I torsdags kryssade jag mellan Porsches och Bentleys utanför femstjärniga the Peninsula. Det mäktiga hotellpalatset med en egen innergård för lyxbilar och limousiner att snurra runt på ligger inklämt mellan Buckingham Palace och Hyde Park Corner. I Londons finaste område.
Rumspriserna börjar på 1100 pund natten (runt 15 400 kronor) och det är välklädd personal överallt när man klivit in. En del med öronsnäckor. De vill gärna veta vad man gör. Antagligen syntes det att det inte var mitt vanliga habitat. Med en fast och vänlig hand styrde herrarna en till rätt hiss och i rätt riktning.
Skälet till mitt besök på hotellet var Financial Times Business of Football Summit som årligen arrangeras i London. I fjol var Zlatan Ibrahimovic på plats med en hel del andra höjdare från den fotbollsvärld som nu är en miljardindustri. I år var det Premier Leagues vd Richard Matsters, Chelsea-ägaren Todd Boehly och många andra som deltog i samtal.
Affärssidan av fotbollen har alltid intresserat mig. Man snappar upp en del av vad som sker utanför Sverige och kan prata med andra journalister. Vad svenska fotbollssupportrar än tycker om den här världen är det trots allt så att en del av miljarderna som skapas i denna industri ramlar ner i Sverige. Ta bara att Sef-klubbarna sålde spelare för över en miljard kronor 2024.
Även om många gärna ser Sverige och allsvenskan som den där galliska byn som slåss mot romerska riket är man med i maskineriet oavsett vad man tycker om det. Få säger nej till pengarna som kommer hit. Sedan styrs svenska föreningar på ett annat sätt och Sverige håller emot kring VAR, men man ingår i Uefa, ECA och så vidare.
Under de år jag bevakat fotbollen har den svenska dragkampen mellan det kommersiella och det föreningsmässiga funnits där. En gång i tiden när 51-procentsregeln var en brännande fråga i svensk idrott – 2012-2013 – tyckte jag att medlemmarna i varje förening kunde få bestämma. Att det inte borde vara över 70 specialförbund i RF som ska styra hur föreningen X ska göra kring kapital utan att det ska vara upp till föreningens medlemmar.
Ironin är att alla förespråkare av föreningsdemokrati inte litar på demokratin. Vilket jag skrev om i en krönika när regeringen Kristersson ville utreda 51-procentsregeln. De som vill att RF ska äga frågan är rädda för vilket beslut som medlemmarna i just deras förening tar.
Under åren som journalist har det funnits en rad misskötta föreningar som varit styrda av medlemmar precis som att man kunnat se köp av klubbar i utlandet som varit både bra och dåliga. I Danmark finns många exempel på klubbar som har usla ägare men även med ägare som ser till att verksamheten är framgångsrik och välskött. Det finns ett helt spektrum.
Nej, jag vill inte att utländska agenter ska komma in och äga svenska klubbar. Eller att usla ägare ska göra det. Då kanske 51-procentsregeln är bra. Men inte heller vill jag att svenska föreningar ska vara i händerna på en styrelse och tjänstepersoner som inte gör ett bra jobb. Och där man inte heller kan få den fulla insynen i vad som sker. Vilken är en brist, även om medlemmarna formellt bestämmer.
I London var temat för konferensen anpassning till osäkerhet. Hur hittar man tillväxt trots en värld där intäkterna från mediabolag antingen sjunker eller i bästa fall planar ut. Och där kapital slutat komma från en del marknader. Ämnen som var uppe handlade om hotet från pirat-TV till att Premier League nu tar över produktionen av allt material från ligan.
Det var positiva bilder som målades upp från de som jobbar med Women’s Super League till mer negativa från personer som var aktiva i tysk och fransk damfotboll. För många matcher? Ja, där gick vi från FT-kolumnistens Simon Kupers genomgång som pekade på ökad intensitet snarare än många matcher till Giorgio Chiellinis krassa besked. Den förre Juve-backen sa att de bästa spelarna hellre deltar i klubblags-VM och ett utökat Champions League än spelar i inhemska ligor.
Det fanns inte utrymme för många frågor utanför panelsamtalen men det var spännande när en av de närvarande i salen frågade Phillip Ciano om att släppa in supportrar som ägare till klubbar. Ciano är amerikansk jurist och vd för bolaget Bright Path Sports Partner från Ohio som äger Premier League-klubben Ipswich Town.
Ciano köpte sig tid med att upprepa hur intressant frågan var. Därefter gled han in på hur många tröjor man sålt tack vare kände supportern Ed Sheeran innan han kom loss i någon underlig utläggning om hur NFL-laget Green Bay Packers är ett undantag i nordamerikansk proffsidrott som släppt in supportrar. För att avsluta med att det var en intressant fråga.
Ja, ni fattar. Även om det finns en del strävan från supportrar i England, Skottland och i andra länder om att komma in i klubbar som delägare och att en del lyckats är det inte vägen till tillväxt. Åtminstone inte från de som investerar i klubbar och ser ägandet som en möjlig väg till avkastning. Vilket är konstigt, då det antagligen gjort läget bättre att jobba tätt med som brinner för klubben.
Även Chelseas ägare Todd Boehly fick en fråga om supportrars betydelse för klubbar och dess affärer. Han hamnade i en utläggning om alla Los Angeles Dodgers-supportrar som hyllat klubben vid en parad när man vann World Series i höstas och att de är ett fundament i klubben. Boehly är även delägare i baseball-klubben. Men han var samtidigt frank kring att det inte gick att lyssna på supportrar, då är man inte fri. Nej, han kör på med sin modell.
