Höstens bästa spelare i Serie A: 20-11

20. Eder (Sampdoria)
Matcher: 17 Mål: 11 Assists: 3

Rusade på en som vild tjur i början säsongen och sprutade in mål. Har precis som hela Sampdoria kallant rejält, men kan ändå se tillbaka på en fin höst.

19. Marek Hamsik (Napoli)
Matcher: 22 Mål: 3 Assists: 5

Gör inte lika mål längre, men varit väldigt viktig för Napoli spel då han ofta sett till att bollarna skcickas fram till anfallarna i rätt tidpunkt. Jag gillar hans nya roll.

18. Federico Bernardeschi (Fiorentina)
Matcher: 20 Mål: 3 Assists: 4

Tagit en ordinarie plats under Sousa och fått ett litet genombrott. Kreativ, men jobbar även hårt i defensiva. A-landslagsman inom kort.

17. Borja Valero (Fiorentina)
Matcher: 20 Mål: 2 Assists: 2

Fått en nytädning under Sousa och har under hösten ofta hittat ett formidabelt samspel med Ilicic och Kalinic. Står för mycket av lagets fina passningsspel.

16. Massimo Maccarone (Empoli)
Matcher: 18 Mål: 7 Assists: 3

Empoli har många fina lirare, men hade inte legat där man ligger i tabellen utan gamle Big-Mac och alla hans mål.

15. Mario Mandzukic (Juventus)
Matcher: 18 Mål: 9 Assists: 1

Efter en trög start kom kroaten igång i slutet av hösten. Varit viktig med sin styrka och sina mål. Tuff, lagom elak, listig och vass när det vankas målchanser.

14. Allan (Napoli)
Matcher: 22 Mål: 3 Assists: 5

Brassens dynamik på mitten var exakt vad Napoli behövde. Underbar tvåvägsspelare som alla tränare vill ha sitt lag. Varit en nyckelspelare under hösten.

13. Gianluigi Buffon (Juventus)
Matcher: 23 Hållit nollan: 10

35. Gary Medel (Inter)
Matcher: 15 Mål: 1 Assists: 0

Innan skadan var han en av Inters jämnaste och bästa spelare. Jobbar alltid hårt och är ofta nyttig till tusen. Gjorde ett viktigt mål mot Roma.

50. Oscar Hiljemark (Palermo)
Matcher: 18 Mål: 3 Assists: 2

Hiljemark har faktiskt varit den Palermo-spelare som hållt den högsta lägsta nivån under hösten. Varit bra under många matcher och även gjort en del mål. Bravo.

49. Antonio Candreva (Lazio)
Matcher: 22 Mål: 5 Assists: 2

Varit långt ifrån lika bra som ifjol, men har ändå visat under ett par matcher vad han kan  som t ex mot Inter i den sista omgången.

48. M’Baye Niang (Milan)
Matcher: 8 Mål: 4 Assists: 1

Inte gjort så många matcher, men gett Milan lite mer power och kreativitet framåt. Var ruskigt bra mot Sampdoria.

1. Geoffrey Kondogbia (Inter)
Killen kostade i stort sett lika mycket som Inter Miranda, Murillo och Ljajic (när/om de köps loss) tillsammans och har gjort ett i stort sett obefintligt avtryck. Mancini verkar inte riktigt veta vart han ska göra av honom då han inte känns tillräckligt stark i defensiven och inte riktigt tillräckligt skicklig för att vara playmaker. Han har helt enkelt mest tagit plats på bänken. Kvalitéer har han definitivt, men hittills har inte visat tillräckligt av dem och sett till prislappen är han höstens stora flopp.

2. Edin Dzeko (Roma)
Jag trodde verkligen att Dzeko skulle vara exakt vad Roma behövde längst fram. Den där strikern som skulle vinna luftdueller, göra massor av mål i boxen flankerandes av Salah, Falque och Gervinho. På papperet verkade det perfekt och inte blev det sämre av att han dundrade in en kanon i sin debut på försäsongen.

Allt det där verkar mest ha varit illusioner. Bosniern är idag en trög anfallare, som missar målchanser betydligt oftare än vad han gör mål och har inte förmåga att sätta passningar i rätt tid till sina medspelare. Så frågan är om jag har överskattat honom grovt eller om Garcia har dragit ner honom i ett fördärv som han inte borde befinna sig i?

