Tio talanger vi lär få se i Serie A nästa säsong

Gerson
Romas dyra unga super-brasse har ännu inte gjort en enda match i Roma och har lånats ut till Fluminense som han tillhörde innan. Nästa säsong är det dock tänkt att han ska ta Serie A med storm. Kan bli en superstjärna.

2015/16: Hittat rätt två gånger på åtta matcher för Fluminense.

Om matchen mot Spanien gav det italienska landslaget lite hopp inför sommarens EM så raserades det rätt rejält efter den tyska käftsmällen igår.

Även om vissa vill kalla Contes laguppställning för experimentell så kan vi kan lungt konstatera att Italien känns fjärran Tysklands kvalité. De har liksom bättre bollspelare på de flesta positioner.

Contes trebackslinje blev ett fiasko och även om försvaret hade stora problem med den tyska offensiven var roten till bekymren på mittfältet. Montolivo och Thiago Motta bildade centralt par vars tempo är från en annan tidsålder. Det gick för långsamt, för mycket i sidled och sällan kunde de förse anfallet med bra bollar. Jag saknade Marchisios skicklighet och Parolos löpvillighet och Sorianos dynamik.

Yttrarna Florenzi och Giaccherini var båda bleka och hamnade i ett förgängligt mellanläge där de aldrig attackerade och försvarade sig illa. Framåt var Zaza, Insigne och Bernardeschi alla små besvikelser, men fick också få vettiga bollar att jobba på. Egentligen fanns det bara ett El Shaarawy-inhopp att glädjas åt.

Den italienska förbundskaptenen lär inte peta gamla favoriter hur som helst, men jag hävdar att Conte verkligen borde utvärdera om spelare som Motta, Giaccherini och Montolivo ens har i en trupp att göra. Det är drygt två månader kvar till EM och förhoppningsvis blottade den tyska käftsmällen de brister som finns i det italienska laget.

Problemet är att även om man söker felen och rättar till dem så vet jag inte hur långt det räcker.

Mina omdömen:

Buffon
Var inte direkt ansvarig för något av baklängesmålen, men var heller inte så bra som han brukar vara.

Darmian
Kändes bolltrygg emellanåt, men klantade sig på 2-0-målet vilket tydligt visade att han inte är någon central försvarare. Är bättre som ytter.

Bonucci
Hade stora problem med de tyska anfallarna och framstod ofta som klumpig och trög. Omgivningen i Juventus är en sak, omgivningen i det italienska landslaget är en annan.

Acerbi
Startade hyggligt, men desto längre matchen gick desto tydligare blev det att Italien inte längre producerar mittbackar som förr.

Florenzi
Bollen var mestadels på hans motsatta sida, men Florenzi var också ovanligt feg i offensiven. Hamnade ofta på mellanhand och missade en del i sina defensiva uppgifter.

Thiago Motta
Trög och spelade mer eller mindre i sidled hela tiden. Du hade kunnat sätta in typ Alessandro Gazzi och ingen hade märkt någon skillnad. Håller inte när nivån höjs.

Montolivo
Jag skulle kunna skriva ungefär samma sak som om Motta med den skillnaden att han försökte sätta bollarna framåt och på djupet emellanåt. Problemet är att han inte är någon Pirlo.

Giaccherini
Såg pigg ut i typ tio minuter för att sedan falla in i en serie misslyckade bollbehandlingar och positionsmissar. Hade enorma problem på sin kant.

Insigne
Fick lite vettigt att jobba på, men vågade också för lite.

Zaza
Hade en tuff kväll med starka försvarare i ryggen. Kunde dock gjort bättre i vissa lägen.

Bernardeschi
Var usel i den första halvleken, spelade upp sig en aning i andra, men klantade sig också på straffen. Att möta Tyskland är inte som att möta Carpi på en söndag. Nu vet nog Bernardeschi skillnaden.

El Shaarawy
Hade en del flax på sitt mål, men var också pigg och initiativrik när han kom in.

Okaka
Jag anser att Italien har bättre anfallare att välja på och Okaka gjorde inget igår som fick mig att ändra min åsikt.

Parolo
Kom in när det var försent. Borde ha startat.

De största europeiska klubbarna har de senaste åren fått för vana att rensa Serie A på sina bästa spelare. Leonardo och PSG tog täten 2012 och sedan har det mer eller mindre bara rullat på.

Det är den nya verkligheten då de italienska klubbarna inte längre kan stå upp ekonomiskt med Premier League, PSG, Bayern, Barca, Real och de andra. Visst, det värvades friskt i Dybala, Kondogbia, Bacca och andra dyra spelare förra sommaren, men det går inte att jämföra med de namn som lämnat de senaste åren.

Thiago Silva, Lavezzi, Cavani, Zlatan, Marquinhos, Lamela, Jovetic, Benatia, Vidal. Ja, listan kan göra längre.

Denna sommar blir troligen inget undantag. De stora spelarna kan komma att fly Italien för de höga lönerna och doften av en Champions League-titel.