Konferensen i London var bokad sedan länge och därför krockade hemresan med Blåvitts årsmöte. Det gick att hämta in allt från omröstningen till Håkan Milds brandtal efter hand. Där Mild slogs för Blåvitt, för föreningsdemokratin men även för sin egen situation och det var där uppenbart att svensk fotboll på gott och ont är en bra bit ifrån de största klubbarna i Europa.
IFK Göteborgs årsmöte var välbesökt med 746 röstberättigade och det är naturligtvis bra. Ändå kan jag undra om digitala omröstningar inte är en given framtid? I slutändan vann valberedningens förslag till ny styrelse och nu kan man bara hoppas att alla respekterar att det är styrelsen som bestämmer kring Håkan Milds vara eller icke vara. För ansvaret ligger där.
Det är uppenbart att det pågår en maktkamp i Blåvitt och i den ingår frågan om respekt för föreningsdemokratin. Vilka ska bestämma över en förening? Är det medlemmarna som röstar fram en styrelse som en valberedning föreslagit och där ansvaret för verksamheten under året sedan ligger på styrelsen? Eller är det andra krafter, och där en del har våldskapital, som ska styra föreningen delvis utanför de demokratiska processerna?
Jag vet givetvis att en del fortfarande är oklart kring IFK Göteborgs offentliggörande om att föreningen var under attack inför årsmötet. Varför var det inte polisanmält? Vad händer kring polisanmälan? Även på årsmötet var det en medlem från den utpekade gruppering Wisemen som förnekade att man uttalat hot mot Håkan Mild. Men Mild har en annan uppfattning.
I det här går det inte att glömma bort att en del supportergrupperingar i fler klubbar än Blåvitt gärna vill vara med och bestämma och påverka även utanför de vanliga beslutsgångarna. Många ledare har tvingats bort med hat och med hot, men väldigt få vågar tala öppet om det. Eller nästan ingen för att vara korrekt. Vinsten för individen att berätta är noll.
Vi kan hoppa tillbaka till förra våren när det visade sig hur en supportergruppering ville in och påverka hur Malmö FF gjorde kring premiärträningen. Att man satte tryck på flera i klubben och även gick via Pontus Jansson i den nu ökända chatten. I 08-klubbar finns också exempel på hur grupperingar egentligen går emot föreningsdemokratins grund: en person, en röst.
En del supportrar ser sig som mer värda, helt enkelt. Att man ska lyssna på dem när de kommer med sina krav. Att dialog för dem innebär att de framför sina krav som sedan ska genomföras. Det är ganska ofta envägskommunikation och där trycket på föreningen sker i det fördolda vilket gör att få medlemmar ser hela bilden.
Därför var det på ett sätt befriande att höra Håkan Mild sätta ord på det han upplevt. Inte bara kring det omdiskuterade mötet i höstas utan hur det varit tidigare. Och kanske att Håkan Mild ångrade att han inte varit tydligare före detta årsmöte. Därför blir det intressant att se hur den nya styrelsen gör med Håkan Mild.
Klart att klubben fortsatt underprestera sportsligt efter hans återkomst till Blåvitt, men att man parallellt stärkt ekonomin. Håkan Mild har parallellt bytt ut många personer och satsat på en hel del Blåvita profiler som är stöpta i en liknande form som han i olika roller. Om styrelsen behåller Mild drar man missnöje på sig från kritikerna. Om man sparkar honom är det som om man går kravställarna, där en del har våldskapital, till mötes.
En del av de fotbollsledare man träffar som vågar viska om att avskaffa 51-procentsregeln pekar just på den här problematiken. Att en del grupperingar vill styra föreningen och skiter i demokratin. När medlemmarna röstar rätt är demokrati bra, när medlemmar röstar fel då ser man till att sätta tryck med hat och eventuellt hot för att se till att det blir ”rätt”.
Nu har jag oerhört svårt att se 51-procentsregeln hotad under mycket lång tid. Svensk idrott är enig om denna väg och medlemmarna i de stora föreningarna i de två sporter som varit aktuella – fotboll och ishockey – är aktiva, informerade och kan mobilisera ett stort stöd. Att man inte ens kan ta en öppen debatt i frågan är talande om hur liten chans en förändring har.
För egen del har jag inte varit svag för den svenska modellen med valberedning och där man inte vet vad kandidater vill. Vem kan kontrollera att valberedningen gör sitt jobb? Jo, jag vet att årsmötet ska göra det, men det finns något negativt med att insynen saknas. Att klubbar kan göra mycket i det fördolda trots allt och att få personer kan styra. Öppnare processer vore av godo.
Bäst om vi kunde hitta en väg mellan det kapitalistiska ägandet och varianten där en hel del är dolt och där en del av supportrarna inte alltid respekterar demokratin. I grunden vilar ett stort ansvar på alla medlemmar i föreningar. Att se till att föreningsdemokratin fungerar i verkligheten och att man respekterar dess upplägg som det ser ut nu. Plus att man driver på för öppenhet och insyn.
Bäst vore naturligtvis om det fanns en miljö där vi fick fler som kunde berätta om man blir utsatt för hat, hot och tryck. Även om en del ifrågasätter Håkan Mild är det hans upplevelse och vi vet alla att det finns fler exempel. Tyvärr har vi inte en miljö där involverade vågar kliva fram och vittna om läget. Fram till det är åtgärdat kan man inte säga att föreningsdemokratin fungerar så bra som den borde.