Fredrik Reinfeldt har varit ordförande för svensk fotboll i dryga 21 månader. Om han är det även efter fotbollsförbundets årsmöte den 22 mars 2025 återstår att se. Den förre statsministern har fått motstånd efter rejält missnöje med hur han och generalsekreterare Andrea Möllerberg leder förbundets verksamhet. Kanske blir Reinfeldt endast en parentes i svensk fotbolls historia.
Simon Åström är den kandidat som motståndarna enats kring och Svensk elitfotbolls ordförande har tackat ja till att kandidera. Under fredagen skickade sju distrikt och fyra föreningar in Åströms namn till förbundets valberedning. I ett slag hamnar mycket tryck på ordförande Håkan Wifvesson som leder valberedningens arbete att ta fram förslag till årsmötet.
Klart att Åström inte ställt upp och riskerat sin Sef-position (två år kvar på det heltidsarvoderade mandatet) utan att Reinfeldts motståndare kraftsamlat bland både distrikt och föreningar. I grova drag kan man säga att större delen av distrikten i Norrland och Götaland backar Åström men att många distrikt i Svealand är för Reinfeldt. Vilket ger en fördel till Åström.
Distrikten har den största makten i svensk fotboll och sitter på 172 röster av totalt 262. Det är dock stor skillnad på Stockholm som har 20 röster följt av Skåne (16), Småland (13) och Göteborg (11) och sedan ner till små aktörer som Gotland, Dalsland och ett gäng andra som blott har fyra röster var. Och ofta jobbar distrikten ihop i sina respektive landsdelar.
Elitföreningarna på herr- och damsidan delar på 90 röster och där ger en plats i allsvenskan två röster och en plats i andraligan en röst. Man kan konstatera att dubbelklubbar likt Häcken, Hammarby, AIK, Malmö FF, Brommapojkarna, IFK Norrköping och Djurgården alla har fyra röster och därmed lika mycket inflytande som en rad mindre distrikt. Och både AIK och Hammarby står bakom Åströms nominering.
En del andra Sef-klubbar är inte för Simon Åströms kandidatur. Inte för att de har något emot honom utan för att de hade velat ha kvar honom som Sef-ordförande. De anser att fotbollsförbundet har ringa betydelse för dess verksamhet och hade velat att Åström körde på efter rörigheterna när Jens T Andersson hoppade av blott ett år efter att ha ersatt Lars-Christer Olsson.
Klubbarna i EFD har ingen tydlig position. Precis som att det finns en del distrikt som vacklar. Troligen innebär en tydlig motkandidat att de tvekande kan ta ställning. För eller emot. Valberedningen är en spegel av svensk fotboll och landsdelarna har varsin representant precis som EFD och Sef och de ska känna av hur svensk fotboll står. Ordförande Håkan Wifvesson (som till vardags är ordförande i FC Rosengård) är den som ska väga för och emot.
Om avgörandet sker på årsmötet är det den 22 mars, men det finns två ytterligare viktiga datum. Fram till den 15 januari kan man nominera kandidater till valberedningen. Är det någon ytterligare som är lockad? Om knappa två veckor vet vi. Den 15 februari kommer valberedningens förslag och om Fredrik Reinfeldt inte är utvald så kliver han av. Om valberedningen föreslår Reinfeldt blir det kamp hela vägen fram förutsatt att Åström tror sig ha stöd.
Vem är då Simon Åström? Ja, det är en doldis i svensk fotboll och han är mest känd för sina år som vd i Örebro SK. En ÖSK-supporter jag känner reagerade på min spridning av Fotbollskanalens nyhet om Åström torsdag kväll med “Giv mig styrka!”. Nej, det vore fel att säga att Åström är populär i ÖSK-kretsar efter att hans åtta år slutade med allsvenskt respass. Det var snack och stora planer, men verkligheten blev en helt annan.
Nu är ekonomin i ÖSK pressad och 2024 slogs man i botten av superettan. Å andra sidan har Örebro noll titlar sedan 1908 och har spelat längst i allsvenskan utan att vinna. Visst, ett stort silver 1994 och ett litet silver 2010 samt tre brons (1961, 1967, 1997). Lägg till det en tvångsnedflyttning till 2005 på grund av oklarheter kring elitlicensen. Nej, ÖSK har inte prenumererat på framgångar före Åström.
De knappa tre åren som Sef-bas (och en del andra förtroendeuppdrag före det) har gjort att Simon Åström blivit mer uppskattad i svensk fotboll. Distrikten upplever inte ett ensidigt elittänk från organisationen och han har ännu så länge klarat av balansen mellan supportrar, ordningsmakt och klubbar. Att mediamarknaden kollapsat i Sverige och gjorde det svårt att få mer för rättigheterna från 2026 är knappast Åströms ansvar.
