gav vissa svar på det.

Roma lyckades bara få med sig en poäng i vattenpolo-matchen mot Bologna i lördags. Visserligen var det ett Donadoni-förbättrat Bologna man mötte på en gräsmatta som knappt gick att spela på, men det var ändå två förlorade poäng.

Även Fiorentina tappade mark i toppen. För andra gången den här säsongen lyckades inte Paulo Sousa med sin turnover-taktik. Empoli var rappa och modiga, Saponara dansade runt Viola-försvaret och man skaffade sig en 0-2-ledning som var imponerande (första målet var dock egentligen offside).

I Fiorentina sprang Rebic och Mati runt och var ineffektiva, Suarez var en bluff på mitten och de ordinarie spelarna saknades. Det märktes inte minst när Bernardeschi och Kalinic hoppade in i andra halvlek och vände på steken. Nu lyckades de inte vända helt och hållet utan fick nöja sig med 2-2 genom två mål av Kalinic.

Upphämtningen visade på moral och kvalité, men man kan inte låta bli att undra hur matchen hade slutat om Sousa hade ställt upp med det bästa laget. Jag skulle kunna vara snäll och säga att jag förstår poängen med ge alla en chans, men också elakare och helt enkelt säga att Sousa sumpade sin startelva totalt.

Nu är det lilla poäng-tappet ingen katastrof för Fiorentina, men än dock tappade poäng. Och vill man drömma på allvar ska måste sådant undvikas i största möjliga mån.

Paulo “La Joya” Dybala är en spelare med det där lilla extra. En spelare som skapar förhoppningar och drömmar

Han hanterar bollen varsamt och nära sig som om det vore en fågelunge han håller kär. Men han hanterar också konsten att vara effektiv när det dyker upp målchanser. Som igår. När Alex Sandro (hoppas att Allegri nu såg att hans acklimatiserings-tid är över) rusade loss och lobb-passade, plockade Dybala ner bollen elegant på bröstet och nöp till med perfekt precision. Ett stort litet nummer fullt av bollbegåvning och klass.

Milan låg väldigt rätt i sina positioner i den första halvleken och krympte ytorna för Juve på ett effektivt sätt. Försvarsspelet fungerade bra, Mihajlovic hade fått matchen dit han ville och den poäng han sökte kändes inte så fjärran.

Men Allegri ändrade taktik i den andra halvleken. Han kastade in Bonucci och plockade ut den bollsävlige Hernanes (hur många fler chanser kommer han få tro?) och ändrade därmed om till 3-5-2 (eller 5-3-2 om man så vill). Det gav positiv effekt. Alex Sandro och Lichtsteiner kom högre upp i plan och tvingade därmed Niang och Cerci till ännu mer defensivt arbete och i och med det försvann också det mesta av Milans egna anfallsförsök.

Och till slut dök chansen upp. Den som Dybala så fint förvaltade.

Även om Juventus ännu inte går på alla cylindrar, även om Pogba inte riktigt får det att fungera och även om de skapar lite för få klara chanser så var segern igår rättvis. Utan att spela speciellt bra så ville och kunde de mer än sina motståndare. Det berättar även en hel del om Milans situation just nu.

Mihajlovic mannar kliver nu i ett ganska lätt spelschema och har därmed chansen att hänga på jakten på en Champions League-plats. Men då krävs det att man vågar riskera mer än vad man gjorde igår.

Juventus vill mer än så. De ser med all rätt sig själva fortfarande som en scudetto-kandidat. Sakta men säker närmar man sig i toppen och med tanke på att spelare som t ex Pogba, Morata och Marchisio kan så mycket mer än vad man hittills visat, är det mycket troligt att man någon gång under säsongen kommer kunna pricka en formtopp som innebär många poäng i rad.

En annan spelare som faktiskt kan ännu bättre, fastän han var bäst på plan igår, var just Dybala.

La Joya de la Juventus.

I kväll är det dags för stormöte i Italien. Juventus mot Milan. Man skulle utan problem kunna hävda att det är de två största italienska klubbarna som möts. I alla fall om vi slår ihop alla ligatitlar och internationella troféer tillsammans.

Men matchen i kväll är sig inte riktigt lik. Varken Milan eller Juventus finns med i den absoluta toppen och båda har lagt scudetto-drömmarna lite på is för tillfället.

Det är två giganter som slumrat till (Milan har somnat för länge sedan) och som nu gärna vill väcka sig själva med en stark insats i kväll. Prestigen och viljan att stärka självförtroendet är tillräcklig tändvätska för att det ska bli en het tillställning i kväll. 

Att Juventus startat ligasäsongen så pass svagt är kanske ingen större överraskning sett till att man tappat tongivande spelare som Tevez, Pirlo och Vidal och försökt ersätta dem med Hernanes, Lemina och Mandzukic.

Men att det skulle gå så trögt var det nog få som trodde.

Pogba och Morata har inte varit lika bra som i fjol och Marchisio och Khedira har missat en hel del matcher på grund av skador. Det är två stora orsaker till att man bara skrapat ihop 18 poäng i ligan.

Men Juventus har ett hyggligt C.L-gruppspel att vila på där segern över City på bortaplan var kronan på verket. Potentialen finns ju där. Nu väntar bara alla på att Juventus ska börja plocka in på lagen framför dem i ligatabellen.

Lyckas man dessutom värva en spelare som t ex Ilkay Gundogan i januari ökar ju chanserna till att komma ikapp. Men det dröjer över en månad innan Juve kan börja förstärka truppen och kvällens match mot Milan är viktig. Inte bara för poängens skull utan även att visa att man är på gång, att skapa medvind innan man dyker ner bland julklappar och kort semester.

Hur Allegri ställer upp sitt lag i kväll är inte helt uppenbart. Förmodligen startar han med två anfallare längst fram med Cuadrado som vapen på högersidan eller Hernanes som trequartista bakom anfallsduon. Sedan är frågan vem som ska bort Morata, Mandzukic eller Dybala?

Givetvis anser jag ju att argentinaren ska spela från start. När Juventus startar med Morata och Mandzukic tillsammans blir det visserligen skaplig tyngd framåt, men också mer förutsägbart och lite väl trubbigt. Att ha en Dybala som orsakar huvudbry för Milan-försvaret med sin kvickhet och fantasi tror jag är ett måste för de svartvita.

Milan kommer kliva in på Juventus Stadium som underdogs. Trots att man faktiskt lyckats skrapa ihop 20 poäng har det spelmässigt ofta sett rätt illa ut.

Mittfältet är en ocean av bristande kvalité och försvaret har inte alltid sett så stabilt ut. Till i kväll får man dock tillbaka Giacomo Bonaventura, vilket är av stor vikt då han varit lagets jämnaste och bästa spelare. Han saknades mycket mot Atalanta.