Vilka är då de spelare som kan komma att lämna?

Gonzalo Higuain
“Pipita” har gjort en helt makalös säsong och har tagit sig upp på samma nivå som Suarez och Lewandowski när det gäller utpräglade målskyttar. Napoli vill säkert helst behålla sin fantastiska målskytt, men kommer det ett bud som De Laurentiis inte kan säga nej till och Higuain själv vill lämna lär det bli så.

På en Higuain går det drygt en Lukaku, en Vazquez, en Sportiello, en Vecino och en Maksimovic.

Paul Pogba
Det är väl bara en tidsfråga. En tidsfråga innan någon klubb spränger banken för att få Pogba och kanske är det i sommar som det smäller. Om Juventus är villiga att låta pengarna falla över dem kan vi räkna med en dragkamp utan dess like över fransmannen.

På en Pogba går det drygt en Cavani, en Mkhitaryan och en Benatia.

Mauro Icardi
Inter har länge och väl gått ut och sagt att Icardi är en nyckelspelare och en del av klubbens framtid. Det är säkert sant. Men det är också sant att ingen går säker under Mancini och att Icardi faktiskt varit petat ett par gånger under säsongen. Det är ingen omöjlighet att man kan komma att behöva sälja Icardi för att klara ekonomin, inte minst om man missar C.L. Om PSG säljer Cavani och blir av med Zlatan är de en logisk köpare.

På en Icardi går det drygt en Soriano, en Milik och en Candreva.

Miralem Pjanic
Efter fem år i Roma kan det vara läge för tekniske bosniern att prova sina vingar någon annanstans. Min känsla är att Pjanic säkert kan tänka sig att flytta till sommaren. Barcelona och PSG är säkert två klubbar som är redo att hosta en rejäl slant för den bollbegåvade mittfältaren och efter en fin säsong är det kanske också rätt läge för Roma att sälja när priset står som högst.

En försäljning av Pjanic kan underlättas av att man har Paredes i sin “Pipeline” och att man hoppas få tillbaka en skadefri Strootman. Roma lä även få kämpa hårt för att få behålla Manolas och Nainggolan. En av dessa tre spelare kan man sälja, möjligen två, men knappast alla tre utan att det kommer bli väldigt kännbart.

Lorenzo Insignes andra halvlek mot Spanien kan komma att ha förändrat det italienska landslagets öde i sommarens EM. Ett Italien med Insigne är så väldigt mycket bättre än ett utan Insigne och efter gårdagens landskamp är chanserna ganska stora att han finns med i startelvan när de ska möta Belgien den 13 juni.

Det inger hopp om att det italienska landslaget kan göra bra ifrån sig under EM i sommar.

Egentligen är Antonio Conte en garanti för hög lägstanivå och att man kommer göra hyfsat ifrån sig om ett par månader. Men ska man göra bättre än hyfsat ifrån sig krävs det att man har spelare som gör skillnad, spelare som har det där lilla extra.

Lorenzo Insigne har allt det där, men eftersom Conte stört sig på honom enda sedan Napoli-anfallaren lämnade landslagstruppen för en skada har Insigne knappt ens kunnat känna sig säker på en plats i truppen.

Contes tonvikt på hängivelse är både på gott och ont.

Så medan Insigne varit den bästa italienska spelaren i ligan har jag fått gå runt och oroa sig för om han ens ska få åka med till Frankrike i sommar? Rena parodin. Nu ska dock Conte haft kvartssamtal med Insigne och förstått att killen är med på tåget.

Igår mot Spanien hoppade han in, gjorde mål och briljerade med sin teknik, speed och fantasi. Allt tyder nu på att Lorenzo Insigne inte bara får åka med till Frankrike utan även vara den spelaren som kan lyfta ett italienskt landslag till en högre nivå.

JUVENTUS

Edinson Cavani
Om Real Madrid väljer att köpa tillbaka Alvaro Morata kommer Juventus vilja ersätta honom med ett minst lika starkt namn. Vi vet dessutom inte vad som händer med Paul Pogba, men det är inte omöjligt att Juventus kan komma att han en uppsjö med pengar till sommaren. Om Morata lämnar Juventus är det min övertygelse att man går all-in på Edinson Cavani. Jag skulle verkligen inte ha något emot att se ett anfallspar bestående av Cavani och Dybala till hösten. Eller rättare sagt –  jag skulle tycka det vore fantastiskt.

Henrikh Mkhitaryan
Om Juventus säljer Pogba finns det pengar över till andra stora nyförvärv. Hur vackert vore det inte att se Mkhitaryan bakom Cavani och Dybala? En sådan trio kan man nog komma väldigt långt med i Champions League. Armeniern har under säsongen sett vass ut i Dortmund och kan vara den trequartista-typ Allegri länge sökt.


INTER

Antonio Candreva
Lazio-yttern är fortfarande på toppen av sin karriär och Inter sägs vara ute efter honom. Tänk Candreva på den ena sidan, Perisic på den andra och Icardi i mitten? Känns riktigt vasst.