3. Hernanes (Juventus)
Sävlig, sävligare, Hernanes. Jag vet inte hur många gånger brassen har tappat boll den här säsongen på grund av överskattad teknik (hans första-touch är inte särskilt bra) och ren saktfärdighet, men många är det. Han dragit på en sig onödig utvisning under hösten och varken lyckats som låg playmaker eller som trequartista. Har mer eller mindre visat sig vara ett totalt misslyckad chansning av Marotta.

1. Hur Mancini fick ordning på Inters försvar

Under säsongen 2014/15 var Inters försvar ett ända stort Titanic. Ranocchia, Juan Jesus och Vidic turades om att dränka laget i sina misstag och sitt chansartade försvarsspel. Det var ett problem stort som en ocean.

Med hjälp av två supersmarta värvningar i Miranda och Murillo och lite trollformler från Mancini så har Inter förvandlat sig till det lag som släppt in minst mål i hela Serie A. Dessutom har framgångarna växt fram ur det nya slipade försvarsspelet.

Imponerande.

2. Hur Sarri förvandlade Napoli till en äkta scudetto-kandidat

Under Rafa Benitez var Napoli ett underpresterande lag med en benägenhet att slarva bort poäng och utan styrsel i försvaret. Higuain var sur och verkade längta bort, Hamsik kändes förvirrad och ytterbackarna fungerade inte.

In kom Sarri och förvandlade Napoli till en offensiv orkester av de ljuvligaste toner med en sprudlande Insigne och en nytänd Higuain som största dirigenter. Mittfältet satt som en smäck med Allans dynamik, en rättvänd Hamsik och en perfekt playmaker i Jorginho. Och inte minst, försvarsspelet var så väldigt mycket bättre. Plötsligt låg Koulibaly och Albiol rätt i positionerna och hade slutat att stöta som halshuggna kycklingar. Plötsligt hade man ytterbackar som visste när de skulle attackera och när de skulle försvara.

Plötsligt var Napoli ett lag som faktiskt på allvar kan vinna en scudetto.

3. Hur Sousa ärvde Montellas Fiorentina och förbättrade henne

Det är svårt att anklaga Montella för det han åstadkom i Fiorentina. Han satte ändå klubben på kartan igen, fick dem att spela bra fotboll vilket i sin tur ledde till att spelare ville komma till klubben. Men i slutändan kändes det som om det fattades något. Som om han kanske hade gjort vad han hade kunnat.

Efter en höst med Paulo Sousa har vi nog svaret. Det gick att göras bättre. Man pulvriserade Inter på bortaplan, tog sig vidare i Europa League och har långa stunder bjudit på ett både intressant, sevärt och framgångsrikt spel. Kalinic blev en hit, Ilicic har varit fenomenal, Bernardeschi en liten sensation, Borja har hittat tillbaka, ja till och med Badelj ser ut att vara en riktig spelare.

Hatten av för Sousa.

4. Empolis liv efter Sarri blev….ännu bättre

Jag trodde verkligen att Empoli skulle få problem då Maurizio Sarri lämnade skutan söderut för Napoli. Jag hade helt fel.

In kom Giampaolo och Empoli blev ännu bättre. Det ska sägas att han haft god hjälp av spelare som t ex Saponara, Maccarone och Paredes, men han har haft det goda omdömet att ge unga spelare som Zielinski, Krunic och Diousse chansen och fått dem att blomstra.

Höstens kanske största positiva överraskning.

5. Paulo Dybalas väg till toppen

Att han var en lite juvel visste vi ju sedan han flugit fram i Palermo med sin läckra teknik och förmåga att göra briljanta mål. Men att ta sin talang och omsätta den i en storklubb är inte alltid så enkelt. Han slussades in långsamt (för långsamt) av Allegri trots att det tidigt var tydligt att de inte kunde undvara hans fantasi för att sedan bli oumbärlig med flera kanon-insatser. Dybala är inte bara kvickhet, list och överkurs-teknik, han gör även mål.

Juvelen är slipad.

6. Att Reja lyckades göra Atalanta till ett topp tio-lag

Jag såg inte detta komma. Inte alls faktiskt. Tvärtom var jag orolig för att Atalanta skulle få kämpa om att hänga kvar. Så fel man kan ha. Rejas buttra disciplin har gjort laget gott. Gomez och Moralez har surrat som ilskna bin och stuckit de flesta försvar i benen, De Roon var ett fynd och försvarsspelet har sett riktigt, riktigt bra ut.

