Fyra spelare som blev kvar och förändrade säsongen för sina lag
Lorenzo Medici
De fyra bäst placerade klubbarna som uppenbarat sig som scudetto-kandidater avgick alla med segern innan landslagsuppehållets gråa skepnad svepte över Serie A.
Och de marscherar fram med olika stilar med olika sätt att gå vinnande ur sina strider och de gör det med spelare i huvudrollen som jag i somras inte ens var säker på att de skulle vara kvar i Serie A.
Roma gjorde det genom att vinna ett derby. Ett derby med två tomma kurvor som bestämt sig för att protestera mot de uppsatta plexiglasen som avskiljer kurvorna från varandra. Jag har svårt att bedöma protesternas verkan och anledningar, men visst uteblev den vanliga och härliga stämningen.
Roma-spelarna verkade dock inte så påverkade av den minskade ljudkulissen och tog tag i matchen ganska omgående.
Edin Dzeko fixade tidigt en straff som inte borde ha varit straff eftersom förseelsen skedde strax utanför straffområdet (det var dock inte helt lätt att se, men också märkligt att inte Tagliavento tog hjälp av sina assisterade domare). Bosniern gjorde inget misstag och gav sitt lag ett grepp om matchen som de inte skulle släppa.
Radja Nainggolan härskade på mitten, han rev, slet, vann boll och distribuerade. Vainqueur var lysande i De Rossi-rollen och städade upp mycket framför försvaret och Iago Falque fungerade utmärkt som nybliven mittfältare. Roma vann mittfälts-kampen och kunde därmed styra matchen som de ville.
Lazio försökte genom Felipe Andersons ribbskott och via en farlig attack från vänsterkanten, men hade sedan inte så mycket mer. De ljusblå kändes mer eller mindre impotenta. Candreva hade svårt att komma loss, Djordjevic kunde sällan sätta fast bollen och mittfältet var nästan alltid tillbakapressade och försvaret led av de vanliga symptomen.
Roma hade full kontroll på derbyt. Mittfältet dominerade och Manolas och Rudiger var felfria längst bak och släppte aldrig till något. Framåt var Dzeko viktig då han alltid var ett alternativ att sätta upp bollen på och på så sätt kunde Roma trycka upp laget, men han var också stundtals lite för trög i de avgörande momenten. Salah fick sällan ytor att galoppera på och var mer anonym än vanligt.
Istället skulle det här komma att bli Gervinhos match. Den andra halvleken förvandlades till hans stora show. Det var inte bara det att han rusade iväg och placerade in 2-0 på ett vackert sätt, han var ständigt på språng och oroade Lazios försvar med sin snabbhet och han släppte bollen till medspelare vid rätt tillfälle i stort sett varenda gång. Något vi inte är helt vana vid.
Tänk att Roma var så nära att sälja honom i somras. Tänk att han var så bra för två år sedan och så dålig för ett år sedan.
Nu ser han ut att vara tillbaka i den form han visade upp under sin första säsong, samma självförtroende och attackerandes med samma typ av språng. Han dansade inte bara en säsong, utan ser att dansa åtminstone två.
***
Inter är ett annat lag som befinner sig i där uppe i tabellen. På sitt egna lilla vis. Segern över Torino kom på det sätt de vunnit många av sina matcher den här säsongen. Genom stabilt försvarsspel.
Centrallinjen hos Inter är deras största styrka. Handanovics bravader i målet, Murillos och Mirandas förträffliga försvarsspel och Medels slit på mitten. Till skillnad från tidigare klev även Kondogbia fram igår. Han gjorde mål och såg avsevärt bättre ut än många av sina tidigare insatser. Det är väldigt viktigt att han börjar kliva in i rollen som den där 400 miljoner-kronor-spelaren han är.
Framåt känns dock Inter fortfarande ett experiment i görningen. Idéerna är få och det skapas för lite chanser. Inter har i mångt och mycket nått sin framgång hittills via starkt försvarsspel och klassisk italiensk cynism. De har nästan blivit lite av den där fula ankungen i det fina sällskapet där uppe i tabellen.
Men vissa saker är viktigare än andra. Ett tag såg det ut som om Samir Handanovic inte skulle förlänga sitt kontrakt och lämna för en klubb som var klara för Champions League. Men han förlängde, blev kvar och har nu räddat poäng åt sitt lag flera gånger om.
Roberto Mancini hävdar bestämt att man inte är ett lag som kan vinna titeln, att Napoli och Roma just nu är bättre än dem och att man satsar på att komma sämst trea. Det låter som ett realistiskt mål, inte minst då offensiven är på efterkälken gentemot defensiven.
Men heter man Inter och ligger där man ligger i tabellen följer även scudetto-drömmar vare sig man vill eller inte. Det Mancini dock glömde bort i det hela var ett lag som faktiskt också är bättre än dem just nu. Egentligen är det det enda lag som statistiskt är bättre än Inter.
