Napoli drömmer medan Inter lever och dör med Samir
Lorenzo Medici
Att leva eller dö med Samir Handanovic. Det är en fråga som Inter allt för ofta fått ställas inför. Och den slovenske målvakten har den här säsongen flera gånger räddat sitt lag.
Igår såg han till att de fick med sig en poäng från Bergamo. Handanovic gjorde flera fantastiska räddningar, men den när han kastade sig och fick upp benen på Cigarinis friläge var utomjordisk.
Roberto Mancini sa bland annat efter matchen att man hade haft bollen på Atalantas planhalva större delen av matchen och indikerade någon sorts orättvisa. Det går ju att se det från olika synvinklar och mycket handlar om vad man i själva verket gör med bollen på motståndarens planhalva. Det totala bollinnehavet var 52%- 48 % till Inters favör, men samtidigt skapade Atalanta tretton målchanser gentemot Inters fem.
Så visst, finns det olika berättelser att plocka fram från gårdagens match. För mig var Atalanta långa stunder det bättre laget.
Rejas mannar var taktiskt disciplinerade, flyttade upp folk när det gavs tillfälle, Cigarini styrde fint på mitten och De Roon agerade effektiv dammsugare bakom honom.
Förutom ett par fina aktioner, speciellt vid Tolois självmål där Jovetic och Icardi hittade en sällsynt och vacker kombination, så var spelet ganska menlöst. Ljajic försökte på egen hand utan större lycka, Jovetic var ganska osynlig och Brozovic, Guarin och Medel förlorade mittfältskampen.
Sådana dagar krävs det att Handanovic är på topp och att försvaret inte gör några misstag. Medan slovenen gjorde sitt så lyckades inte Jeison Murillo med sin uppgift.
Självmålet var en sak, men hans osäkerhet och slarv de senaste veckorna är oroväckande. Miranda har fått täcka upp för två i de tre sista matcherna och det är en omöjlig uppgift för brassen.
Om Inter ska lyckas ta sig hela vägen in i maj med en tredjeplats i famnen finns det nog inte marginaler för Murillos djupdykning. I alla fall inte så länge som offensiven inte klickar som den ska.
***
Och så länge Napoli rusar på kan nog Inter glömma scudetton. Den är det nog bara Juventus som kan rå på.
Det som skiljer Napoli från i stort sett alla andra italienska lag är att de aldrig slutar spela. Fastän de leder, öser de på och vill göra fler mål. Aldrig okontrollerat, men konstant och medvetet. Deras inställning påminner mer om ett tyskt eller engelskt lag.
Igår fick man ett mål i baken direkt då Sansone snurrat upp både Hysaj och Albiol och fick straff. Men Napoli tog tag i taktpinnen, släppte den aldrig och vände till seger.
José Callejon tassade in i straffområdet som en inbrottstjuv och Insigne serverade en boll på silverfat som spanjoren snyggt kunde nickskarva in 1-1 på. Det är häpnadsväckande att det var hans första mål för säsongen och säger en hel del om vilken målsumpare han varit, men igår tyckte jag han var han riktigt, riktigt bra, Inte lika klen, mer precis i avgörande lägen och som vanligt skicklig och viktig i sitt kant-jobb.
Gonzalo Higuain däremot smyger aldrig. Han kastar sig in i straffområdet som en ilsken tjur i en porslinsaffär. Har sönder allt och ska först fram. Vilket han också ofta är. Först alltså. Hamsik vann en boll högt upp, tog sig ner mot kortlinjen och spelade smart in bollen till Pipita. 2-1. Argentinaren gjorde sedan även 3-1 i matchens sista minut.
Med Higuains obarmhärtiga lust för att göra mål, Hamsiks gyllene mittfältskraft och Insignes bollbehandling och fart har Napoli nu en ny trio som gett hopp till en hel stad. Som fått San Paolo att åter koka som en vulkan.
Tre spelare. En dröm.
Publicerad 2016-01-17 08:20