Det är oklart hur Mihajlovic kommer formera sitt lag. Niang eller Cerci? Eller båda två och Bonaventura ner på mittfältet i en über-offensiv? Jag gissar att Sinisa är frestad att på något sätt starta med fransmannen som gjorde en fin första halvlek senast. Hans fysik och genombrottskraft kan bli ett hot mot Juventus-försvaret.

Jag har svårt att tro att Milan-tränaren kan undvara Carlos Bacca längst fram och räknar med att han går före Luiz Adriano. Milan har därmed en rätt vass offensiv som kan ställa frågor till Bonucci och kompani.

Det stora problemet är hur man ska kunna distribuera bollar till dem. Ett mittfält bestående av t ex Poli, Montolivo och Kucka kommer sannolikt bli tillbakapressade av ett Juventus som vill framåt och Pogba, Marchisio, Khedira skriker klart mer klass än Milans mittfälts-trio.

Det där kan bli ett problem för Milan.

Mihajlovic har redan gått ut och sagt att matchen inte kommer bli avgörande för säsongen, vilket skvallrar om att han redan innan är beredd att en förlust kan vara på väg. Ett sätt att minska pressen på sitt lag och ett försök att lindra eventuella stormar från media och supportrar vid ett nederlag. Jag utgår ifrån att Sinisa och Milan är mycket nöjda om de lyckas få med sig en poäng hem till Milano i kväll.

Kvällens möte kanske saknar forna stordagars glans och scudetto-konfetti, men det gör den inte mindre intressant. Det är en chans för båda att visa att man inte vill ge upp titeln och båda vill ha upprättelse efter en höst där värdigheten naggats i kanten.

Det duger bra det med.

Efter ett uppehåll som känts som en evighet är det äntligen dags för Serie A att dra igång. Och till helgen har jag hittat två lag som kan komma att välja spelsystem som jag tycker passar dem väldigt bra.

Inter 4-2-3-1
Mancini har ju laborerat hela säsongen med olika spelare och bytt spelsystem stup i ett (sex gånger enligt Transfermarkt!). Dels kanske han har anpassat sig efter motståndet, men framför allt så har han letat efter den uppställning som ska ge bäst balans och spel.

Enligt Gazetta dello sport kommer Inter spela 4-2-3-1 på söndag mot Frosinone. Något jag gillar. Sett till Inters spelarmaterial tycker jag att den uppställningen bör passa Inter mycket bra. Den enda gången Mancini spelat på det sättet var mot Juventus och då gick det ju faktiskt rätt bra.

På detta sätt bör Inter få igång offensiven bättre utan att tappa för mycket defensivt. Medel och Kondogbia (eller Felipe Melo) har goda förutsättningar att vinna boll med muskler och tuffhet. De bör också klara av att förmedla bollar vidare till de fyra längre upp planen.

Den offensiva fyran lär bestå av Perisic-Jovetic-Brozovic-Icardi. Jag skulle personligen försöka få in Ljajic på bekostnad av Perisic eller Brozovic, men hur som helst tror jag att denna fyra kan få bra tryck framåt, vara kreativa och även ge Icardi support på ett bra sätt. Detta har Inter inte riktigt lyckats med tidigare.

Jag tror det är kan vara rätt recept för Inter inte bara på söndag utan även för framtiden.

Antonio Contes italienska landslag har inte direkt imponerat under de två senaste träningsmatcherna Förlust mot Belgien med 3-1 och bara 2-2 mot Rumänien.

I matchen mot Belgien var mittbacks-låset Chiellini/Bonucci en katastrof och var direkt ansvariga för minst två av målen. Dessutom var de tydligt att Belgarna hade ett bättre lag och fler individuellt skickliga spelare.

Igår mot Rumänien fanns det positiva inslag som Florenzis insats, El Shaarawys friskhet och Manolo Gabbiadinis inhopp.

Men också en hel del negativa aspekter. Darmian hade svårt på sin kant för andra matchen i rad, Soriano var en besvikelse och att tappa en 2-1-ledning mot ett landslag man “bör” vinna över var inget att berätta för barnbarnen.

Jag är egentligen inte så orolig för att Antonio Contes landslag ska göra totalfiasko i sommar. Är det någonting den förre Juve-tränaren kan så är det att få ut det bästa av sina spelare, sätta ett hyggligt grundspel och få laget att jobba hårt.

Men det saknas riktigt vassa spelare i detta italienska lag. Det finns gott om bra spelare, men få stjärnor och utan dem brukar man inte kunna ta sig särskilt långt i stora mästerskap.

Jag tycker att denna italienska upplaga börjar kännas en aning färglös. Balotelli kan alltid sätta sprutt på Azzurri-paletten, men han är skadad och är mil ifrån landslaget. Conte verkar tråkigt nog också tveksam till fantasifulla spelare som Domenico Berardi, Sebastian Giovinco och Lorenzo Insigne, tre spelare som verkligen skulle kunna höja maxnivån på detta landslag.

Kvar står ett gäng spelare goda nog att ta sig vidare från ett gruppspel, men inte mycket mer.

Det cirkulerar något gråa moln över Antonio Conte just nu.

****

Men vad gör det en dag som denna?

När Zlatan Ibrahimovic lägger skorna på hyllan kommer han gå till historien som en av de allra bästa spelarna i Serie A:s historia. Alla målen, alla scudetton, alla bravader.

Där finns så mycket fint att minnas, så många grandiosa insatser. Han kom som 22-åring, erövrade ligan och gjorde Italien till sitt andra hem.

Han blev en legend.

Igår trollade magikern Ibracadabra fram två välkända trick ur rockärmen, demolerade Danmark och skickade Sverige till EM.

Det som dock etsade sig fast mest i mitt minne och i mitt hjärta var Zlatans lycka efter matchen. Aldrig har jag sett honom så glad.

När de andra svenskarna spelarna i ett glädjerus stormade Zlatan i intervjubåset efter matchen var det som om alla solar lyste på honom och som om leendet aldrig varit större.

Det var så himla vackert.

Att Inter saknar en playmaker på mittfältet är ingen hemlighet och ryktena om att klubben jagar Andrea Pirlo bevisar att de verkligen är medvetna om det själva. Men istället för att värva en spelare som har de bästa åren bakom sig är det kanske bättre att hitta en spelare med framtiden framför sig.

Stefano Sensi har gjort stor succé i Cesena och har nu halva Serie A efter sig. Bland annat Inter. Hur kommer det sig att en så pass okänd spelare nu är en av Italiens mest eftertraktade spelare? Och vem är egentligen Stefano Sensi?

Den 20-årige mittfältaren är fostrad i Cesena, men lånades ut till San Marino 2013 där han gjorde två säsonger. Till den här säsongen återvände han “hem” till Cesena och har varit en av lagets bästa spelare.