Ever Banega
Inter behöver dock en playmaker med fina fötter som kan diktera villkoret på mitten. Jag ville att de skulle köpa Banega redan i vintras och jag hoppas att inte det är kört till sommaren då de skulle behöva just den spelartypen i sitt lag.

MILAN

Youri Tielemans
Jag vill att Milan ska hitta unga spelare som kan kliva in på en gång och göra bra ifrån sig. Tielemans är en sådan spelare. Killen har egentligen allt – teknik, passningsskicklighet, bra spelförståelse och ett vasst skott. En playmaker Milan skulle må väldigt bra av.

Emanuel Mammana
Spola Alex, Mexes, Zapata och allt vad de heter, värva och kasta in Mammana bredvid Romagnoli och skapa ett ungt mittbackspar som kan komma att regera inom ett par år. Argentinaren är snabb, brytsäker och är tekniskt skicklig. Mammana kan mycket väl bli en av världens bästa mittbackar och det gäller för Milan att hinna först.

Omgång 30:

Derby di Pogba, Morata ….och Rizzoli

Det är klart att Torino är bittra efter derby-förlusten mot Juventus. Bittra över att Maxi Lopez kvitteringsmål inte godkändes fastän det borde ha gjort det. Det är klart att matchen hade kunnat gå åt ett annat håll om det hade blivit 2-2 där. Men bakom Rizzolis och hans assistenters misstag fanns det även väldigt mycket kvalité hos Juventus.

I ett fartfyllt derby med mycket nerv bjöd Pogba på en fantastisk frispark och en underbar framspelning till 1-3. Khedira visade upp en ny sida och solo-målade på ett vackert sätt. Morata hoppade in och gjorde två mål och Rugani gjorde sin bästa match i en Juve-tröja.

Det vore fel att bara stirra sig blind på det där bortdömda målet då Juventus seger var fylld av många fina prestationer.

Det som dock oroar i casa-Juve är att Dybala tvingades kliva av tidigt i matchen. Lyckligtvis verkar hans skada ha sammanfallit med att Morata har hittat storformen. Något som kan vara avgörande för scudetto-striden.

Turin-derbyt handlade mycket om Rizzoli, men lika mycket om Pogba och Morata.

Bäst sedan Maradona

Gonzalo Higuains säsong går inte att beskriva annat än att det är det bästa Napoli-supportrarna skådat sedan Diego Maradonas dagar.

Han är i sitt livs form och sprudlar av självförtroende. Han är i det där härliga stimmet då man känner att man kan göra vad som helst.

Napoli fick ett tidigt baklängesmål mot Genoa och fick slita hårt för segern. Som vanligt när de ljusblå spelade löptes det i massor, farten var uppskruvad och jakten på segern var intensiv. Napoli måste ofta jobba livet ur sig för segrarna fastän man är bättre än sina motståndare. Det imponerande är att de ofta lyckas.

Och lika ofta är det Higuain som står för lösningarna, Igår var det hans två kliniska avslut som fixade segern. Att komma ikapp Gunnar Nordahls 35 mål är faktiskt ingen omöjlighet. Det vore en sanslös bedrift i så fall.

Den klubb som vill värva Pipita i sommar kommer behöva spränga banken.

***

Finns det någon i serie A som löper mer än Allan?

***
Alejandro Gomez kan ibland vara irriterande och ojämn, men han kan också vara en liten mini-Maradona när han vill. Som mot Bologna där han gjorde ett mål, blev kapad stup i ett och fixade en straff. Speedy-Alejandro.

Även Alessandro Diamanti glimrade rejält mot Bologna (sitt gamla lag).

***
Helt okej debut för tränare Di Canio. En poäng borta mot Sassuolo är inte fy skam.

***
Chievo har nu mer eller mindre ordnat nytt kontrakt. Är vi förvånade?

***
Hellas Verona är efter förlusten mot Carpi nu mer eller mindre klara för Serie B. Vi borde vara förvånade.

***
Tänk att det är “lilla” Carpi som kan komma att använda Palermos fall till sin fördel och hänga kvar. Det är förvånade. Tränare Castori är värd en Oscar.

***

Efter bara två poäng mot Hellas Verona och Frosinone håller tredjeplatsen på att rinna ur händerna på Fiorentina. Ilicics och Kalinics formsvacka har varit en stark orsak till det. De har helt enkelt inte kunnat hålla samma höga nivå hela säsongen ut.

***

Milan och Lazio då? Vad ska man säga? Två godkända insatser från två lag som befinner sig långt ifrån de där vill vara.

Två lag som mest väntar på nästa säsong.

I slutändan var det nog rättvist med delad pott mellan Roma och Inter. Och kanske var båda lagen ganska nöjda med resultatet trots allt. En poäng som gör att Roma behåller ett grepp om tredjeplatsen och en poäng som gör att Inter inte är helt avsågade från en C.L-plats.

