Saudiarabien var den enda kandidaten att arrangera ett VM. På kongressen i Schweiz skulle det bara röstas igenom av medlemsländerna. Även det svenska specialförbundet var representerat via sin ordförande. Hur gör svensk idrotts representant på plats?
Heter man Otto Drakenberg och är ordförande i svenska fäktförbundet kliver man upp i talarstolen och tar ordet. Där lyfter man frågor om eventuella restriktioner för kvinnliga deltagare och hbtq-idrottare och om det är rätt att lägga mästerskapet i ett land som är i krig. Vilket möts av delegater buar, skriker, klappar händer och slår i bordet.
Heter man Fredrik Reinfeldt – som är ordförande i fotbollsförbundets styrelse och där alla ledamöter som utgör svensk fotboll backat honom – deltar man bara i acklamationen som bekräftar att Saudiarabien får VM. Man har ställt frågor på förhand, men har inga invändningar.
Klart att det finns stora skillnader på fotboll och fäktning och på ett VM för kadetter och juniorer respektive världens största idrottsevenemang. Ändå går att det ta ner frågan till om svensk idrott ska stå för sina värderingar även utanför Sveriges gränser. Ska man göra en Drakenberg eller en Reinfeldt?
Instinktivt är säkert rätt många svenskar stolta över Otto Drakenberg. Någon som står upp för något man tror på. Självklara värderingar. En självbild som väl många svenskar har av nationens arbete diplomatiskt, men som inte alltid rimmar med verkligheten. Bland alla tuffa utspel utanför idrottens värld finns många eftergifter och det pågår än i dag.
Om vi håller oss till Saudiarabien skulle idrotten kunna luta sig mot den svenska staten och hänvisa till hur man öppet vill öka handeln med diktaturen. Svenska företag investerar och handlar för fullt med landet. Svenska jobb och svenska pensioner är både direkt och indirekt kopplade till diktaturen som nu även satsar hårt i idrottens värld.
Varför ska svensk idrott ta ett ansvar som varken staten, medborgare eller företag tar? Bra fråga och det är väl här det skiljer sig åt. Idrotten är varken staten eller något företag som ska ge avkastning utan en folkrörelse som har andra syften med sin verksamhet. Och alltid under tydliga värderingar.
Oavsett om det handlar om RF eller specialförbund likt fotbollsförbundet trycker man i sina värdegrunder på demokrati, delaktighet, jämställdhet, mångfald, rent spel och att alla ska vara välkomna i en trygg verksamhet utan diskriminering. Ja, det är inte svårt att hitta exempel på det när man läser igenom strategier och vad svensk idrott ska vara.
Om det ska genomsyra verksamheten i Sverige är det svårt att förstå varför inte det följer med ut i de internationella organisationerna. Otto Drakenbergs invändningar var givna och han stod upp för något även om fäktnings-VM trots det gick till Saudiarabien. Han satte tryck i frågor trots att det var både hotfullt och obekvämt.
En del menar att en nedlagd röst i Fifa-valet om VM i Saudiarabien skulle innebära att man måste bojkotta VM. Det är inte direkt så att Sverige lämnar FN, EU eller andra internationella organ när beslut går emot den svenska inriktningen. Det är en del av att vara med i internationella organisationer att inte alla beslut blir som man vill.
Kan väl inte finns en svensk med koppling till FN som är stolt över hur organisationen hanterade Anders Kompass? Han slog larm om att franska FN-soldater utsatt barn för sexövergrepp. Svaret från FN: anklagad för tjänstefel, tystad och tvingad att avgå.
Vi visste alla att Saudiarabien skulle få VM i fotboll 2034. Fifa-basen Gianni Infantino hade ordnat det med maktspel och för organisationen innebär det ett inflöde av pengar från Saudiarabien. Man kan då hävda att Norges invändning mot framför allt Fifa var meningslös och att Sverige inte vunnit något på att följa den vägen.
Det är naturligtvis så att priset som Otto Drakenberg och svensk fäktning samt Lise Klaveness och norsk fotboll riskerar att få betala är att man inte få vara med på organisationens beslut framåt. Man blir naturligtvis inte heller inbjuden till de finaste salongerna med allt vad som följer med där i form av förmåner. Kanske värt det för att stå för något trots allt.
SvFF-basen Fredrik Reinfeldt har legat lågt i den uppflammade debatten kring ja till Saudi-VM fram till gårdagen, då han gav en intervju till Dagens Nyheter. Han stakar där ut en väg att ingen idrott ska ha synpunkter på hur ett land ska styras och för svensk fotboll har det handlat det om en fråga: ”Hur ser förutsättningarna för fotboll ut?”