Precis som Pirlo startade Sensi sin karriär som offensiv mittfältare för att sedan flyttas längre ner i planen som playmaker framför försvaret. Sensi är en kortväxt spelare (168cm) som är bollsäker, passningsskicklig och har en fin förmåga att styra spelet med klokhet och med kvicka passningar. Egentligen är han mer lik Marco Verratti än Pirlo i sin spelstil.

Men vägen till Pirlos och Verrattis nivå är ännu lång. Sensi är obeprövad i större sammanhang och det här är hans första riktiga säsong i Serie B. Det kanske är vettigt att hålla i hästarna en aning.

Så fort det dyker upp en ung spelare som gör riktigt bra ifrån sig finns det en tendens att man drar stora växlar och haussar upp honom fort. När det dessutom finns företrädare som Pirlo och Verratti vill man gärna hitta de nästa liknande spelarna som ska följa deras fotspår.

Med det sagt är Sensi en speciell och riktigt fin mittfältare som säkerligen kommer tillbringa större delen av sin karriär i Serie A. Men frågan är om det bästa för honom är att kliva rakt in i Inter med stora förväntningar. Milan är kanske i ännu större behov av en spelare likt Sensi men samma sak gäller för dem.

Kanske vore det bättre för honom att hamna i en klubb likt Genoa, Sassuolo eller Fiorentina där chanserna till speltid är större och pressen är mindre.

Cesena inser naturligtvis den stora efterfrågan för sin mittfältsstjärna och vill ha ca 10 miljoner euro för honom. Det är ganska mycket pengar för en 20-åring utan större erfarenhet. Det troliga är att någon klubb kommer erbjuda spelare emellan och på så sätt sänka priset.

Jakten på Sensi har bara börjat och vi kan nog räkna med att den kommer intensifieras när transferfönstret öppnar i januari.

The other Cesena-boys

I Cesena är det inte bara Sensi som har glänst. Flera andra talanger har visat framfötterna. Antonio Ragusa startade säsongen lysande med fyra mål på fem matcher innan han blev skadad. Den snabbe och skicklige ytter-anfallaren har hunnit bli 25 år, men ser ut att ta stora steg mot Serie A till nästa säsong. Kanske kommer Genoa få ångra att man släppte honom i somras.

En annan spelare som Cesena köpte loss i somras var Luca Garritano. 21-åringen gick till Inter som 14-åring och spelade där i fem år innan han blev delägd med Cesena i och med Nagatomo-affären. Garritano är fortfarande lite ojämn och lite klen i kroppen, men har stundtals visat att han är en talang att hålla ögonen på.

En annan spännande spelare i Cesenas trupp är 19-årige Franck Kessie. Ivorianen kan användas både som försvarare och som mittfältare och ägs av Atalanta. Han har imponerat så pass mycket att det är osannolikt att han tillbringar så mycket mer av sin karriär i Serie B efter den här säsongen.

Jurics och Crotones talang-trampolin

Crotone har startat säsongen ruskigt bra och är något överraskande med i toppen. Intressante tränaren Ivan Juric har verkligen gjort ett briljant jobb. Kroaten har spelat under – och jobbat nära Gasperini och “snott” det bästa av sin “mästare” (han spelar bland annat med samma 3-4-3system). Min gissning är att det inte dröjer länge innan han tar över efter Gasperini i Genoa om inte någon annan klubb hinner före.

Crotone har tidigare låtit spelare som Florenzi, Bernardeschi, Cataldi och Sansone blomma ut och framstår mer och mer som en perfekt trampolin för unga talanger. Den här säsongen är det ett helt koppel av spännande ungdomar som ligger bakom höstens succé.

Roma-produkten Federico Ricci har kanske strålat mest av alla med fem mål och fina insatser. Han ser ut att vara på väg mot Serie A fortare än kvickt (han ägs fortfarande av Roma). Inter-lånet Elogi Yao-Guy har tagit en ordinarie plats i trebackslinjen och varit ruskigt bra. Även Fiorentinas Leonardo Capezzi har varit bra på mittfältet och 24-årige rumänen Adrian Stoian (ägs av numera av Crotone) har fått behövligt förtroende och imponerat.

Crotone har även Lazios talang Mamadou Tounkara i truppen och trots att han bara gjort ett mål och fått sitta en hel del på bänken är det inte omöjligt att den snabbe anfallaren kommer hinna göra en del väsen av sig innan säsongen är över.

Brescias mittfältsjuveler

Brescia har hittills gjort en bra säsong och framför allt är det två unga mittfältare som visat framfötterna.

Leonardo Morosini startade sin karriär i Inter (som han också håller på), men har tillhört Brescia sedan 2009. Morosini är en rapp och mångsidig mittfältare som verkligen har imponerat under hösten.

Den andra mittfältsjuvelen är Roma-lånet Luca Mazzitelli. Han är en elegant och stark mittfältare som spelar moget och klokt. Han tog en plats i startelvan från början och har sedan dess blivit en oumbärlig pjäs på mitten. När jag såg Brescias premiär mot Cesena var det Mazzitelli som fångade mitt öga mest. Här har Roma en mycket intressant spelare att successivt spela in som De Rossis ersättare.

En annan Brescia-spelare som kan komma att hamna i Roma är Ismael H´Maidat. Den 20-årige marockanen (har Raiola som agent) har visserligen inte varit så framträdande under hösten (mest inhopp), men har tidigare visat vilken teknisk och fin lirare han är. Sabatini sägs redan ha paxat honom till januari.

De andra

En av Serie B.s allra största talanger är Rolando Mandragora. Pescara-spelaren är på lån från Genoa och är numera given i Di Biagios U-21 landslag. Den 183 cm långa mittfältaren har inte dragit till sig intresse från Serie A:s storklubbar utan anledning. Han är taktiskt smart, passningsskicklig och agerar med pondus.

Roberto Insigne (Avellino) påminner väldigt mycket om sin bror Lorenzo i sin spelstil. Hans talang är tydlig, men är ännu lite för ojämn och lider av samma problem som Lorenzo hade i början av karriären –  han bränner för många målchanser. Jag tror fortfarande att han kan bli riktigt bra, men han behöver lite mer tid.

Ghananen Moses Odjer har spelat från start i de tre senaste matcherna för Salernitana och har verkligen fått storklubbarna i Serie A att vakna. I matchen mot Perugia var den 19-årige mittfältaren bäst på plan och nu senast mot Novara stod han för framspelningen till matchens enda mål.

Han är på lån från Catania som har rätten att köpa tillbaka honom, men det troliga är att varken Salernitana eller Sicilien-klubben kommer behålla honom länge till. Han lär köpas av en större klubb inom kort.

Resultaten var inte usla. De var till och med helt okej. Men president Massimo Ferrero nöjde sig inte med att Sampdoria var ett mittenlag och att det mesta pekade mot att man skulle förbli det. Han ville mer och han ville höja ambitionsnivån.

Walter Zenga fick därför sparken i förra veckan.