Med tanke på Romas senaste fantastiska form var gårdagens insats en liten besvikelse. Trots att Salah och El Shaarawy kändes pigga var det var inte riktigt samma flyt i det offensiva spelet och man lyckades sällan skapa tryck med långa anfall.

Inter lyckades klara ut den lilla storm som Roma orsakade i början och gjorde sedan matchen rätt jämn med trygghet bakåt och med balkan-trion Ljajic-Brozovic-Perisic som lyckades skapa en del giftiga försök framåt.

Det var kanske inte helt oväntat att det var en av ligans mest formstarka spelare i Ivan Perisic som lyckades placera in 0-1. Kroaten är i toppslag. Den blåsvarta drömmen om att komma närmare de rödgula varade dock bara i en dryg halvtimme.

När Radja Nainggolan kastade sig fram som en offervillig harakari-samuraj och dunkade in 1-1 sex minuter från slutet, var det nog en stor lättnad som lämnade  Spallettis kropp. Hade Inter vunnit och närmat sig hade förutsättningarna om striden om tredjeplatsen förändrats rejält.

Istället är nu avståndet fortsatt fem poäng vilket är tillräckligt för att Roma än så länge ska känna sig relativt lugna. Samtidigt kan Inter fortsätta sin jakt med visst hopp. Man förlorade inte, lyckades ta en poäng och gjorde en taktiskt stabil match.

Striden intensifierades inte, men är heller inte över.

***

Det ska bli intressant att se hur Juventus reagerar på den hårda förlusten mot Bayern München. Dessutom i ett derby mot Torino.

Det italienska Europacup-året blev ett totalfiasko. Inte ett enda lag lyckades kvalificera sig till kvartsfinal i varken Europa League eller Champions League. Det sämsta året i mannaminne.

Bakom fiaskot fanns både slarv och inkapacitet, men också en del oflyt. Vi ska inte glömma bort att de italienska lagen fick en lottning från helvetet där bland annat Juventus, Roma, Napoli och Fiorentina fick nästan svårast möjlig lottning. Men samtidigt slarvade Juventus bort sin gruppseger som hade betytt att man sluppit Bayern Munchen och både Napoli och Fiorentina hade kunnat få andra svåra motståndare.

Egentligen fanns det inte så värst mycket att skälla på när det gäller de italienska lagen i Europa. Napoli hade en del oflyt mot Villarreal och Fiorentina mötte ett lag som var bättre. Juventus var tre minuter ifrån att slå ut ett av världens bästa lag och Roma gjorde ändå två bra matcher mot ett lag som var lite bättre i verkligheten och mycket bättre på papperet.

Det lag som misslyckades mest var Lazio. Efter att på ett fantastiskt sätt tagit en tredjeplats för drygt ett år sedan har nu allt fallit i spillror. Först blev man rejält exponerade av Bayer Leverkusen och åkte ut i kvalet till C.L. Därefter gick det halvknackigt i ligaspelet, men man gjorde bra ifrån sig i Europa Leagues gruppspel.

Men igår tog det stopp. Rejält dessutom. Efter att ha spelat 1-1 borta mot Sparta Prag i det första mötet lyftes Lazio fram som det sista italienska hoppet och klubben själv beskrev turneringen som en chans att rädda sin säsong.

Men allt drunknade.

Allt snack, allt hopp och alla koefficient-poäng sjönk till botten som tung sten.

Lazio lyckades med konststycket att missa massvis med chanser (snälla, lägg skorna på hyllan på riktigt nästa gång, Stefano Mauri) och samtidigt öppna upp svängdörrarna bakåt (Heja Hoedt). Resultatet av det blev katastrofalt. 0-3 i baken efter en halvlek är ett sorgligt kapitel och många spelare fick gå med svansen mellan benen.

Uttåget och hela säsongen är naturligtvis ett misslyckande för tränare Stefano Pioli och hans spelare. Men framför allt bör kritiken riktas mot president Claudio Lotito och sportdirektör Igli Tare.

Varför satsades det inte mer i somras när man väl tog den där tredjeplatsen? När det verkligen gäller har Lotito lyst med sin frånvaro. Han ter sig mer intresserad av sig själv än klubben. Man kan dessutom ifrågasätta klubbens oförmåga att hitta vettiga mittbackar. Fastän man behövt förstärka på den positionen i flera år är det bara Stefan de Vrij som blivit en succé. Och när han blev långtidsskadad vände man sig till Milan Bisevac.

Ja, igår kunde vi se hur bra det blev.

Mycket riktigt riktade många Lazio-supportrar sin ilska mot Lotito igår. Mynt kastades och glåpord haglade. Jag har svårt att se hur klubben ska kunna vända på det här, bygga nytt och någon gång etablera sig som ett topplag i Serie A och ute Europa. I alla fall så länge Claudio Lotito sitter kvar som president.

Igår satte hans lag den sista spiken i det italienska fotbolls-kistan.


***

Några tankar efter Juventus-Bayern Munchen.

