Napoli upp i topp efter dramatisk seriefinal
Lorenzo Medici
Bom, pang och så var det 1-0. En seriefinal mellan Napoli och Inter som tryckte ner gaspedalen på en gång. Gonzalo Higuains styrka och enorma skicklighet att avlossa sin bössa med stor precision gav resultat innan matchen knappt var född.
Och matchen fortsatte i Napolis tecken. Inter hade svårt med deras höga press. De slog bollarna i gapet på motståndarna och hade svårt att skapa ett eget spel.
Napolis mittfält kladdade mindre på bollen och hade lite större kvalité än Inters. Deras trio kompletterar varandra så otroligt bra. Allan med sin dynamik, Hamsik med sin intelligens och spelskicklighet och Jorginho med sin positionssäkerhet och smarta tempostyrning. De spelar med fart och få tillslag. De visste hela tiden vad de skulle göra med bollen, medan Inters mittfält hela tiden letade efter vad de skulle göra. Guarin, Medel och Brozovic väntade också en tiondel för mycket och missade därför lite för många passningar.
Framåt var Napoli som vanligt. Insigne showade med extrem bollkontroll och Higuain var en ständig tagg i Inters rygg med sin enorma kraft. Callejon var som vanligt medioker i avslutslägena, men alltid taktiskt skicklig.
Det fanns säkert logik i att Mancini ville spela med två ytteranfallare bredvid Icardi, men ibland tycker jag att han fastnar lite väl mycket i taktiska föreställningar. Jag saknade Stevan Jovetic. Hans teknik och förmåga att hålla i bollen hade verkligen inte skadat. Och om nu Mancini ville spela med ytteranfallare varför inte då använda sig av Biabianys snabbhet? Kände han sig tvungen att använda Perisic på grund av prislappen eller för att det är “hans” spelare?
Inters problem i den första halvleken skulle dock bli större. Yuto Nagatomos röda kort var korkad och satte naturligtvis Inter i en onödigt stor uppförsbacke. Precis som Perisic känns japanen som en spelare att inte överanvända. Visst, att slänga in honom som botemedel mot t ex Mohamed Salah fyller en funktion, men han behöver ju inte spela så mycket mer.
Och när den där argentinske tjuren sedan hade stångat sig fram mellan Miranda och Murillo och placerat in tvåan med känsliga fötter efter en dryg timme kändes det avgjort.
Men matchen skulle ha ett oväntat kapitel i görningen. Adem Ljajic agerade förste författare när han på sitt vanliga skickliga vis avlossade ett skott ur en knepig vinkel som hittade rätt bakom Reina.
2-1. Match? Inte match väl? Nä, Inter hade väl en man mindre? Jodå, det skulle bli match så det stod härliga till.
Plötsligt blottade Napoli en svag sida hos sig själva. Som om Inter trampat på en öm tå. När de blåsvarta plötsligt spelade med mindre tyglar och mer galenskap blev Napoli-spelarna oroliga, började chansa och slå bort bollar.
Inter började skapa lägen för en kvittering och i matchens allra skälvande minuter skapade de inte bara lägen utan var ytterst, ytterst nära en kvittering.
Jovetics nick i stopen. Reinas sanslösa räddning. Millimetrar från 2-2.
Det var så nära att Napoli kastat bort en given seger i sjön. Så nära att Inter fått med sig en poäng ur ett omöjligt läge.
Ett läge som de dock skapat själva. I drygt sjuttio minuter var ändå Napoli väldigt mycket bättre och förtjänade segern. Det fanns frågetecken från min sida kring att Mancini valde bort Jovetic. Att man inte var bättre förberedda på Napolis höga press. Att man inte försökte svara med samma höga press som de utsattes för.
Men nu kan de i alla fall ta med sig sina sista tjugo hem med viss stolthet. En känsla av att man inte var så långt ifrån.
Trots Napolis något märkliga kollaps i slutet kan vi efter en snart halv säsong konstatera att de har transformerats till Italiens just nu bästa lag. De spelar med fart, har ett fungerat kollektiv kryddat med individuellt skickliga spelare som t ex Insigne och Higuain.
Bättre julklapp än att anställa Maurizo Sarri kunde De Laurentiis inte ha gett sina supportrar.
Publicerad 2015-12-01 09:06