Med Zenga var insatserna ojämna och spelmässigt inte alltid så imponerande. Det kändes aldrig som om han var mannen att förverkliga drömmar om Europa-platser. Efter ett par dagars förhandlingar med Fiorentina hoppas nu Ferrero ha hittat den person som ska kunna skänka Sampdoria en större identitet, ett bättre spel och en väg mot toppen.

Vincenzo Montellas skilsmässa från Fiorentina i våras blev till slut en rätt bitter historia. Under hans tre år i klubben sålde man Jovetic, Ljajic och Cuadrado och värvade förmodligen aldrig de spelare han kanske hade önskat. I våras blev Montellas kommentarer kring ledningen och stödet från supportrarna allt mer intensiva och bitska.

Och medan Montella inte fick den satsning han ville kändes det som om Della Valle och ledningen började tröttna på hans “besserwisser-stil”.

Man tog beslutet att skilja sig från Montella för “klubbens bästa”. Nu i efterhand med Sousas inträdde är det svårt att säga att man inte gjorde rätt. Fiorentina behövde kanske en ny tränare, en ny röst, en ny ideologi.

Men det är ändå svårt att förbise vad Montella lyckades göra under sin tid i Fiorentina. Han tog över en klubb som var vilsna i ruinerna av Sinisa Mihajlovics misslyckande och där man fått kämpa för att hänga kvar i den högsta serien. Han tog över en klubb där vindarna blåst hårt och där hoppet hade börjat gå förlorat.

Succén blev mer eller mindre omedelbar. Under hans första år i klubben förde han dem till en fjärdeplats och plötsligt blev Fiorentina en snackis med sin vackra fotboll. Vips, så hade han förvandlat klubben till en plats där spelare nu gärna sökte sig till.

Under de nästkommande två åren förde han Fiorentina till ytterligare två fjärde-placeringar och bland annat en final i italienska cupen och en semifinal i Europa League. Detta trots att Giuseppe Rossi och Mario Gomez befann sig mer på skadelistan än på planen och trots att man sålde spelare som Jovetic, Ljajic och Cuadrado. Han hade satt Fiorentina tillbaka på fotbollskartan och gett dem en ny identitet. Det är inget dåligt facit.

Trots detta fanns det indikationer på att Montellas spelidé hade börjat stöta på patrull. Kanske hade bollinnehavet börjat bli meningslöst, kanske hade tiki-taka-stilen börjat bli mer irriterande än effektivt.

Kanske var det helt enkelt dags för Montella och Fiorentina att gå olika vägar.

Nu har det öppnats upp en ny väg för Montellas att börja vandra på. På papperet kan det tyckas att detta är ett steg ner i karriären för honom. Men han återvänder till det Sampdoria som han öste in mål för under tre år och det är klart att han känner lite extra för klubben. Kanske ser han enkelt en chans att bygga upp något stort och vackert på nytt och kanske hade han helt enkelt tröttnat på att stå utanför fotbollen.

Så hur kommer Montella förändra detta Sampdoria?

Förmodligen kommer det till en början inte ske speciellt stor förändring när det gäller vilka spelare som kommer finnas med i startelvan. Eder och Muriel känns givna längst fram, Fernando, Soriano och Barreto borde utgöra den centrala delen och det finns inte alltför många mittbackar att välja av.

Under sin tid i Fiorentina bytte Montella spelsystem ganska ofta. Han använde sig bland annat av 3-5-1-1, 4-3-3 och 4-3-1-2. Troligen kommer Montellas första vecka bestå av att försöka förstå vilket spelsystem som passar spelarmaterialet bäst.

Om Montella väljer att spela med en trebackslinje (Moisander-Silvestre-Zukanovic?) lär De Silvestre och Regini (eller Mesbah) ta ytterplatserna. Soriano, Fernando och Barreto bör då bli innermittfältare och Muriel och Eder spetsduo längst fram. Alltså rätt liten skillnad gentemot Zengas startelva.

Möjligen vill klubbledningen att Montella ska försöka få in Joaquin Correa in i startelvan då han är en spelare som kan blomma ut och som man kan få såld för dyra pengar. Då Sampdoria har hyfsat stora ambitioner måste man alltid se över ekonomin och få in pengar på spelarförsäljningar. Det kan även vara aktuellt att ge Bonazzoli mer speltid.

Om Correa ska in i startelvan kräver det nog att Sampdoria spelar med ett 4-3-1-2-system och att Soriano kliver ner som en av de tre på mitten. Det skulle enligt mig vara den bästa lösningen.

Det är nog dock av mindre betydelse vilket spelsystem Montella kommer välja, den stora förändringen kommer förmodligen vara av annan taktisk art. Zengas Sampdoria valde ganska ofta att sätta längre bollar på djupet mot Eder och Muriel, något Montella förmodligen kommer eliminera. Vi kan nog räkna med att få se mycket mer uppspel via backlinjen till mittfältet och ett mycket större bollinnehav. Det kommer bli mindre fokus på snabba omställningar och större vikt vid tålamod och kortpassningsspel.

Under Zenga hade Sampdoria ofta en annan inställning på bortaplan än på hemmaplan vilket fick effekten att resultaten blev rätt usla när man inte spelade på hemma på Marassi. Detta lär förändras. Montella vill att sina lag spelar likadant hemma som borta och att man alltid kliver in med samma mentalitet, att pressa högt och att alltid försöka vilja styra spelet.

Hur det än går för Montella i sin nya omgivning så har Sampdoria blivit väldigt mycket mer spännande att följa efter tränarbytet.

Det är inte alla tränare som har den dragningskraften.

Gianluigi Donnarumma har som 16-åring tagit plats i Milans startelva. Den 17-åriga portugisiske ytterbacken Pedro Pereira har fått mycket speltid i Sampdoria och både Empolis Diousse och Bolognas Diawara är redan svårpetade i sina respektive lag trots sina unga åldrar.

Vilka står på tur? Jag har tittat på det några av de mest spännande talangerna från Primavera-lagen. Dessa kan vara nästa talanger att knacka på den där Serie A-dörren.

Meningen var att denna blogg skulle handla om Vincenzo Montella och hur han kan komma att förändra Sampdoria, men övergången från Fiorentina har tillfälligt stött på patrull eftersom Fiorentina kräver en summa som president Ferrero inte verkar vara beredd att betala. Jag kommer därför ta en titt på några av de senaste transfer-ryktena och vad jag tror om dem.

Lorenzo Insigne är tydligen inte tillräckligt bra för att tas ut till landslaget. Eller har åtminstone inte den rätta viljan att dra på sig en azurblå-tröja.

Allt enligt förbundskapten Antonio Conte. Det är ju lite så han jobbar. Han vill ha spelare som ger hundra procent och dedikerar hela sitt hjärta för landslaget. Det är väl en bra grundinställning, men det är heller inte speciellt flexibelt och man riskerar att slarva bort talang som detta italienska landslag behöver.