Japp, Massimiliano Allegri lider av den där italienska defensiva ådran som många italienska tränare gör. Det fanns något fegt i att byta ut Morata mot Mandzukic. Ett sätt att börja försöka beskydda en ledning istället för att fortsätta försöka med snabba omställningar. Bytet kom för tidigt och Morata var inte trött.

Men Allegri är också en väldigt bra tränare trots allt. I fjol tog han Juventus till C.L-final och i år var han ytterst nära att lura Bayern München på en kvartsfinal-plats. Där Antonio Conte lekte martyr och klagade på bristen av pengar försöker Allegri se möjligheter och hitta lösningar.

Det ska han en stor eloge för. Juventus är i goda händer med Allegri som tränare.

***

Det här är en förlust som kommer svida för Juventus. Svida då man var tre ynka minuter från kvartsfinal.

Ska man slå ut Bayern München i en åttondelsfinal krävs det nästan att man inte har släppt in något mål i hemmamötet och helst ha gjort något framåt. Juventus gjorde visserligen två mål i det första mötet, men släppte in två mål i baken.

För att vinna över detta Pep-styrda rörliga total-fotbolls-liknande lag krävs det något alldeles extra. Att kunna göra något mål i kväll är verkligen inte omöjligt, men att stå emot tyskarnas fantastiska offensiva kraft och inte släppa in något mål kommer bli extremt svårt.

Mer än extremt svårt.

Omgång 29:

I väntan på Bayern tog Juventus emot ett Sassuolo utan nyckelspelare som Berardi, Missiroli och Cannavaro.  Juventus nya superstar Dybala visade upp sin gyllene och skruvade elegant in matchens enda mål.  Fredagsjobbet fixat.

Napoli ger sig dock inte.

Det blev mycket bollinnehav och en hel del chanser för Napoli, men det skulle krävas en straff för att Napoli skulle vinna. Higuains nummer 27 och de ljusblå hänger på.

Men förutom att scudetto-kampen går vidare ser även striden om den viktiga tredjeplatsen ut att kunna bli en rysare. Vi kan mer eller mindre säga att det det står mellan Roma, Inter och Fiorentina. Så vilka har bäst chans att ta hand om den där sista C.L-platsen?

Roma

Igår: Seger med 1-2 över Udinese. Salah-skarv och Dzeko-mål. Sedan kyligt avslut av Florenzi efter att nosat sig in in i straffområdet. Roma mötte dock ett ganska svagt Udinese.

Luciano Spalletti har väckt Roma, gett dem en ny identitet och radar nu upp segrar. Det skulle inte förvåna mig om han också till slut får ordning på Edin Dzeko. Igår hittade bosniern rätt med matchens enda mål och var även med och byggde upp 0-2, vilket skapar lite hopp om att han kan ge Roma det man hoppades han skulle ge dem. Mål, någon som kan hålla i boll och styrka i straffområdet.

Vad talar för? Den fantastiska formen, Spalletti och att man har en ruskigt stark offensiv.

Vad talar emot? Att den fantastiska formen inte kan hålla hela säsongen ut och att man har ett rätt tufft schema med Rom-derby och Napoli som knepiga matcher.

Spelprogram: Inter (h) Lazio (b) Bologna (h) Atalanta (b) Torino (h) Napoli (h) Genoa (b) Chievo (h) Milan (b)


Fiorentina

Igår: Oväntat poängtapp mot Verona. Mauro Zarates mål räckte inte.  

De flesta tror ju inte att Fiorentina kommer klara av att ta en Champions League-plats. Det inkluderar mig. Men vi ska nog akta oss för att tro att de kommer ge sig så lätt. De har ett bra grundspel och har många offensiva vapen att tillgå. Dessutom har de något lättare program att tillgå än vad Inter och Roma har. Trots det är min känsla att de också kommer ha lättare att tappa poäng där man kanske inte tror att de ska göra det. Precis som igår mot Verona.

Vad talar för: Att de får vara outsiders, de har ett hyfsat lätt schema och att man har många bra offensiva alternativ att välja på.

Vad talar emot: Att de förmodligen kommer tappa poäng i någon eller några av de matcher man inte förväntas göra det. Att varken Ilicic eller Kalinic är i toppform.

Spelprogram: Frosinone (b) Sampdoria (h) Empoli (b) Sassuolo (h) Udinese (b) Juventus (h) Chievo (b) Palermo (h) Lazio (b)

Inter

I lördags: Lyckades besegra Bologna med 2-1. Ingen jätteimponerande insats, men man tog viktiga tre poäng när Perisic gjorde mål igen och D´Ambrosio tog liten revansch för Juve-fiaskot. Perisic ser ut att ha kommit igång på allvar och börjar nu bli den där poängspelaren man hoppades att man värvade i somras.