7. Sassuolo marscherar mot Europa-spel

Tränare De Francesco och Sassuolo har under sina två tidigare säsonger varit en frisk offensiv fläkt, men släppt in alldeles för många mål och varit lite ojämna. Det här var hösten då de sakerna förbättrades avsevärt (man är numera ett av seriens bästa lag i antal insläppta mål) utan att tappa allt för mycket i offensiv kraft. Att Sassuolo jagar en Europa-plats är nu verklighet.

8. Det är en 18-åring som regerar på Bolognas mittfält

Det tog rätt kort tid innan jag fick upp ögonen för Amadou Diawara. Allt såg så lätt ut för den där 18-åringen på Bolognas mittfält. Hur han med enkelhet styrde spelet med hög spelförståelse och fina fötter. Att göra det när man är 27 år är en sak, att göra det innan man knappt är myndig är en helt annan. Lär ju inte bli kvar i Bologna speciellt länge till.

9. Att de italienska lagen trots allt gjorde fina Europa-resultat

Visst, Roma torskade stort mot Barcelona och hade stora besvär mot Bate Borisov. Visst, Juventus tappade onödigt en förstaplats i sin grupp. Visst, Lazio och Sampdoria åkte ut redan i playoff. Men tittar vi på facit gjorde de italienska klubbarna bra ifrån sig i Europa-spelet.

Roma och Juventus tog sig trots allt vidare till åttondelsfinal i C.L, Napoli vann sin Europa League-grupp i förkrossande stil, Lazio vann även de sin grupp betryggande och även Fiorentina tog sig vidare.

Att de italienska klubbarna nu fått en lottning från helvetet är inget att jubla åt, men deras resultat dessförinnan ska faktiskt hyllas en aning.

10. Udineses nya arena

Udinese har fört en ganska anonym tillvaro under hösten. man har varken varit usla eller speciellt bra. Det finns få saker att lyfta fram. Förutom deras nya arena. En fräsch, modern arena som påminner lite om en mini-Juventus-stadium är ett ordentligt lyft för klubben. Och efter jul står den helt klar.

Något att ta efter för de övriga klubbarna i Serie A.

Då var det dags att dela ut julklappar till alla lag i Serie A. Vad önskar de sig egentligen?

Copa Medici Cup – omgång 17:

Det är ju det här man får med Felipo Melo. Två sidor av myntet. Å den ena sidan bolllvinnare, pådrivare och adrenalinspruta. Å den andra sidan medioker passningsspelare, kortslutningar och klumpig.

Igår fick Inter det senare och det var Felipe Melo som stal en poäng från sin eget lag. Han fick totalt hjärnsläpp när han med fem minuter kvar hoppade in i Milinkovic och orsakade en straff helt i onödan. Han gav bort en poäng.

Som om det inte var nog tappade han sedan fattningen helt och fick upp ena fotsulan i Biglias nacke. Det var säkert inte helt medvetet, men det kändes även som om han hade kunnat undvika det. Det röda kortet var inget att snacka om.

Vi ska heller inte glömma bort att han fram till dess varit mer eller mindre usel, slagit bort flera passningar och inte vunnit speciellt mycket boll.

Livet med Felipe Melo kostar ibland. Frågan för Inter är om det i längden kostar mer än det smakar. Det blåsvarta poängtappet innebär nu att serien är oerhört jämn i toppen och det är både kittlande och roligt.

Så här öppet har det inte känts på länge.

Copa Italia-veckan fylldes av skrällar, en tränare som sitter lösare en någonsin, en dubbel Zaza och ett Milan på väg mot final.

Vi tar det i kronlogisk ordning.

Veckan inleddes i tisdags med att division 3:s serieledare Alessandria slog ut Genoa efter förlängning. Det var inte frågan om någon turseger utan att Alessandria förtjänade att ta sig vidare. Om tränare Gasperini var ifrågasatt innan är han det ännu mer nu.

Genoa har problem, men jag kan tänka mig att man väntar till sommaren med att byta tränare då det blir lättare att få loss Crotones succé-tränare Ivan Juric.

Som jag sagt tidigare, jag tror han är den naturlige ersättaren till Gasp.

Eftersom Genoa och Alessandria är så kallade “vän-klubbar” var det vänskapligt värre mellan lagens ultras. Bortafansen skanderade “Genoa, Genoa” och Genoa-supportarna hyllade Alessandria-spelarna efter matchen.