Lite som man tidigare gjort med Gianfranco Zola och Roberto Mancini.

Conte menar att det inte räcker med två, tre ligamål för att komma med i landslaget. Men tydligen räcker det att ha gjort ett ligamål som Zaza och Gabbiadini eller till och med noll mål som Cerci. Det är tydligt att Conte inte har förlåtit att Insigne lämnade de senaste landslagsamlingen på grund av skada för att sedan hoppa in mot Fiorentina några dagar senare och nu vill straffa honom för det.

Jag är ingen doktor, men det är väl inte jättekonstigt om Insigne var skadad och sedan tillfriskande. Och apropå dedikation så är det väl en bra sak att man vill ge allt för sitt klubblag. Juve-Conte hade nog resonerat annorlunda än landslags-Conte.

Med principer och regler som dogma sätter nu Conte sin relation med Insigne på spel och risken är Italien kan komma att vara utan sin kanske bäste anfallare till nästa sommars EM. Och kommer han med, lär han inte blomma som i Napoli på grund av bristande förtroende.

Det är dumheter.

Det är lite som i Star Wars när Anakin Skywalker inte tillåts uppgraderas av Jedi-rådet. Han är den bäste Jedin av alla men har svårt med tempramentet. Det slutar med att han går över det till de ondas sida.

Visst, det är väl bra att lära sig att kontrollera sina känslor och så, men jag stod alltid lite på Anakins sida. Jag tyckte att Jedi-rådet borde ha hanterat situationen lite annorlunda. Killen hade förlorat sin mamma och hade värsta talangen. Och med facit i hand gjorde de ju fel. Hela jäkla universum gick ju åt pipan då Anakin blev till Darth Vader. Onödigt blod spilldes på grund av Jedi-rådets principer.

Contes principer kanske inte kommer ställa till med ett blodbad, men det italienska landslaget blir väldigt mycket fattigare utan Insigne.

***

Det fanns en del svenska journalister och mediafolk som var lagom hånfulla när Zlatan Ibrahimovic inte gick till Milan. Ironiserade över italiensk media att de hittat på den där övergången och att det aldrig fanns något bud.

Efter tjugo år har jag märkt att italiensk fotbolls-media ofta är en av de mest nyanserade och mest trovärdiga i världen. Alla rykten leder ju naturligtvis inte till affärer, men det är sällan saker som står i italiensk media som inte har någon grogrund att stå på.

Det fanns ett bud. Zlatan tackade nej. Hade han tackat ja hade det gått i lås. Det är hans egna ord och därmed vet vi att det där ryktet i somras inte bara tomma ord.

***

Senad Lulic elaka stämpling på Mohamed Salah kostar nu egyptiern 4-6 veckors frånvaro. Det är tuffa nyheter för Roma. Vilka matcher missar han? Hur ska Roma kunna ersätta honom?

Matcher som Salah garanterat missar:
Bologna (Borta)
Barcelona (Borta)
Atalanta (Hemma)
Torino (Borta)

Roma kliver nu in en ganska “enkel” period i ligaspelet vilket underlättar saknaden av Salah. Bologna, Atalanta och Torino är lag man kan vinna över utan honom. Men att åka till Camp Nou utan den spelare som kanske mest kan hota Barcelonas försvar försämrar utgångsläget rejält.

Matcher som Salah i värsta fall även kan komma missa:

Bate Borisov (Hemma)
Napoli (Borta)
Genoa (hemma)

Nu börjar det bli tuffare. Jag tror att Roma kan klara sig utan Salah ett tag, men i längden lär hans frånvaro börja kännas. I en match mot Napoli hade han verkligen behövts.

Vilka är alternativen till Salah?

Den enkla och naturliga lösningen är ju att sätta Iago Falque till höger och Gervinho till vänster och Dzeko i mitten.

Falque har dock inte alls samma snabbhet och oberäknelighet som Salah utan är mer en taktisk och bollskicklig spelare. Jag var förtjust i hans nya position i derbyt och skulle nog vilja se han där fler gånger. Men nu kommer han behövas längre fram och han kommer behöva höja sig ett snäpp.

Ett annat alternativ är att ge Juan Iturbe mer chanser. Argentinaren har haft svårt att imponera och har fortfarande problem med sin första-touch och spelar utan självförtroende just nu. Problemet med Iturbe är att han måste lära sig att spela lite annorlunda. I Verona fungerade han utmärkt då de spelade med snabba omställningar, vilket passade honom bra då han kunde attackera med fart mot försvar som hamnat högt medan i Roma möter han ofta lägre försvar och då har han haft det svårare. Men kanske är detta en chans att få igång honom.

Hur som helst kommer det bli väldigt intressant att se hur Roma klarar sig utan Salah.

***

Giuseppe Iachini har fått sparken från Palermo. I fjol gjorde han ett stort jobb, satte försvarsspelet och fick sitt lag att överprestera och trots att man vann över Chievo i helgen får han nu ändå tacka för den här tiden.

Jag är inte säker på att Zamparini vet vad han gör. Han snackar om bristande kemi. Även om Robin Quaison inte har fått speciellt många matcher från start har han hela tiden talat väl om Iachini och sagt att han betytt mycket för hans utveckling.

Lagets stjärna Franco Vazquez går ett steg längre och kallar sparkande av Iachini för en enorm orättvisa (jag skulle inte bli jätteförvånad om Vazquez säljs i vinter).

Det bådar ju gott.

In kommer nu Davide Ballardini. En lågmäld tränar-nomad som fått hoppa runt i olika klubbar i sin karriär av en anledning. Han har säkert vissa kvalitéer som tränare, men på längre sikt har jag svårt att se honom som en frälsare.

Palermo hade gjort det helt okej utefter sina förutsättningar de här säsongen. Att man inte gått bättre än vad man gjort tycker jag mer handlar om att klubben inte värvade bättre försvarsspelare och ytterligare en vass anfallare förutom Gilardino i somras. Det är mer där skon klämmer än att det skulle vara Iachinis fel.

Det är alltid svårt att säga vad ett tränarbyte kan komma att betyda. Det är möjligt att Ballardini kan ge positiv effekt på kort sikt, men det kan lika gärna betyda tre raka förluster och att Iachini återvänder som tränare.
En gammal typisk italiensk saga.

***

Det är inte bara Iachini som fått sparken utan även Walter Zenga. Där är jag mer på noterna. Med Zenga hade man förmodligen inte kommit någonstans och medan Massimo Ferrero är på väg till Firenze för att övertala Della Valle om att släppa Vincenzo Montella börjar jag fundera på vad ett eventuellt Montella-inträde i Samp kan komma att betyda.

Det och en del annat om tränar-läget i Serie A. Som t ex en nalkandes Guidolin-comeback och Mihajlovics, Piolis och Mandorlinis situationer.