Efter en svag period har Inter nu hittat en ganska bra form. Man har vunnit de tre senaste matcherna och offensiven har sett bättre ut än på länge. Det ger nytt hopp. Givetvis måste man ta minst ta en poäng mot Roma nästa vecka, annars kan bli riktigt, riktigt svårt att ta tredjeplatsen både psykiskt och rent poängmässigt.

Vad talar emot: Att man har uppåtgående form och att spelare som Perisic, Miranda och Ljajic har sett bra ut på sistone. Förhoppningen är att de senaste segrarna gett blodad tand.

Vad talar emot: Att formen bara en tillfällig illusion och att man snart är tillbaka till samma krampaktig spel som för några veckor sedan. Icardis skada oroar också en aning (kan bli borta en månad).

Spelprogram: Roma (b) Torino (h) Frosinone (b) Napoli (h) Genoa (b) Udinese (h) Lazio (b) Empoli (h) Sassuolo (b)

I och med toppad form och ett litet försprång tror jag att det blir Roma som tar den sista Champions League-platsen. Men Inter kan komma att ge dem en match, inte minst om de lyckas ta minst en poäng när de möts om en vecka.

En match som verkligen går i tredjeplatsens tecken.

***
Matchen mellan Chievo och Milan var rena rama sömnpillret. Förutom en italiensk cup-final känns det nästan som om Milans säsong är över, att de nu mest handlar om att se vilka spelare som är värda att behålla.

Vilket inte är många…

***

Nu har ryktena satt igång på allvar. Att Sinisa Mihajlovic lämnar Milan och Eusebio Di Francesco tar över till nästa säsong.

Visst, det kan gärna lika bra bli Vincenzo Montella, Roberto Donadoni eller någon annan, men det finns logik i att Di Francesco är det hetaste namnet då han inte bara vunnit över Milan flera gånger med sitt Sassuolo utan gjort sig ett namn under sina år i klubben.

Ytterligare en faktor att Milan borde vara intresserat av Di Francesco är att Berlusconi nog gärna ser att en italienare tar över som tränare. Han har flera gånger pratat om att “italienisera” klubben och det fanns intresse för Maurizio Sarri förra sommaren.

Att se Di Francesco i Milan vore spännande. Han har gjort sig förtjänt av en sådan chans och hans offensiva fotboll borde kunna ge en bra injektion till ett lag som behöver det.

Men att bara tro att allt löser sig bara för att man hittar rätt tränare är att vara naiv.

Klubbens misslyckande har främst med andra saker att göra. Ekonomin har varit ett problem, men när man valde att värva dyrt i somras träffade man inte rätt. Att skapa ett framgångsrikt lag kräver att man är smarta och skickliga på transfermarknaden. Att man hittar rätt spelare som både passar in och som levererar.

De senaste åren har varit rena rama katastrofen för Milan och Galliani ur den aspekten. Förra sommaren överbetalade man rejält för Bertolacci och man kan ifrågasätta om man inte kanske borde lagt Bacca-pengarna på andra nyförvärv.

Balotelli blev en fiasko-chansning och man fortsätter att förlänga kontrakt med spelare som blir äldre och inte kan flytta nålen. Saponaras och El Shaarawys triumftåg gör säkert också ont.  Man kan ju lugnt säga att om Di Francesco skulle ärva dagens Milan skulle han förmodligen bara förbättra saker och ting på ett minimalt plan.

Någonstans på Olimpicos läktare brukar det ju finnas en banderoll med skriften “No Totti, no Party”. Ett sätt att hylla Francesco Totti. Igår fick han välförtjänta applåder från publiken på Santiago Bernabeu när han hoppade in i slutet av matchen mot Real Madrid. Nu är det kanske dags att sätta upp en ny banderoll. Ett plakat med texten, No goals, no party.

För gör man inga mål blir det ingen fest. I alla fall ingen Champions League-fest.

Att Roma inte lyckades göra något mål under de två mötena med Real Madrid är ett smärre under. I den första matchen hade man gott om tillfällen och igår hade åtminstone tre solklara målchanser.

Och medan Roma misslyckades med det viktigaste i fotboll visade Cristiano Ronaldo båda gångerna hur man skulle göra. Den skillnaden var tydlig och avgörande.

Luciano Spalletti hade formerat en ultra-offensiv uppställning i ett försök att skapa mirakel på Bernabeu. En offensiv med Dzeko, Salah, El Shaarawy, Perotti och med Pjanic som defensiv mittfältare var verkligen friskt vågat.

I praktiken blev det dock ingen tok-offensiv utan det var Real som hade mest boll och styrde det mesta av spelet. Men visst lyckades Roma skapa chanser. Vid ställningen 0-0 hade först Dzeko ett gyllene läge i straffområdet och sedan hade Salah två jättechanser att ge Roma ledningen.

Men inga mål.

Edin Dzeko har förvandlats till ett praktfiasko, en spelare utan självförtroende, med för dålig första-touch och med massvis med missade målchanser. Då spelar det mindre roll att hans fysik ibland kan göra sig gällande. Det är kanske ingen slump att Roma gått som bäst i ligaspelet utan honom.