Det finns en hel del “Tänk om” genom den italienska fotbollshistorien. Marco Van Basten var t ex ytterst nära att gå till Fiorentina istället för Milan. Hade hela Milans fantastiska era varit annorlunda då? 1978 var Michel Platini i stort sett klar för Inter bara för att affären gick i stöpet på grund av ett oroande knä och små ekonomiska oklarheter. Hur många scudetton hade Juventus tappat om Inter värvat Platini?

Listan kan göras längre.

Kanske är Roma och Kevin Strootman en.

Det är ju inte helt lätt att förstå hur Garcias Roma kunde gå från ett fantastiskt fotbolls-tivoli till ett lag fullt av rädsla och till ett maskineri som hackade. Givetvis finns det säkert många komponenter som är orsaker till förvandlingen, men kanske är förbannelsen över Strootmans knän en viktig del i det hela.

När Roma var som bäst under Garcia härskade Strootman på det rödgula mittfältet. Han gav laget trygghet och var den perfekta tvåvägsspelaren. Hans kombination av passningssäkerhet, bollvinnande och förmåga att även delta i offensiven kändes som den perfekta pusselbiten för ett lag som vill vinna en scudetto.

Det ska sägas att Roma hade en stark period även efter hans första skada, men inte långt efter det började fallet. Kanske var det så att saknaden av holländaren i längden hämmade Roma mer än vad man kan tro.

Vi kan ta fram lite statistik.

Strootmans första säsong i Roma var fantastisk. Han hade ett snittbetyg i Gazzetta dello Sport på 6,46, vilket var tredje bäst av alla mittfältare i ligan. Bara Pjanic och Pogba hade bättre snitt.

I de matcher som holländaren spelade 60 minuter eller mer hade Roma ett poängsnitt på 2,21 poäng. I de matcher där Strootman var borta på grund av skada (jag har ej räknat in årets säsong då laget ser så pass annorlunda ut) har Roma ett poängsnitt på 1,82 poäng.

Skillnaden finns där.

Jag letade fram lite gamla texter från hans första säsong och hittade honom i mina omgångens lag ett par gånger. Så här löd raderna då:

“Vann dueller, jobbade i båda riktningarna och gjorde alltid något vettigt med bollen. Det var han som spelade elegant fram till Tottis mål och det var han som dundrande in 1-3 på straff. Toppspelare.”

Eller

“Vinner och distribuerar boll som få. Gjorde alltid rätt saker. Högst delaktig i tredje målet.”

Jag tror att hans betydelse var väldigt, väldigt stor. Det är lätt att glömma hur otroligt bra han var innan han blev skadad. Förhoppningsvis kan den duktige mittfältaren återvända till planen skadefri och bli den där pusselbiten som fattas. Men likväl kan det vara så att hans knän återigen inte håller och att förbannelsen håller i sig.

Hur Roma hade klarat sig om Strootman inte hade skadat sig kommer vi aldrig få veta och risken är att han förblir ett enda stort “tänk om”.

Copa Medici Cup – omgång 16:

Det blev ingen munter lottning för de italienska lagen i Champions League. Det blev en lottning från helvetet.

Det är ju det här som är risken med att komma tvåa i sin grupp. Att man kan ställas mot de bästa lagen tidigt och därmed åka ut direkt i en åttondelsfinal. Roma var ju aldrig i närheten av en andraplats, men man kan gissa att Juventus och Morata ångrar djupt hur den där matchen mot Sevilla utspelade sig. inte minst då Manchester City lottades mot Dynamo Kiev.

Gjort är gjort och nu är risken stor att Italien inte kommer ha några italienska lag i en kvartsfinal.

Roma vs Real Madrid
Procentchans att gå vidare: 20 %

Roma kunde knappast få en mycket sämre lottning och jag har svårt att se hur man ska kunna rå på Ronaldo och kompani. Man har visserligen ett par månader på sig att hitta någon sorts form för att kunna störa “Los Merengues”, men även om de gör det kommer det bli väldigt svårt. Det kommer krävas att spelare som Manolas, Pjanic, Nainggolan är i toppform, att Dzeko på något sätt liknar den stjärna man hade hoppats att han skulle vara och att Salah är minst lika bra som innan skadan.

Det är nog för mycket begärt.

Juventus vs Bayern Munchen
Procentchans att gå vidare: 30 %

Det var väl bara Barcelona som skulle varit ännu värre. Juventus har visserligen en uppåtgående formkurva och kommer kanske hitta en vass värvning i januari, men räcker det? Troligen inte. Med tanke på att man hade svårt mot Sevilla och Mönchengladbach i gruppspelet är det svårt att tro att de ska kunna rå på Peps Bayern München.