Någon gång i morgon i en blogg nära dig.

Copa Medici Cup – Omgång 12:

De fyra bäst placerade klubbarna som uppenbarat sig som scudetto-kandidater avgick alla med segern innan landslagsuppehållets gråa skepnad svepte över Serie A.

Och de marscherar fram med olika stilar med olika sätt att gå vinnande ur sina strider och de gör det med spelare i huvudrollen som jag i somras inte ens var säker på att de skulle vara kvar i Serie A.

Roma gjorde det genom att vinna ett derby. Ett derby med två tomma kurvor som bestämt sig för att protestera mot de uppsatta plexiglasen som avskiljer kurvorna från varandra. Jag har svårt att bedöma protesternas verkan och anledningar, men visst uteblev den vanliga och härliga stämningen.

Roma-spelarna verkade dock inte så påverkade av den minskade ljudkulissen och tog tag i matchen ganska omgående.

Edin Dzeko fixade tidigt en straff som inte borde ha varit straff eftersom förseelsen skedde strax utanför straffområdet (det var dock inte helt lätt att se, men också märkligt att inte Tagliavento tog hjälp av sina assisterade domare). Bosniern gjorde inget misstag och gav sitt lag ett grepp om matchen som de inte skulle släppa.

Radja Nainggolan härskade på mitten, han rev, slet, vann boll och distribuerade. Vainqueur var lysande i De Rossi-rollen och städade upp mycket framför försvaret och Iago Falque fungerade utmärkt som nybliven mittfältare. Roma vann mittfälts-kampen och kunde därmed styra matchen som de ville.

Lazio försökte genom Felipe Andersons ribbskott och via en farlig attack från vänsterkanten, men hade sedan inte så mycket mer. De ljusblå kändes mer eller mindre impotenta. Candreva hade svårt att komma loss, Djordjevic kunde sällan sätta fast bollen och mittfältet var nästan alltid tillbakapressade och försvaret led av de vanliga symptomen.

Roma hade full kontroll på derbyt. Mittfältet dominerade och Manolas och Rudiger var felfria längst bak och släppte aldrig till något. Framåt var Dzeko viktig då han alltid var ett alternativ att sätta upp bollen på och på så sätt kunde Roma trycka upp laget, men han var också stundtals lite för trög i de avgörande momenten. Salah fick sällan ytor att galoppera på och var mer anonym än vanligt.

Istället skulle det här komma att bli Gervinhos match. Den andra halvleken förvandlades till hans stora show. Det var inte bara det att han rusade iväg och placerade in 2-0 på ett vackert sätt, han var ständigt på språng och oroade Lazios försvar med sin snabbhet och han släppte bollen till medspelare vid rätt tillfälle i stort sett varenda gång. Något vi inte är helt vana vid.

Tänk att Roma var så nära att sälja honom i somras. Tänk att han var så bra för två år sedan och så dålig för ett år sedan.

Nu ser han ut att vara tillbaka i den form han visade upp under sin första säsong, samma självförtroende och attackerandes med samma typ av språng. Han dansade inte bara en säsong, utan ser att dansa åtminstone två.


***

Inter är ett annat lag som befinner sig i där uppe i tabellen. På sitt egna lilla vis. Segern över Torino kom på det sätt de vunnit många av sina matcher den här säsongen. Genom stabilt försvarsspel.

Centrallinjen hos Inter är deras största styrka. Handanovics bravader i målet, Murillos och Mirandas förträffliga försvarsspel och Medels slit på mitten. Till skillnad från tidigare klev även Kondogbia fram igår. Han gjorde mål och såg avsevärt bättre ut än många av sina tidigare insatser. Det är väldigt viktigt att han börjar kliva in i rollen som den där 400 miljoner-kronor-spelaren han är.

Framåt känns dock Inter fortfarande ett experiment i görningen. Idéerna är få och det skapas för lite chanser.  Inter har i mångt och mycket nått sin framgång hittills via starkt försvarsspel och klassisk italiensk cynism. De har nästan blivit lite av den där fula ankungen i det fina sällskapet där uppe i tabellen.

Men vissa saker är viktigare än andra. Ett tag såg det ut som om Samir Handanovic inte skulle förlänga sitt kontrakt och lämna för en klubb som var klara för Champions League. Men han förlängde, blev kvar och har nu räddat poäng åt sitt lag flera gånger om.

Roberto Mancini hävdar bestämt att man inte är ett lag som kan vinna titeln, att Napoli och Roma just nu är bättre än dem och att man satsar på att komma sämst trea. Det låter som ett realistiskt mål, inte minst då offensiven är på efterkälken gentemot defensiven.

Allt började så bra. Allt såg så enkelt ut. Roma hittade tidigt Leverkusens svängdörrar och utnyttjade dem. Tungvikts-ballerinan, Edin Dzeko, slog iväg en känslig passning till Supernova-Salah som löpte ifrån alla och tråcklade in 1-0 innan matchen knappt börjat.

Roma hade kontroll och de fortsatte att dyka ner i den ocean tyskarna lämnade mellan sig i backlinjen. Den här gången var det Dzeko som fick fritt fram. Inget misstag. Bosniern var tillbaka. Ett mål och en assist var ett snygg punch på de som kritiserat honom på sistone (vadå jag?).

Tre poäng kändes i hamn. Men detta Roma har starka narcissistiska drag över sig. Något självspäkande. De kan inte knyta ihop säckar och det är mästare på att öppna upp de man redan tror har stängt. Man jonglerar med briljans och galenskap som en cirkusartist på amfetamin.

Det är som att det dyker upp en känsla att man är bättre än sina motståndare och att man då inte behöver ta i fullt ut. Salah kunde ha utnyttjat två bra omställningslägen, men slarvade bort dem. Dzeko borde ha gjort ett mål till.

Så eftersom Roma har dårskapen ständigt sittandes på sina axlar som en skrattande djävul hade Leverkusen vänt till 2-2 innan man knappt hunnit sätta sig för den andra halvleken.

Roma som hade sluppit slipade Karim Bellarabi i fyrtiofem minuter gjorde det inte längre. Mixa ihop hans inhopp, ett mer skärpt Leverkusen, lättja hos Roma och en Florenzi som inte höll upp offside-linjen och vips hade Roma åter förvandlat ett till synes bra läge till ett desperat sådant.

Roma är fotbolls-Europas största Drama Queens. Som om man gillar att skapa dramatik fast det inte behövs. Man är som en levande handgranat som kan kastas när som helst, vart som helst. Och känner man sig inte säkra på sig själva skapar man lätt självförvållade ont.

Tack och lov lyckades man till vända till seger, vilket inte alls var oförtjänt. Under dessa två matcher mot Leverkusen har man långa stunder sett ut som det mycket bättre laget. Men man är också vad man är. Vi kan kanske kalla det för slarv, mental labilitet och arrogans. Det verkar i alla fall tillhöra detta Romas DNA och det är ett problem. Vilket också får till följden att man är marginellt bättre än Leverkusen.

