Sovande giganter som aldrig vill vakna
Lorenzo Medici
Inter och Milan är saknade. Saknade i toppen av Serie A, saknade som två scudetto-antagonister som skulle stärka den italienska fotbollen rejält. Sovande giganter som aldrig vill vakna.
Deras misslyckanden går att härleda till ekonomi, men också till felaktiga tränarval och märkliga värvningar. Den här säsongen har de turats om att skapa falska förhoppningar och kanske är det dags att bestämma sig för vad de är. Flipp eller flopp?
Inter rivstartade säsongen med ett granit-starkt försvarsspel, men luftslottet började pysa i takt med att offensiven aldrig blommade ut. Svackan kom och även försvarsspelet rasade.
Den tredjeplats som såg fullt möjlig ut började slippra dem ur händerna. Men just när allt såg ut att gå förlorat tändes ett nytt litet hopp. I förra veckan vann de över Juventus med 3-0 (bara för att åka ut på straffar) och igår fungerade offensiven bra igen när man besegrade Palermo med 3-1.
En stor del i de senaste framgångarna är Adem Ljajic. Att han inte varit ordinarie den senaste tiden har varit en gåta för mig och igår var det tydligt hur beroende Inter är av en spelare som kan göra sin gubbe, attackera med fart och teknik och skapa saker på egen hand. Hans 1-0-mål mot Palermo var en pärla och banade väg för segern.
Lägg till att Mancini även valt att på nytt sätta Perisic i startelvan och att Icardi tar hand om striker-rollen och de blåsvarta har grunden för en bra offensiv. Den trion är något Mancini tidigare borde ha satsat mer på och som han nu måste fortsätta med. Om han väljer Palacio, Brozovic eller Eder som “fjärde” offensiv spelare spelar nog mindre roll.
Ytterligare faktorer till de två senaste starka matcherna är att Gary Medel åter känns lika bra som i höst och att Kondogbia börjat hitta rätt. Inters senaste segrar tänder ett litet hopp och de är ännu inte borta från kampen om tredjeplatsen, men deras egna form sammanfaller med Romas fantastiska toppform vilket ställer till det en aning.
Om drygt två veckor möts de och då lär det krävas något alldeles extra från Mancinis mannar för att de ska kunna kliva av Stadio Olimpico med en rödgul skalp i bagaget.
Men det är nog ända vägen till en Champions League-plats.
Medan Inter är på väg upp är Milan på väg ner. Efter ett par fina matcher med starkt försvarsspel drabbades de av den grönsvarta förbannelsen. Sassuolo har blivit något av Milans boogie-team de senaste åren och Milan har aldrig vunnit mot dem på bortaplan.
Samma visa gällde igår. Alfred Duncan gjorde skäl för namnet och dunkade in 1-0 och Sansone fixade 2-0 i den andra halvleken.
Mihajlovic må hävda att de hade domaren emot sig och att man skulle haft frispark innan 2-0-målet ägde rum, men sanningen var också att man hade svårt med Sassuolos fart och dynamik och problem att bygga ett eget spel.
Balotelli och Bacca var två zombies längst fram och från mittfältet kom det sällan något kreativt. Kanske var det helt enkelt naivt att tro att Alex och Zapata skulle stänga igen butiken resten av våren, att Kucka skulle vara en mittfältsdynamo i mer två, tre matcher och att Bonaventura skulle orka vara lagets bästa spelare i match efter match.
I slutändan är vad man är och detta Milan är helt enkelt inget lag som är tillräckligt bra för att nå en topp tre-placering. Det är den bistra sanningen.
Och i fotbollsstaden Milano fortsätter det att blåsa hårda vindar.
***
En stor del i att vinna en scudetto är att klara av de där “dagarna på jobbet”. Det vill säga de “enkla” matcherna som man måste vinna fastän man kanske inte är supertaggade.
Juventus kan den konsten bäst av alla i Italien och segern över Atalanta var just en sådan. Man hade inte jättemånga chanser, men tog dem när de dök upp och de höll koncentrationen uppe i backlinjen.
Napoli har lite svårare med de där vardagsmatcherna. Mot Chievo krävdes det mycket kraft, slit och skapade chanser för att vinna och man var heller inte helt osårbara bakåt. Det tar mer energi från Napoli än från Juventus för att vinna matcher helt enkelt. I slutändan kan det vara avgörande.
Men segern över Chievo betydde också trots allt att man fick igång målskyttet igen och att man spelmässigt såg vassa ut. Inget lag i Italien fortsätter att attackera fastän man leder som Napoli gör. Det är något jag skulle vilja att fler italienska lag tog efter.
***
Bygg en jäkla staty av Andrea Barzagli.
***
Gonzalo Higuain är nu uppe i 26 gjorda mål. Gör han sex mål till passerar han Luca Tonis 31 fullträffar och går upp på 32 mål, vilket skulle vara det bästa resultatet sedan 1959.
Argentinaren är på väg mot en monster-säsong och det är inte omöjligt att De Laurentiis säljer honom i sommar när prislappen står som allra högst.
***
Ciro Immobile missade sin straff. Lucas Biglia gjorde det inte. Det var nog det som var skillnaden mellan tre och en poäng för Torino.
Känslan är att man kanske inte kommer komma längre med Ventura och att ett tränarbyte kommer ske i sommar.
Jag har svårt att förstå att inte Keita och Milinkovic startar jämnt för Lazio. Ligasäsongen är mer eller mindre i ett vakuum och vad bättre än att då spela in sina unga spelare? Båda var riktigt bra när de hoppade in igår.
***
Frosinones seger innebär att de bara är en poäng ifrån att kliva över nedflyttningsstrecket. Min oro för Palermos Serie A-liv var befogad.
Men det är fler lag som tidigare trodde sig vara säkra som nu börjat känna flåset i nacken.
Publicerad 2016-03-07 10:33