Och som om detta inte var nog fick de italienska Europa League-lagen en minst lika oturlig lottning. Som om någon ville sätta käppar i hjulen på den italienska fotbollen.

Fiorentina vs Tottenham
Procentchans att gå vidare: 50 %

Fiorentina lottades ju mot exakt Tottenham i sextondelsfinalen i samma turnering i fjol. Nu får de alltså mötas igen. Denna gång känns det som om båda faktiskt kommer ännu starkare än i fjol och jag tror på en jämn tillställning. Kalinic vs Kane.

Lazio vs Galatasaray
Procentchans att gå vidare: 50 %

Känns även det här som en ganska jämn match på papperet. Galatasaray imponerade inte nämnvärt i Champions League och varken Podolski eller Sneijder känns direkt på toppen av sin karriär. Men turkarna lär inte frukta ett formsvagt Lazio heller. Mycket handlar om i vilken form Rom-laget befinner sig i när det är dags för drabbningen, men jag ser det som en fifty-fifty-match.

Napoli vs Villarreal
Procentchans att gå vidare: 65 %

Givetvis fick Napoli bita i det sura äpplet och möta tufft motstånd från Spanien. Villarreal vann ju inte minst mot Real Madrid i söndags och är ett mycket vasst lag. På papperet håller jag ändå Napoli som små favoriter inte minst efter deras fina höstsäsong, men de kunde inte ha fått så värst mycket svårare lottning.

Må de italienska lagen höja sig och trotsa denna lottning från helvetet.

In bocca al lupo!

Och så plötsligt var de bara sex poäng ifrån Inter och serieledning. Detta Juventus som började så illa har nu sex raka segrar och fått upp ångan på ett sätt som säkerligen gör konkurrenterna oroliga.

För är det något lag i Italien som kan det här med att vinna så är det Juventus. De vet vad som krävs och kommer inte darra när det drar ihop sig.

Igår var det Fiorentina som blev “Den gamla damens” senaste offer. Det blev en match där Fiorentina chocköppnade och tog ledningen på straff efter det att Bernardeschi fallit lätt på Chiellinis fot. Men nästan lika fort hade Juan Cuadrado lobbnickat in en boll som troligen var menad för Khedira, men som seglade in i mål.

Ekot efter Inters 0-4 seger borta mot Udinese studsar rakt in i söndagens heta omgång när huvudkonkurrenterna ställs mot varandra. Mancinis gäng har chans att göra ett litet ryck längst uppe i toppen.

Årets Inter är en mycket intressant skapelse. Om man inte såg matchen igår kan man ju lätt tro att de blåsvarta bjöd på offensivt fotbollsfyrverkeri, men det är inte riktigt så detta lag är byggt.

Nej, Mancini har på klassiskt manér byggt laget bakifrån. Och det har fungerat alldeles lysande. För att få bort all den oro och osäkerhet som rådde i fjol plockade han bort Ranocchia och Juan Jesus ur laget och ersatte dem med Miranda & Murillo.

Effekten har varit av enorm. Jeison & Joao har bildat en brasiliansk-colombiansk mur som injicerat självförtroende i laget. Det finns längre ingen mittback som chansar vilt eller som går bort sig.

Oron är borta.

Sätter man försvarsspelet brukar anfallspelet komma av sig själv till slut. I alla fall om man har offensiva spelare med individuell skicklighet, något Inter har.

Det såg vi inte minst igår när Stevan Jovetic elegant chippade in tvåan, Icardi dundrade in trean och Brozovic magnifikt skruvade in fyran. Det var imponerande aktioner allihop. Men det är inte där grunden till årets framgångar ligger.

Rent spelmässigt hängde ju Udinese med länge och väl och var nästan de som förde matchen mest. Men medan de gjorde horribla misstag var Inter oerhört stabila bakåt vilket ledde det till att man kunde hugga som en kobra på de misstagen som bjöds.

Det fanns även annat att glädjas åt. Guarin och Felipe Melo fungerade bra som bollvinnande duo på mitten och Montoya gjorde en bra debut.

Men det var Handanovics fina räddningar, Mirandas pondus och lugn och Murillos tajmade brytningar och positionssäkerhet som återigen låg till grund för segern. Ett trehövdat försvars-monster som neutraliserar motståndarnas attacker på ett mycket imponerande sätt.