Nämligen Fiorentina.
***
Fiorentina är kanske Serie A mest spännande lag för tillfället. Paulo Sousa verkar vara en exceptionellt intelligent tränare. Han har manövrerat sitt lag med perfektion.
Sakta men säkert har han hittat sin elva, men roterat i truppen så pass mycket att alla känner sig involverade och nära en startplats. Han har skänkt Fiorentina ett spel som saknar motstycke i Serie A just nu.
Gonzalo och Astori skeppar försvaret med smartness och stabilitet. Badelj och Vecino är inga speedkulor, men är spelskickliga och jobbar hårt. Borja Valero får operera friare och gör det med enorm framgång och elegans. Bernardeschi har fått behövligt förtroende och passar in perfekt i det Sousa vill skapa framåt. Kalinic är en slug, löpande och målfarlig anfallare som letar egen lycka, men som alltid sätter laget först. Och så Josip Ilicic då.
Till skillnad från Montella har Sousa gett slovenen fullt förtroende, sett hans stora egenskaper och utnyttjat dem till fullo. Ilicic har nu satt ihop så många bra matcher i rad att vi kan börja prata om en uppvaknad campione. Hans stora kropp är så full av finess och överkurs-teknik att ögonen gråter av glädje. I somras var han en spelare som med största sannolikhet skulle dumpas av vid första bästa station, nu har han blivit Fiorentinas nya ledstjärna.
Igår mot Sampdoria hade man visserligen lite flyt att man inte fick Vecino utvisad i den första halvleken, men det fanns så många purpurfärgade godbitar att plocka av att man kunde tro att man hamnat i wonderland.
Det fanns anfall som var rena Rembrandts, som t ex när Ilicics och Kalinics samspelade vid 0-2-målet. Och det fanns flera andra liknande exempel innan dess.
Fiorentina har tagit Serie A med storm med ett vackert, taktiskt och konkret spel som är ljuvligt att skåda.
Till och med mer imponerande än Napoli.
***
Napoli är dock inte långt ifrån Fiorentina när det gäller att förgylla Serie A till ett konstverk. Gårdagens seger över Udinese var långt ifrån deras bästa match för säsongen, men man höll nollan återigen och man bekräftade mycket av det vi sett den senaste tiden.
Insigne är numera en ständigt skådespel med sin elektriska fötter, Allan är en allt-i-allo-mittfältare som orkar hur mycket som helst, Hamsik en nyväckt mittfältskung och Jorginho är perfekt i sitt sätt att utföra den fotboll som Sarri vill skapa.
Det är några av de saker som är så mycket bättre än under Sarri. Men de två största sakerna är det redan berörda försvarsspelet där Albiol och Koulibaly gått från säkerhetsrisker till att verka vara omöjliga att ta sig förbi och där Gonzalo Higuain gått och blivit till den spelare han alltid kunnat bli. Nämligen Serie A bästa spelare.
Igår hittade han målet via en vinkel som inte fanns och stod på nytt som matchvinnare. Jag var ganska övertygad om att argentinaren skulle säljas i somras, men nu ser han mer harmonisk och vassare ut än vad han någonsin gjort tidigare.
Men den här Higuain är Napolis guldrömmar inte bara en spansk-målad illusion utan en konkret verklighet.
***
Juventus körde sådan klassisk gammal italiensk storlags-seger över Empoli igår. En seger där man spelmässigt inte bjöd på några större mirakel, men där deras tyngd och rutin drog de längsta strået. Dybala gjorde mål i sitt inhopp och det var säkert skönt för Mandzukic att få göra detsamma. Men Alvaro Moratas svaga form är ett orosmoment. De behöver honom i sitt bästa slag för att kunna höja sig över mängden.
***
Efter segern mot Lazio tog Milan ett steg tillbaka igen. Som om de krypte tillbaka till ruta ett. Mot Atalanta var försvaret åter hyggligt och Niangs första halvlek ger lite hopp om framtiden, men mittfältet var en ocean av bristande kvalité. Det var nästan jobbigt att se på.
Atalanta var det bättre laget och hade vunnit om det inte vore för Gianluigi Donnarumma i målet. Det säger en hel del.
Milan räddade av en 16-åring.
***
Donadoni-effekten fortsätter.
Andrea Mandorlinis effekt på Hellas verkar dock ha gått ut för länge sedan. Klubben verkar insistera på att hålla honom kvar, men jag undrar om det inte behövs en ny röst i det där omklädningsrummet.
Kanske tvekar de just för att det var Donadoni de ville ha. Jag tror dock att Mandorlinis dagar är räknade och att en ny tränare kan komma att presenteras redan i veckan.
***
Det är kanske trots allt bra att spela med både Robin Quaison och Oscar Hiljemark från start. Igår fanns båda svenskarna med från början när Palermo vann den viktiga matchen mot Chievo och båda var klart godkända.
Iachini borde starta med dem jämnt.
Publicerad 2015-11-09 11:06