Då är det kanske enklare. Att bara fokusera på VM under fem veckor 2034 och luta sig mot löftena från regimen om att man ska respektera allt från samkönade par, fri press och att supportrar ska kunna röra sig fritt då kan man ge klartecken. Och Fredrik Reinfeldt säger sig inte kunna ha utgångspunkten att parterna eventuellt ljuger.
Klart att Saudiarabien precis som Qatar kommer att se till att det blir ett fint mästerskap för alla involverade under just de veckorna. Hur det blir med allt från migrantarbetare som ska bygga VM-arenorna till de fängslade regimkritikerna är en annan sak och den anser sig SvFF kunna ignorera då man har fokus på fotbollens förutsättningar.
I DN-intervjun får Reinfeldt frågor om Saudiarabiens många avrättningar och glider då in på kommande VM-arrangör: …”det väcker för övrigt också frågor om USA i så fall…” Nu är vi alla olika, men det måste vara skillnad på en demokrati med en fri press (med massor av problem) och en diktatur där man kan fängslas för en kritisk tweet.
Fredrik Reinfeldt är tydlig med att fotbollen och idrotten inte ska ge sig in i det politiska, men likt Fifa-basen Gianni Infantino dras han ändå till sportens förenande kraft: ” Vi får väl se i vilken riktning det här går. Men jag vill ju tro att fotbollen öppnar upp snarare än stänger vår värld, och jag tror på fotbollens kraft att möjliggöra det.”
Vi kan se att varken internationell handel, idrottsutbyten eller stora mästerskap öppnat upp Kina eller Ryssland. Snarare tvärtom. I Qatar har man efter VM 2022 börjat skruva ner en del av de reformerna kring migrantarbetare som omvärldens kritik fick igenom. Effekten var ganska marginell i slutändan, trots fotbollens enorma kraft.
Visst, Fifa satte till slut av 50 miljoner dollar till en fond för frågor kring flyktingar och migrantarbetare där några FN-organisationer är med. Blott en halv miljard kronor efter det mest lönsamma VM:et någonsin. Organisationen tog in intäkter på 70 miljarder kronor och överskottet slutade på 26 miljarder. Men alla vill vidare.
Frågan om svensk idrott ska vara Drakenberg eller Reinfeldt (och de flesta andra svenska idrottsledare) borde vara på dagordningen. Tyvärr är den inte det utan det bara flammar upp kort och sedan går alla vidare. Hur ska svenska idrottsledare agera i internationella organisationer? Ska ledarnas egna intressen av att klättra styra? Eller ska drömmen om ett mästerskap i Sverige styra?
Ofta hamnar frågorna på idrottare eller tränare som ogillar att fokus skiftar från deras verksamhet till annat. Något de får leva med, men det är inte jättekomplicerat att utbilda inom en idrott om vad det här förbundet står för och att det sedan är upp till var och en att svara på vad de anser om problemen.
Idrott och politik är sammanflätat oavsett vad man vill. Än mer blir det så internationellt. Då är det realpolitik som styr och det är inte konstigt att Saudiarabien är en spelare överallt när man bestämt sig för att vräka in miljarder i idrottens värld. Det är många som kommer rusande för att förutsättningarna för fotboll och andra sporter blir bra.
Då hade det varit fint om svensk idrott tagit en rejäl diskussion om hur svenska ledare ska agera. Inte så att alla måste göra på exakt samma sätt, men man borde kunna ha riktlinjer. Kring allt från träningsläger till tävlingar och hur man ställer sig till det. För det är en fråga som engagerar.
Nyligen intervjuade jag RF-basen Anna Iwarsson i min podd och frågade henne en hel del om hur RF ser på svårigheterna med politik och idrott. Man kan väl snällt säga att hon skickade pucken sarg ut men erkände att det var svårbalanserat. Likt många politiker och makthavare blev det många ord, men inte mycket innehåll.
När jag ville att Iwarsson åtminstone skulle säga att svensk idrott inte åker på betalda träningsläger i diktaturer vill hon inte säga det, men sa dock följande: ”I styrelsen vill vi låta vårt internationella råd titta på om vi behöver vidareutveckla och bredda de riktlinjer vi har. Så det här är en aktuell fråga och vi behöver diskutera den, debattera den och fortsatt vara trygga i våra grundläggande värderingar.”
Kanske händer det något 2025? Ska svensk idrott se till mer än idrottens förutsättningar när det handlar om arbete i internationella organisationer? Jag är linje Drakenberg, men vet att många inte håller med. Svensk idrott måste väl åtminstone prata om det.