Mohamed Salah har attribut som skulle kunna göra honom till en av världens bästa spelare, den otroliga snabbheten och förmågan att få med sig bollen i fart. Men även han missar för många klara chanser. Känslan är att han kommer förbli en spelare som kan konsten att göra svåra mål, men har svårt att sätta dit de enkla lägena. En glimrande spelare som inte är tillräckligt konkret.

Det är lättare att leva med en Salah som ändå skapar så pass mycket med sin giftighet än med en stark striker som inte kan göra mål. Det återstår att se om Dzeko någonsin kan leva upp till förväntningarna, men tiden verkar rinna ut i sanden för bosniern.

När Roma missade sina chanser, vek man till slut ner sig och till viss del är det en fråga om en mentalitet som inte ännu finns där, men det är också svårt att hålla undan för baklängesmål i all evighet när man inte gör mål framåt fastän tillfällena ges.

Som jag skrev efter det första mötet så finns det någonstans något att bygga på. Spallettis Roma har den senaste tiden visat att de har ingredienser för att en dag kunna slåss om en scudetto. Om än inte den här säsongen, så kanske nästa.

Men då måste man förbättra vissa saker. Som till exempel att bli mer konkreta och göra mål på sina chanser. Annars är risken stor att man bara blir ett exotiskt välspelande lag som är roliga att se på, men som i slutändan inte vinner några titlar.

Omgång 28:

Inter och Milan är saknade. Saknade i toppen av Serie A, saknade som två scudetto-antagonister som skulle stärka den italienska fotbollen rejält. Sovande giganter som aldrig vill vakna.

Deras misslyckanden går att härleda till ekonomi, men också till felaktiga tränarval och märkliga värvningar. Den här säsongen har de turats om att skapa falska förhoppningar och kanske är det dags att bestämma sig för vad de är. Flipp eller flopp?

Inter rivstartade säsongen med ett granit-starkt försvarsspel, men luftslottet började pysa i takt med att offensiven aldrig blommade ut. Svackan kom och även försvarsspelet rasade.

Den tredjeplats som såg fullt möjlig ut började slippra dem ur händerna. Men just när allt såg ut att gå förlorat tändes ett nytt litet hopp. I förra veckan vann de över Juventus med 3-0 (bara för att åka ut på straffar) och igår fungerade offensiven bra igen när man besegrade Palermo med 3-1.

En stor del i de senaste framgångarna är Adem Ljajic. Att han inte varit ordinarie den senaste tiden har varit en gåta för mig och igår var det tydligt hur beroende Inter är av en spelare som kan göra sin gubbe, attackera med fart och teknik och skapa saker på egen hand. Hans 1-0-mål mot Palermo var en pärla och banade väg för segern.

Lägg till att Mancini även valt att på nytt sätta Perisic i startelvan och att Icardi tar hand om striker-rollen och de blåsvarta har grunden för en bra offensiv. Den trion är något Mancini tidigare borde ha satsat mer på och som han nu måste fortsätta med. Om han väljer Palacio, Brozovic eller Eder som “fjärde” offensiv spelare spelar nog mindre roll.

Ytterligare faktorer till de två senaste starka matcherna är att Gary Medel åter känns lika bra som i höst och att Kondogbia börjat hitta rätt. Inters senaste segrar tänder ett litet hopp och de är ännu inte borta från kampen om tredjeplatsen, men deras egna form sammanfaller med Romas fantastiska toppform vilket ställer till det en aning.

Om drygt två veckor möts de och då lär det krävas något alldeles extra från Mancinis mannar för att de ska kunna kliva av Stadio Olimpico med en rödgul skalp i bagaget.

Men det är nog ända vägen till en Champions League-plats.


Medan Inter är på väg upp är Milan på väg ner. Efter ett par fina matcher med starkt försvarsspel drabbades de av den grönsvarta förbannelsen. Sassuolo har blivit något av Milans boogie-team de senaste åren och Milan har aldrig vunnit mot dem på bortaplan.

Samma visa gällde igår. Alfred Duncan gjorde skäl för namnet och dunkade in 1-0 och Sansone fixade 2-0 i den andra halvleken.

Mihajlovic må hävda att de hade domaren emot sig och att man skulle haft frispark innan 2-0-målet ägde rum, men sanningen var också att man hade svårt med Sassuolos fart och dynamik och problem att bygga ett eget spel.

Balotelli och Bacca var två zombies längst fram och från mittfältet kom det sällan något kreativt. Kanske var det helt enkelt naivt att tro att Alex och Zapata skulle stänga igen butiken resten av våren, att Kucka skulle vara en mittfältsdynamo i mer två, tre matcher och att Bonaventura skulle orka vara lagets bästa spelare i match efter match.

I slutändan är vad man är och detta Milan är helt enkelt inget lag som är tillräckligt bra för att nå en topp tre-placering. Det är den bistra sanningen.

Och i fotbollsstaden Milano fortsätter det att blåsa hårda vindar.