Segern ger nu Roma hopp om avancemang. Men dit är det långt. Det är fortfarande liten fördel för Leverkusen. Tyskarna ska möta Bate Borsiov medan Roma ska åka till Barcelona som ännu inte är matematiskt klara för åttondelsfinal. Vitryssarna är visserligen inte så pjåkiga och ganska giftiga på hemmaplan, men det logiska är att Leverkusen vinner och att Roma inte gör det på Camp Nou.

Det skulle betyda att tyskarna möter ett Barcelona som då är matematiskt klara för åttondelsfinal i den sista omgången, vilket kan vara ett problem för Roma.

Men å andra sidan är det ju omöjligt att förutse vad Roma kan komma att hitta på. Det skulle inte förvåna mig alls om man vinner mot Barcelona för att sedan tappa en 1-0-ledning till 1-2 sista tio minuterna mot Bate Borisov på hemmaplan.

I alla fall så länge man inte lyckas knuffa bort den där dårskapen från sin axel.

Juventus klev ut mot Borussia Mönchengladbach med en fyrbackslinje, med en massa centrala mittfältare framför dem och Dybala och Morata på topp.

Resultatet blev till en början inte speciellt bra. Sturaro slet men uträttade lite, Marchisio sprang i ingenmansland och känns ännu inte på topp, Hernanes syntes inte till och Pogba hamnade som vanligt för ofta för långt ut på kanten.

Tappar man initiativet mot ett formstarkt och frejdigt Mönchengladbach så kostar det. Detta klassiska tyska lag har en hel del riktigt fina spelare där min personliga favorit Mahmoud Dahoud glänste mest av alla. Han är lite som en hybrid av Thiago Mendes och Owen Hargreaves med alla möjligheter i världen att bli mycket bättre än båda dem. Han skulle passa alldeles utmärkt i Serie A och just Juventus borde verkligen börja fundera på att finslipa på ett eventuellt bud redan nu. Men även en spelare som Granit Xhaka är en spelare att njuta av.

Inte helt oväntat ringde det tidigt bakom Buffon. Chiellini kom fel, plockade fram träfoten och den något underskattade tysk-amerikanen Fabian Johnson placerade bollen i nät.

Målet skulle dock göra Juventus successivt bättre. Man började få lite längre anfall och när Pogba hamnade centralt smekte han fram en chokladask till pass till en återvändande Lichtsteiner som drog till utan att tveka. Med fransk glans och med en schweizisk praktträff var det 1-1

Juve började sedan den andra halvleken förtroendeingivande som om de i halvtid bestämt sig för att de är bättre sin tyska motståndare och att de också skulle visa det. Att de skulle ta kommandot.

Men allt skulle komma att förstöras av en profet som längre inte kan predika den fotboll han en gång kunde. Hernanes gick in med en vansinnes-tackling med båda sulorna utsträckta på Dominguez och det spelar ingen roll hur mycket han träffade eller inte. Hade han gjort det hade spanjoren inte spelat fotboll på ett bra tag. Attacken var livsfarlig och utvisningen var solklar.

Hernanes klev av med tårar inombords.

Tårar av galenskap.

Brassen har ju alltid haft en tendens att kunna gå in vårdslöst i situationerna och redan i den sjätte minuten hade han varit och nosat med dobbarna i hälarna på Xhaka.

Men det är också signifikativt för en spelare som febrilt jagar en försvunnen form och som vill visa vad han går för. Hans säsong har hittills varit en stor gäspning och de enda gångerna man vaknat till är när han gjort bedrövliga insatser som t ex mot Napoli. Nu kan han lägga gårdagens match till samma hög.

Hernanes karriär ser nu ut att gå förbi där han aldrig riktigt nådde sin potential. Hans tid i Inter blev ett stort misslyckade och efter ha värvats som en desperat nödlösning när Draxler-affären gick i stöpet ser han ut att gå samma öde till mötes i Juventus. Allegri verkar inte riktigt ha bestämt sig för hur han ska använda brassen. Kanske är det bara ett tecken på att han inte borde användas alls.

Egentligen är det rätt sorgligt då Hernanes ändå visat under perioder i Lazio att han är en riktigt fin spelare, tyvärr verkar det höra till det förflutna och att vi inte kommer få se den profeten något mer.

Juventus och Allegri fick naturligtvis ändra planerna med tio man. Ganska fort släpptes Cuadrado in och Morata fick slita ensam på topp. Nu fick Juve hålla emot med näbbar och klor. Nu fick man vända sig till det gamla gardet. Man fick lita till Chiellinis och Bonuccis list, den heliga ribban och Sankt Buffons mirakel-räddningar.

En poäng togs till slut i hamn med stor möda. En poäng som fick se till att räddas efter en brasiliansk blackout.

En poäng som också i stort sett ser till att Juventus är klara för åttondelsfinal.

10p Gary Medel (Inter)

Kämpe, bollvinnare och matchvinnare. Hjärta, multifunktionell och målskytt. Gary Medel avgjorde mot Roma innan han var tvungen att lämna på grund av skada.

Värd alla applåder.

9p Giacomo Bonaventura (Milan)

Betyder väldigt mycket för sitt Milan. Mot Lazio löpte han konstant, gjorde kreativa saker och slog en perfekt genomskärare till Baccas 0-3-mål. Får saker gjort.

8p Samir Handanovic (Inter)
Radade upp fina räddningar mot Roma vilka la grunden till segern. Ingen Samir, inga tre poäng. Verkar ha lämnat Fiorentina-debaklet bakom sig och agerar numera hur säkert som helst.

7p Paul Pogba (Juventus)
Det är fortfarande kanske inte den gamla fantastiska Pogba, men hans ljuvliga mål mot Torino gav ändå rapporter om att han är på gång. Var även delaktig i segermålet.

6p Mattia Perin (Genoa)
Tog sig samman efter en svag insats mot Torino och agerade vägg när han nollade Insigne, Higuain och kompani hemma på Marassi. Poängfixare.

5p Miranda (Inter)
Utgör tillsammans med Murillo ett mycket fint mittbackspar. Mot Roma var han hela tiden följsam och stod nästan alltid på rätt plats. Smart och skicklig.

4p Alessio Cerci (Milan)
Kolla vem som har vaknat! Mot Lazio var Cerci pigg som attan, låg bakom 0-1-målet med ett fint skott och hade sedan ytterligare en i stolpen efter en fin aktion. Verkar vara på gång.