Det är framför det som gjort att Inter idag har chansen att ta ett ordentligt grepp om den där förstaplatsen.

***

EM-lottningen är nu klar. Italien fick Sverige.

Igen.

Att ta sig vidare till åttondelsfinal i Champions League är viktigt. Det ger en fin krydda i tillvaron, något att se fram emot och det innebär mer pengar i kassavalvet.

Roma är där nu.

Men de tog sig dit med minsta marginal och till hemmapublikens busvisslingar.

Det är mycket som inte fungerar i dagens Roma. Ångesten vilar tung över laget och spelet flyter inte. Mot Bate Borisov startade man med en anfallstrio där ingen har spelförståelsen att sätta en avgörande passning trots att det fanns flera lägen för det.

Juan Iturbe har noll självförtroende och är aldrig speciellt giftig. Edin Dzeko sliter mycket, men missar målchanser och är trög som en flodhäst. Iago Falque är en hyfsad spelare, men blir ofta meningslös då han är beroende av andra och kan inte låsa upp försvar.

Det blir uddlöst.

Radja Nainggolan och Miralem Pjanic försöker, men är inte i toppform. Alessandro Florenzi och Lucas Digne har tappat udd i offensiven och känns inte helt säkra i defensiven. Antonio Rudiger gjorde det hyfsat bra mot Bate, men känns hela tiden som en riskfaktor.

Man hade flera bra chanser att få hål på vitryssarna, men tog dem inte. Och i slutändan kan man tacka Wojciech Szczesny för att man lyckades ta sig vidare. Hans mirakelräddning höll dem kvar i matchen eftersom man förmodligen hade haft svårt att hämta sig i ett underläge.

Man kan också tacka Barcelona och Ter Stegen för att de lyckades kryssa borta i Tyskland. Det fattades bara ett mål från Leverkusen för att Romas avancemang hade gått i stöpet.

Möjligen finns det dock ett litet ljus långt där borta i tunneln. Mohamed Salah var tillbaka efter sin skada, hoppade in och rörde om lite grann. Det ger i alla fall lite hopp om framtiden. Han är den spelaren som kan avgöra matcher på egen hand och sätta motståndarna i skräck med sin snabbhet. Men det kommer inte räcka med bara honom. Fler måste kliva fram och höja sig.

Det kommer inte bli lätt för Roma att vända på den negativa trenden. Man har supportrarna emot sig, skepsisen kring Rudi Garcia ökar och spelmässigt är man inte där man borde vara.

Och om man inte kan prestera bättre än så här kommer det bli väldigt svårt att rå på Napoli på söndag.

Väldigt svårt.

Massimiliano Allegri valde att satsa på Alvaro Morata som anfallspartner till Paulo Dybala mot Sevilla. Inte helt ologiskt då spanjoren brukar tända till när det är Champions League och det även var hans “tur” att spela eftersom Mandzukic startat de flesta matcherna innan.

Det skulle visa sig vara ett riktigt otursval.

Samtidigt som Manchester City låg under mot Mönchengladbach missade Morata två jättelägen i början av matchen. Dybala hade ett vasst skott utanför stoplen och Sevillas målvakt gjorde en prakträddning på Sturaros nick. Det ska sägas att även Buffon fick göra ett par svettiga räddningar under första 45 minuterna, men känslan var att Juventus kunde ha satt in den där förstaplatsen i sitt kassavalv i den första halvleken.

Och medan City vände på steken (de har en förmåga att ordna upp saker i sista stund i C.L) så gav Llorente (typiskt nog) Sevilla ledningen. Den där förstaplatsen hade nu runnit ur händerna på Juve.

Han skulle dock få ett sista gyllene läge. Morata. Men återigen träffade han inte mål, utan overkligt nog målvakten.

Copa Medici Cup – Omgång 15

Lagen som mår väldigt bra

Atalanta
Har gått över förväntan. Reja har lyckats sätta försvarsspelet och Gomez och Moralez surrar fint framåt. Gårdagens seger över Palermo var också ett bevis på att man lyckats på transfermarknaden. Relativt okände Martin De Roons gjorde ett fint mål och har varit en succé på mitten. Till och med German Denis ser ut att ha kommit igång.

Empoli
Då Maurizio Sarri lämnade Empoli trodde jag att det skulle bli ett tufft år för Toscana-klubben. Helt felt. Marco Giampaolo har ersatt med den äran och har gett laget ett modigt och imponerande spel. Det finns många fina spelare för Giampaolo att välja bland som t ex Saponara, Zieliniski, Krunic, Diousse och Paredes. Och visst håller Big-Mac fortfarande. Ser ut att gå mot en lugn salvezza.