Man kan dock inte runda att Simon Åström varit en del av SvFF-styrelsen som tagit beslut om allt från Andrea Möllerbergs anställning, förändringarna på SvFF, en dyr förbundskapten i Jon Dahl Tomasson, ordförandekonferens i Visby och ja till VM i Saudiarabien. Om nu landsdelarnas styrelserepresentanter fått skäll för att de inte reserverat sig mot beslut faller likadant ansvar på Åström som inte varit tydlig.
Precis som att SvFF-styrelsen i det längsta stått emot larmrapporterna om dålig arbetsmiljö. Granskningar av Fotbollskanalen i juni och Offside i augusti ledde inte till alltför många initiativ. En ledamot talade snarare om bittra ex-anställda. Vem som bestämde över det? Ja, klart att Reinfeldt var ordförande men Åström var med i styrelsen. Det krävdes att Uppland satte ihop en skrivelse och fick en del distrikt att skriva på för att sätta tryck på SvFF för att något skulle ske.
Sedan är det naturligtvis en fördel att ha sin historik i ÖSK när man verkar i en intresseorganisation där de stora klubbarna från Stockholm, Göteborg och Malmö slåss om inflytande. Ungefär som att en del svenska ledare har kunnat få framskjutna positioner i internationella organisationer genom åren. Kanske en fördel även som SvFF-ordförande? Klart är att Simon Åström är mer förankrad i rörelsen än motståndaren Fredrik Reinfeldt och mer socialt slipad.
Huruvida Simon Åström har sökt sig till kandidaturen eller blivit övertalad att ta en för laget går att diskutera. Om man är emot Åström tror man det förstnämnda och om man är för den förre ÖSK-vd:n håller man på det sistnämnda alternativet. Klart att han inte haft något emot uppdraget när många gemensamma krafter jobbat hårt för att samla stöd och det har saknats alternativ. Förre AIK-basen Robert Falck är den ende som öppet sagt sig utmana Reinfeldt, men fick inte ens AIK att nominera honom utan klubben skrev under nomineringen av Åström.
Norrbotten ville gärna se Luleå-bördige ex-domaren och TV-experten Jonas Eriksson, och han har stort stöd i Sverige, men precis som när Sef frågade om ordföranderollen 2021 och en del frågade honom inför SvFF-valet 2023 var det aldrig aktuellt. Förra EU-kommissionären Ylva Johanssons namn var uppe, men få ville ha en gammal politiker till. Ledarveteranen Lars-Christer Olsson fick stryk av Reinfeldt i valet 2023 och delvis var det för att en hel del önskade ett nytt ledarskap. Att han skulle varit aktuell som kandidat 2025 är inte korrekt.
Senast det var omröstning kring ordförandeposten, i mars 2023, vann Reinfeldt över Lars-Christer Olsson med 143 mot 111 röster. Om exempelvis Stockholm med 20 röster då gått på Olsson istället för Reinfeldt hade SvFF haft en annan ordförande. Ändå var det uppenbart att det fanns en nyfikenhet på ett nytt ledarskap och en beundran kring hur Reinfeldt skötte intervjuer med valberedningen och de röstberättigade.
Vems ansvaret var att svensk fotboll saknade alternativ som ordförande när Karl-Erik Nilsson klev av 2023 efter maxgränsen på tolv år i styrelsen varav elva som ordförande är svårt att klarlägga. Det är uppenbart att det blev ett vakuum när först Lars-Christer Olsson lämnade alla uppdrag 2021 och två år senare försvann Nilsson. Det fanns få givna ersättare att ta över svensk fotboll och ingen hade brytt sig om successionen.
De sista åren av Nilsson styre var inget att hurra över. Ett missat VM och respass ur Nations Leagues B-division för herrarna, en havererad process att försöka få 24 distrikt att bli färre och mycket stökigheter och kritik kring generalsekreteraren Håkan Sjöstrand. Allt från dåliga värden i medarbetarundersökningar till att Sjöstrand blev överkörd av sin egen styrelse kring polisanmälan av en tidigare anställd som försnillat pengar även om de var återbetalda.
Under nästan två år jobbade valberedningen för att få fram en lämplig kandidat att efterträda Karl-Erik Nilsson och man kan i efterhand konstatera att det jobbet var för dåligt genomfört. Valberedningen fixade inte utmaningen och det blev en rörig process med oerhört många kandidater där det till slut mynnade ut i en kamp mellan gammalt (Olsson) och nytt (Reinfeldt). Det nya vann.
