Milan hoppade på sista tåget till Champions
Lorenzo Medici
Det var sista tåget till Champions och Milan hoppade på i sista stund. Att besegra rivalen Inter i ett derby med 3-0 och därmed krympa avståndet till dem till fem poäng ger säkert en oerhörd injektion i det där rödsvarta självförtroendet. Man är med. Med i racet om en Champions League plats.
Medan Juventus och Napoli springer iväg för sig själva är det ingen annan som greppar tag i tredjeplatsen. Sex poäng upp till Fiorentina är ingen omöjlighet att ta ikapp, utan snarare fullt möjligt.
Det skulle bli ett derby med små marginaler. Hade Mauro Icardi satt straffen hade det betytt 1-1. Strax efter gjorde istället Carlos Bacca, 2-0. Men det var också en ganska billig straff då Icardi sprattlade overkligt mycket åt att Alex snuddat honom.
Det skulle bli ett derby som spelmässigt var ganska jämnt. Men ändå kändes Milan på något sätt rätt mycket bättre. De kändes lite mer taggade, hade bättre pressspel, högg när chanserna uppstod och de gjorde färre misstag än sina motståndare.
Det skulle bli ett derby där vissa spelare gjorde överraskande bra ifrån sig. Inte minst, Keisuke Honda som såg ut att käkat något japansk serum och var märkligt fin på sin kant. Han dansade salsa med de blåsvarta och slog bland annat den där exakta passningen till Alex mål. Han fick mig att äta upp mina senaste ord om honom. Jag får gott svälja hårt.
Kucka och Montolivo vann mittfältskampen med energi och skärpa, Romagnoli var lysande i backlinjen och både Bacca och Niang var bra och gjorde mål. Ingen i Milan stack ut extremt mycket, men många var mycket, mycket bra och ingen föll ur ramen.
Inter hade kanske inte det rätta flytet, men det vore för enkelt att bara skylla på det. Är det kanske så att Mancinis slott trots allt mest är gjort av luft? Återigen presenterade han en ny startelva ingen hade kunnat gissa och det känns som han överdriver betydelsen att formera elvan efter sina motståndare.
Det fanns dock en viss fascination över kvällens elva med Jovetic som anfallare omgiven av Perisic, Ljajic och Eder. Det kändes spännande på papperet, men resultatet blev att Brozovic och Medel (båda var dessutom dåliga) blev för bräckliga på mitten och det blev heller sällan speciellt konkret sista tredjedelen. Saknaden av en playmaker som kan hålla i bollen och diktera tempot blottades återigen. Det är oförklarligt att man inte lyckats (eller velat) hitta en sådan spelartyp under januari.
Har man dessutom en Murillo ur form, en mittback som kändes missanpassad som ytterback och en Santon som sover, ja då kan det bli 3-0 i baken.
Frågan är nu hur länge det dröjer innan någon av t ex Jovetic eller Icardi lackar ur över bristande förtroende, hur länge det tar innan Mancini förlorar omklädningsrummet. En rejäl derbyförlust ovanpå en rejäl förlust mot Juventus ovanpå ett kryss mot Carpi är ett ordentligt test för de blåsvarta nerverna.
Det känns som om det finns mycket som kan gå till spillo för Mancini och hans lag efter kvällens nederlag.
****
Juventus och Napoli är i en klass för sig och scudetton framstår mer och mer som ett två hästars race.
Juve hade inga som helst problem att avfärda Chievo och var helt överlägsna. Dybala gjorde inget mål, men var mini-magnifik, Alex Sandro och Lichtsteiner härskade på varsin kant, men det mest positiva var två andra spelares insatser.
Jag har ju skrivit det tidigare. Att Juventus har två sparkapital i Pogba och Morata. Att det bara var en tidsfråga innan de kommer igång på allvar. Den tiden kan vara nu. Morata var på rätt ställe två gånger om och har nu gjort fyra mål på två matcher. Pogba glänste som förr. Han gjorde mål. spelade fram och sköt i ribban.
Juve steker sig heta just nu.
Napoli ville inte vara sämre. Trots underläge vände man och vann. Offensiven är för stark för de flesta att stå emot. Pipita gjorde mål nummer tjugotvå, Insigne smekte bollen likt en fågelunge när han skruvade in en frispark och Camporese styrde in Callejons inspel i eget mål.
Därefter tyckte spanjoren att det var dags att öka på sin målskörd två gånger om och femettan var klar.
***
Jag tar tillbaka allt jag skrivit om Ranocchia senaste dagarna. Allt. Jag ger upp nu, Andrea.
***
Bologna svishar vidare uppåt i tabellen. Framtiden ser ljus ut med Diawara, Donsah och Destro.
***
Fiorentina tappade poäng borta mot Genoa. Inget konstigt i sig, men det gäller att plocka sina poäng i striden om en C.L-plats.
Ilicic gjorde ett fantastiskt mål förra veckan, men insatsen osade i övrigt slarv och en form som kändes illavarslande. Gårdagen bekräftade det. Viola behöver en Super-Josip hela säsongen.
**
Han har varit sjukt ojämn i år den där Insigne, eller hur Conte? Köp ett par glasögon mister.
Italiens bästa spelare och därmed basta.
***
Allt det jag anade kring Joaquin Correa börjar nu hända. Synd bara att detta Sampdoria känns som ett fantasy-lag med starka lösa bitar som inte sitter ihop.
***
Det är lätt att klaga på andra. Det är svårare att hålla igen själv. Roberto Mancinis långfinger upp mot läktaren efter sin utvisning framstår inte som supersmart efter det som hände för någon vecka sedan med Maurizio Sarri och honom.
***
Josef Martinez måste vara Serie A:s största målsumpare.
***
En sista stor eloge utdelas till Milans och Inters supportrar. Tifot på läktarna var magnifika och stämningen var grym. Detta trots att inget av lagen har överöst dem med fantastiskt spel den här säsongen.
Jag längtar redan till nästa derby. Tills dess får jag se fram emot en ny omgång, redan på tisdag. Serie A sover aldrig.
Buona notte.
Publicerad 2016-01-31 23:47