Fiorentina
Seger över Udinese tog Fiorentina upp på en andraplats, vilket är klart mer än vad  jag trodde innan säsongen. Ilicic och Kalinic briljerade igår, Bernardeschi bekräftade sin stora talang, Gonzalo gjorde mål och höll ihop försvaret och mittfältstrion Borja, Vecino, Badelj firade stora triumfer. Det går så bra just nu att Rossi och Babacar inte ens platsar. Hur länge kan det här hålla?

Inter
Trots att man spelmässigt ännu inte har fått ut allt vad man kan av truppen så leder man serien. Det tyder på styrka. Nyckeln är förstås det avsevärt förbättrade försvarsspelet. Hur bra kan Inter bli om offensiven börjar klicka ännu bättre?

Sassuolo
Segern över Sampdoria igår var imponerande. Roma-produkterna Lorenzo Pellegrini och Matteo Politano satte prägel på matchen, Karim Laribi och Simone Missiroli är två mycket bra spelare i hemlighet ochi Floccari gjorde mål igen. Man har en Europa-plats inom räckhåll, ligger före Milan och är bara en poäng efter Juventus när femton omgångar är spelade. Det är inget mindre en ett sensationellt facit. Vi ska inte glömma bort att detta är avklarat fastän Berardi varit skadad och avstängd en del och att varken nyförvärven Defrel eller Duncan lämnat något större avtryck. Så kan det gå när man har tålamod med Di Francesco och jobbar smart på transfermarknaden.


Lagen som mår bra

Chievo
Tog en viktig seger över Frosinone igår. Chievo tuffar på i tillräckligt god stil för att hålla bottenstriden på lagomt avstånd. Meggiorini och Paloschi gör mål med jämna mellanrum och försvarsspelet sitter rätt bra.

Juventus
Efter en tung start har nu Juve-maskineriet kommit igång. Till skillnad från tidigare har framför allt har Paulo Dybala börjat stråla vilket gett offensiven en ordentlig boost. Med tanke på att spelare som Pogba, Marchisio och Morata kan mycket bättre är det inte osannolikt att Juventus kommer bli ännu bättre. Allt verkar under kontroll i Casa-Juve.

Bologna
Efter en usel start med Delio Rossi vid rodret, sparkade man honom och plockade in Roberto Donadoni. Skillnaden har varit enorm och segern över Napoli igår var verkligen pricken över i:et. Destro har börjat göra mål, man anfaller med betydligt fler spelare, använder kanterna bättre, och försvarsspelet är mycket säkrare. Bologna är på väg upp.

Napoli
Kanske ska man inte dra för stora växlar på gårdagens förlust. Någonstans kändes det omöjligt att deras sanslösa form skulle hålla i evighet och även om man inte var lika bra som tidigare går det att peka på en del marginaler som gick emot dem igår. Albiol och Koulibaly var inte lika koncentrerade som tidigare, Higuain brände sina chanser i början, Callejon hade en i stolpen och Bolognas första mål var offside. Om förlusten är en tendens eller om det bara är en väckarklocka för att komma ner på jorden efter segern mot Inter återstår att se, men jag tror på det sistnämnda. Laget har varit alldeles för bra innan för att tro något annat.

Lagen som mår som de ska

Carpi
Tio poäng och näst sist? Med den här truppen hade jag inte trott något annat. Visade goda tendenser igår mot Milan.

Frosinone
Torskade förvisso mot Chievo igår och ligger på en nedflyttningsplats, men är bara en poäng efter Palermo. Fullt godkänt så här långt.

Udinese
Ligger på en intetsägande 13:e plats och säsongen hittills har varit ganska anonym. Man kan bättre än vad man visat, men hängde med Fiorentina bra i en halvlek igår och vann dessförinnan över Chievo. Har potential att klättra en aning.

Det såg ut som om Manolas träffade bollen och att Belotti föll lätt, men straff blev det och även så mål. Det var två tunga poäng som försvann ur Romas åsyn där. Men samtidigt fanns det mer att skylla sig själva för än den där diskutabla straffen.

Paulo Dybala är ingen oslipad diamant. Han är en glimrande skinande diamant i sin fulla prakt. Hans 0-2-mål igår var ett litet konstverk.