3p: Raul Albiol (Napoli) Carlos Bacca (Milan) Riccardo Saponara (Empoli)

2p: Borja Valero (Fiorentina) Yuto Nagatomo (Inter) Mattia Destro (Bologna) Jeison Murillo (Inter)

1p: Ante Rebic (Fiorentina), Phillipe Mexes (Milan) Juan Cuadrado (Juventus) Gonzalo Rodriguez (Fiorentina), Kalidou Koulibaly (Napoli) Rafael (Verona)

Minuspoäng:

-5p Miralem Pjanic (Roma)
Snackade till sig ett gult kort och fick sitt andra efter en hands. Utvisningen var onödig och försvagade Romas chanser att kvittera i slutet. Missar dessutom nu derbyt mot Lazio.

-4p Modibo Diakité (Frosinone)
Orsakade en straff och bjöd på 0-4-målet. En match att glömma fort för fransmannen.

-3p Edin Dzeko (Roma)
Kändes både trög och nonchalant i de avgörande lägena mot Inter. Om Roma ska kunna plocka hem den där scudetton krävs det nog en mycket vassare Dzeko. Bara ett enda mål efter elva omgångar är inte godkänt.

-2p Antonio Candreva (Lazio)
Stod inte alls att känna igen mot Milan. Inga galopperande löpningar, ingen briljans, ingenting. Lazio mår inte bra utan sin riktiga Candreva.

-1p: Senad Lulic (Lazio) Felipe Anderson (Lazio), Roberto Crivello (Frosinone), Mohamed Salah (Roma) Federico Marchetti (Lazio) Dusan Basta (Lazio)

Milan har på något sätt lyckats hamstra poäng trots att man inte spelat speciellt bra. Efter förnedringen mot Napoli på hemmaplan har man tagit tio av tolv poäng och bara släppt in tre mål.

Igår tog man även ett ordentligt steg framåt spelmässigt. Visst, Lazio var verkligen inte speciellt bra och Milan satsade mer på snabba omställningar än att försöka äga spelet, men det fanns väldigt mycket som var bättre än tidigare. Det är som om Mihajlovic och Milan är något på spåren. Kanske är det deras identitet de börjat få vittring på.

Försvarsmässigt gjorde man en mycket bra match. Alessio Romagnoli växer mer och mer in i rollen som försvarsledare och Alex gjorde det godkänt innan han otäckt föll ihop och var tvungen att utgå. Därefter kom Mexes in och stal showen. Säg vad man vill om fransmannen, men igår gjorde han det viktiga 0-2-målet och ägnade sedan resten av matchen med stötta, hetsa och göra high-fives med sina medspelare stup i ett. Han försöker vara ledare och gör det ganska bra.

Är det någon lagdel som jag innan säsongen trodde Sinisa Mihajlovic skulle få ordning på så var det försvarsdelen. Kanske är det nu det vi börjar få se prov på.

På mitten gjorde Riccardo Montolivo sin bästa match för säsongen. Han vann en hel del boll och distribuerade spelet på ett sätt vi inte sett på länge. Andrea Bertolacci var mycket bra innan han var tvungen att lämna på grund av skada och Andrea Poli gjorde ett fint inhopp.

Framåt fanns det också godbitar. Alessio Cerci låg bakom första målet, hade en fin aktion när han sköt i stolpen och känns allmänt bättre och bättre för varje vecka. Om Milan får igång honom som i “the good old Torino days” är mycket vunnet. Carlos Bacca rörde sig alltid smart och när chansen dök upp tog han den med klass och satte spiken i Lazios kista.

Och så Giacomo Bonaventura då. När Milans spel varit som sämst har det ofta varit han som klivit av matcherna med en godkänd insats. Det är ofta han som försökt göra något kreativt. Igår var han riktigt, riktigt bra. Han rörde sig över stora ytor, var alltid i centrum när Milan skapade något och stod för en förnämlig framspelning till Baccas mål.

Det är inte helt att avgöra hur mycket av Milans starka insats handlade om ett svagt Lazio och det lär krävas en del tuffa möten mot starka lag innan vi bättre kan avgöra hur mycket bättre Milan håller på att bli.

Det var både en fantastiskt bra och intressant match när Inter och Roma gjorde upp om poängen långt där uppe i tabellen.

En tabell som Inter skulle komma att ändra om och ta sig längst upp på innan kvällen var över. Men det skulle krävas mycket hjärta, starkt försvarsspel och en hel del flyt för att det skulle gå vägen.

Det var ju Serie A:s “bästa försvar” (Inter) mot Serie A:s “bästa anfall” (Roma) som möttes. På många sätt skulle matchen faktiskt komma att spegla det. 

Roma skapade fler chanser än Inter och hade mycket väl kunnat få med sig en poäng om inte Handanovic gjort en toppmatch. Men Murillo och Miranda är också ett ljuvligt mittbackspar som bara blir bättre och bättre. De läser av spelet och är väldigt duktiga i närkampsspelet. Igår var de riktigt, riktigt bra.

Men den största försvarstriumfen stod Roberto Mancini för. Hans drag att handplocka Nagatomo och D´Ambrosio för att ta hand om speed-kulorna Gervinho och Salah var ett genidrag. Japanen matchade egyptierns snabbhet och var mästerlig i sin uppgift.

Sedan fanns det även en offensiv skillnad i Inter. Mauro Icardi var petad och i den första halvleken kändes Inters offensiv mer fartfylld och variationsrik. Både Ljajic och Jovetic är ju mer rörliga än argentinaren, löper över större ytor och är skickliga på hitta varandra med små tekniska nummer. Tillsammans med Brozovic skapade de ofta fina trianglar och små fina lösningar.

Jag tror fortfarande att det bästa för Inter borde vara att hitta en lösning där Icardi ingår samtidigt som offensiven borde vara av högre hastighet och mer kreativ. Men det vi såg igår är att det kanske inte bara handlar om att Icardi får för lite bollar utan även att han faktiskt kanske inte är tillräckligt rörlig. Det är en komplex och en inte helt lätt situation.

Det blir i vilket fall väldigt intressant att se om Mancini kommer fortsätta att peta Icardi eller om det mest var ett sätt att “väcka” honom.

Gary Medel måste också nämnas. Hans energi, offervilja är mycket viktig för laget. Att han fick göra matchens enda mål igår var på något sätt rättvist.

För Romas del fanns det egentligen inte så mycket att gräma sig över. Man gjorde en bra match och kunde absolut fått med sig ett oavgjort resultat. Det var väldigt små marginaler som avgjorde. Man är bara en poäng efter Inter och det är en fasansfullt många poäng kvar att spela om.

Det som möjligen oroar en aning är Edin Dzeko. Han kan mycket mer. Framför allt kändes han antingen för trög eller för nonchalant i de avgörande lägena. Eller så var det en blandning av de två. Det fanns ett moment i första halvlek där han borde varit först på bollen och gjort mål, men där D´Ambrosio hann före. Det kändes inte som om bosniern var på tillräckligt på hugget. Och sådant kan avgöra den här typen av matcher.