***

En stor del i att vinna en scudetto är att klara av de där “dagarna på jobbet”. Det vill säga de “enkla” matcherna som man måste vinna fastän man kanske inte är supertaggade.

I den sjunde raka ligasegern var det Roma Deluxe vi fick se. 

Bort med Dzeko, väck El Shaarawy från de döda och in med Perotti som falsk tia och vips så har Roma hittat en supertrio som nedmonterar motståndarförsvaren med speed, väggspel, instick och teknik.

Det är vackert att se på.

Mot ett suicidalt Fiorentina firade Spallettis rödgula raket stora triumfer. Var det inte Salah som lurade en purpurfärgade försvarare så var det Faraonen som blåste förbi Roncaglia i 180 kilometer i timmen.

Och var det inte El Shaarawy som dök upp på rätt ställe vid rätt tillfälle så var det Diego Perotti. Allt ackompanjerat av Pjanics ultra-skickliga framspelningar och Nainggolans dynamik på mitten. Så supertrion var egentligen en kvintett av magi.

Det var samspel, finurlighet, fart och briljans på högsta nivå.

Matchen hade knappt börjat innan den hade passerat förbi Fiorentinas ögon. Tre mål på fyrtio minuter hade kunnat vara ännu mer. Och när Salah placerat in 4-1 efter en fantastisk direktpass av Pjanic tillät sig Spalletti till och med att slänga in kungen av Rom. Tiden var väl kanske inte tillräcklig att göra något väsentligt på för Francesco Totti, men han hann i alla fall med en vass frispark som smekte stolpen.

Livet kan inte vara så mycket bättre för Roma just nu. Spalletti är tillbaka, Totti fick hoppa in, man besegrade Fiorentina och tog ett litet grepp om tredjeplatsen och man spelar vägvinnande och underhållande fotboll.

Roma Deluxe.

Jag hade förberett Roberto Mancinis dödsbädd, suttit och skrivit en hel text om hur han är ansvarig för Inters misslyckande den här säsongen.

Men så hände returen i Copa Italia. Och även om jag står fast vid alla de många punkter jag tycker att Mancini misslyckats med, gav gårdagens match en ny smak.

En smak av hopp.

Jag fick helt enkelt spara texten och skjuta upp den till en annan gång och vill det sig väl för Inter och Mancini kommer den hamna i papperskorgen. Vi ska givetvis inte dra för stora växlar på att Inter lyckades hämta upp ett underläge 3-0 till 3-3 igår, då Juventus startade med i stort sett hela “B-laget” och en darrig Rugani.

Men ändå.

Det fanns många saker som gladde de blåsvarta supportrarna igår. Gårdagens lag som Mancini släppte loss hade lösare tyglar, gick bärsärkagång på kanterna och visade prov på vilja och lust.

Anfallstrion med Eder, Ljajic och Perisic var rörliga och finurliga. De utmanade och de använde sig av farten som vapen.

För mig är det en gåta varför Ljajic petats de senaste matcherna då han är en av få som skapa oreda med sin teknik. Han bör alltid vara en man för elvan.  Även om Ivan Perisic inte är så bra som reklamerat har han ändå kvalitéer som Inter mår bra av. Det såg vi igår. Han har inhandlats för ganska dyra pengar och ska nog in i startelvan permanent. Detsamma gäller för Kondogbia.

I brist på kreativa mittfältare är ändå Marcelo Brozovic den bästa lösningen man har. Visst, han är ojämn och ibland lite irriterande hetsig, men han har också skickliga fötter och kan skapa saker både på egen hand och för sina medspelare.

Igår var han en nyckelperson i segern. Han snuvade bollen av en sävlig Hernanes och satte dit det viktiga tidiga ledningsmålet och gjorde även 3-0 på straff. Däremellan var han kanske planens bästa spelare.

Jag hade velat helst velat sett en trygg playmaker på Inters mittfält, men han hade i så fall gärna fått flankeras av Brozovic. Även Medels kampinsats på mitten, Eders fina match och Juan Jesus försvarsinsats bör nämnas. Jag tycker även att Davide Santon gav bevis på att det är märkligt att inte fått spela mer.

I slutändan räckte inte Inters upphämtning till en final, utan bara till en hedersamt uttåg efter straffsparksläggning.

Men visst gav det lite hopp om att Mancini och Inter hittade någonting igår.

10p Leonardo Bonucci (Juventus)
Det italienska derbyts stora spelare. Var lysande längst bak med sin spelförståelse, fina uppspel och brytsäkerhet. Som om det inte var nog dundrade han in 1-0-målet som den finaste strikern. Visade till och med upp ett fin teknisk aktion på offensiv planhalva som extranummer. “Bonunbauer”.

9p Stephan El Shaarawy (Roma)
Gjorde först ett drömmål och satte sedan spiken i Empolis kista när han stormade fram och slog in en retur i mål. Hittat självförtroendet i sin nya omgivning och känns mer och mer som ett fynd för Roma.