Det är mycket möjligt att Allegri menar att han medvetet slussat in Dybala långsamt i laget och att det är en av anledningarna till succén. Jag menar att Juventus hade kunnat haft ännu fler poäng om han hade fått mer speltid i början av säsongen.

Oavsett vad så håller Dybala på att ta Juventus i sin hand och föra dem framåt.

***

Juve-maskineriet är nu igång och de är nästan redan ikapp lagen i toppen. Det är en imponerande rad matcher de har satt ihop och visst lär Napoli, Roma, Fiorentina och Inter darra en aning över att de regerande mästarna fått upp farten.

Och vad händer om de prickar rätt på vintermercaton? De har pengarna för att värva en riktigt bra spelare.

Det mesta pekar uppåt för Juve just nu.

***

Jag skrev ju om Lazios problem med mittförsvaret igår. Mauricio och Gentiletti bekräftade allt det och lite till. Tröga, alltid tagna på sängen och ofta lätta att lura.

Medan Gentiletti skulle kunna fungera som typ lagets tredjeval, fungerar Mauricio inte som något val alls. Han är en katastrof.

Du är ansvarig, Tare.

***

Det är inte omöjligt att gårdagens förlust för Lazio är signifikativ för en säsong som är på väg att rasa sönder och samman. De Vrij är borta ett halvår. Candreva har tappat sin själ. Och jag kan tänka mig att spelare som Keita, Biglia och Felipe Anderson gärna ser sig sålda i januari.

***

Att sparka Stefano Pioli löser troligen väldigt lite. Jag är inte alltid överens med hur han ställer upp laget, men han utförde mästerverk i fjol och grundproblemen är av annat slag.

Varför sviker publiken? Varför är det nästan ingen som gillar Lotito? Varför kan Tare aldrig göra en komplett mercato? Varför kan Lazio sällan sätta ihop två, tre riktigt bra säsonger i rad?

Det finns saker som inte stämmer.

Stefano Pioli har aldrig lyckats besegra Juventus under sin tid som tränare för Lazio, vilket är lite oroväckande för hans egen del då det just är den “Den gamla damen” han ska ta sig an i kväll.

Copa Medici cup: Omgång 14

Bom, pang och så var det 1-0. En seriefinal mellan Napoli och Inter som tryckte ner gaspedalen på en gång. Gonzalo Higuains styrka och enorma skicklighet att avlossa sin bössa med stor precision gav resultat innan matchen knappt var född.

Och matchen fortsatte i Napolis tecken. Inter hade svårt med deras höga press. De slog bollarna i gapet på motståndarna och hade svårt att skapa ett eget spel.

Napolis mittfält kladdade mindre på bollen och hade lite större kvalité än Inters. Deras trio kompletterar varandra så otroligt bra. Allan med sin dynamik, Hamsik med sin intelligens och spelskicklighet och Jorginho med sin positionssäkerhet och smarta tempostyrning. De spelar med fart och få tillslag. De visste hela tiden vad de skulle göra med bollen, medan Inters mittfält hela tiden letade efter vad de skulle göra. Guarin, Medel och Brozovic väntade också en tiondel för mycket och missade därför lite för många passningar.

Framåt var Napoli som vanligt. Insigne showade med extrem bollkontroll och Higuain var en ständig tagg i Inters rygg med sin enorma kraft. Callejon var som vanligt medioker i avslutslägena, men alltid taktiskt skicklig.

Det fanns säkert logik i att Mancini ville spela med två ytteranfallare bredvid Icardi, men ibland tycker jag att han fastnar lite väl mycket i taktiska föreställningar. Jag saknade Stevan Jovetic. Hans teknik och förmåga att hålla i bollen hade verkligen inte skadat. Och om nu Mancini ville spela med ytteranfallare varför inte då använda sig av Biabianys snabbhet? Kände han sig tvungen att använda Perisic på grund av prislappen eller för att det är “hans” spelare?

Inters problem i den första halvleken skulle dock bli större. Yuto Nagatomos röda kort var korkad och satte naturligtvis Inter i en onödigt stor uppförsbacke. Precis som Perisic känns japanen som en spelare att inte överanvända. Visst, att slänga in honom som botemedel mot t ex Mohamed Salah fyller en funktion, men han behöver ju inte spela så mycket mer.

Och när den där argentinske tjuren sedan hade stångat sig fram mellan Miranda och Murillo och placerat in tvåan med känsliga fötter efter en dryg timme kändes det avgjort.