Svensk fotbolls insyn är tyvärr inte bättre förskaffad än att det inte går att se hur distrikt eller klubbar röstade i ordförandevalet. Vilket öppnade för uppgörelser. Det talades om att Lars-Christer Olsson aviserat att tidigare avhoppade ordförandekandidaten Caroline Waldheim låg bra till att bli generalsekreterare om han vann, vilket fick en del distrikt att rösta på just Olsson. Man kan räkna med att stödet för Åström inte är gratis, för så går det till i den här världen.
Fredrik Reinfeldt är en smart och skicklig person som imponerat på många under sin tid som ordförande. Påläst, genomtänkt, förberedd och på hugget. Den tidigare statsministern kan det här med att ta ett mötesrum med sin skärpa och det är kanske hans hopp när det nu blir kamp om rösterna. För han kan svara på frågor när han väl ställs inför dem. Valberedningen har intervjuat honom och det blir säkert fler besök i distrikten.
Problemet för Reinfeldt och som skapat en del av missnöjet är att han inte är social om han inte vill. Han signalerade det redan på kamratmåltiden direkt efter att han blivit vald på årsmötet 2023. Då gick han i förtid för att hellre fira sin brorsa. Så har det fortsatt fram till i höst när ordförande Reinfeldt och Andrea Möllerberg plötsligt insett att deras modell kring att söndra och härska inte fungerar, men det är svårt att fatta deras brist på bollsinne innan dess.
I juni i samband med en granskning som Fotbollskanalen gjorde kring oron på SvFF-kansliet, där flera fått sluta, och frustrationen inom rörelsen, var det talande att ringa runt och lyssna på folk. Jag skrev då en krönika om att jag aldrig känt av något liknande missnöje. Det var verkligen starkt och jag förutspådde en motkandidat på årsmötet.
Under hösten har frustrationen, ilskan och motståndet accelererat mot SvFF-ledningen. I slutet av september skrev jag i en krönika att jag hade svårt att se Reinfeldt bli omvald. Det har dröjt innan han fick en motkandidat. Därför var det givet att sätta tryck på motståndarna som gnällde på Reinfeldt. Ta fram en kandidat eller knäpp igen. För man måste våga stå för något och därmed riskera något.
Nu får svensk fotboll återigen ta ställning kring vilken väg man ska ta. Fredrik Reinfeldt har visat sig ta för lite hänsyn när han förändrat en folkrörelse. Antingen har han inte förstått vad han varit ordförande för eller så har han inte brytt sig. Vilket som är värst? Oklart, men det talar emot honom. Det är snarare så att han ser ut att förlora på eget grepp än att han blir slagen av en stark motståndare.
Reinfeldt vill inte själv kommentera något kring motkandidaten utan via SvFF:s pressavdelning kommer följande: “Fredrik valde att kommentera processen i Dagens Nyheter före jul och hans uppfattning består. Han följer den process som gäller, det är så han ser på detta.” Tidigare har Reinfeldt sagt att om han inte blir valberedningens kandidat kliver han av.
Naturligtvis känner jag till att det i den inre kretsen på förbundet finns ilska och frustration. Delvis mot kritikerna inom rörelsen och tidigare anställda, men även mycket mot de medier som granskat förbundet. Att man upplever sig orättvist bedömd och det händer mycket bra. Andrea Möllerbergs inspel på Norrlands konferens i höstas om vad hennes barn och Reinfeldts barn fick känna av signalerade det. Ändå får man vara rätt naiv om man trodde sig kunna köra över folk på det vis som skett utan motreaktioner.
Naturligtvis är det inte optimalt för svensk fotboll att byta ordförande redan efter två år. Alternativet är värre för de som är emot Reinfeldt. Om det blir skifte uppstår många frågor. Vad händer med Andrea Möllerberg? Med hennes handplockade chefer? Vad sker med förändringarna? Ja, allt går inte att skruva tillbaka och är knappast önskvärt, men generalsekreteraren bör inte planera för långt fram i tiden efter att ha kedjat sig till Fredrik Reinfeldt.
Hur det går i ordförandekampen? Tror att Fredrik Reinfeldts tid i svensk fotboll är över redan i vår. Men det går inte att räkna bort en man som inte bara ledde en borgerlig allians till valseger och själv blev statsminister utan även höll sig i den positionen i åtta år. Fast svensk fotboll är något helt annat och det förstod Reinfeldt väldigt sent. För sent? Ja, troligen.