I veckan är det dags för herrarnas första omgång av Conference League. Ligafasen av Uefas tredje turnering piskar i gång och det är tredje raka veckan med Europa-fotboll efter Champions League och Europa League. För en hel del supportrar till Djurgården väntar en resa till Österrike och Linz. Kul, givetvis.
I fredags kunde Hammarbys supportrar följa lottningen av gruppspelet i damernas Champions League. Det är onekligen tajt när man knappt hinner landa efter succén i Lissabon och på onsdag om en vecka kommer St Pölten till Tele2 Arena. Veckan efter är det Barcelona borta. Allsvenskan rullar som vanligt.
Klart att det är angenämt för de svenska klubbar som är ute i Europa. Det är väl likadant oavsett vilket land eller liga man tillhör, att spel utanför den vanliga ligalunken är häftigt. Bortaresor, förhoppningar och förväntningar för många som kanske inte prenumererar på platser i Uefas turningar.
Ännu är det för tidigt att utvärdera ligafasen av Champions League, Europa League och Conference League, men det är fler lag och därmed fler matcher. Kanske slipper man tidigt avgjorda grupper, men det är samtidigt svårt att bedöma och greppa vad exempelvis Malmös förlust mot Rangers i hemmapremiären betyder. En första känsla är att det är väldigt mycket fotboll och att det blir svårare att engagera mer än de passionerade supportrarna till respektive klubb.
Jag är en person som även kan se bra delar i nordamerikansk proffsidrott, men det är ett problem i åtminstone NHL, NBA och MLS att det är för många matcher och i slutändan går rätt många av lagen vidare till ett evighetslångt slutspel. Känslan är att det är mycket business som styr när man spelar i ett halvår för att sedan slussa in många lag i slutspelet.
Basebollens säsong är också evighetslång men det är färre lag som går vidare till slutspel även om man utökat det på senare år. Bäst är den amerikanska fotbollen där i princip varje omgång lever och även slutspelet är hyfsat tajt och därmed laddat. Så tyvärr är inte mer matcher ett säkert trick för att göra sporten mer intressant.
Super size me ser vi mer och mer i fotbollens värld. I helgen kunde Fifa-basen Gianni Infantino äntligen berätta om vilka tolv arenor där nya klubblags-VM ska spelas. 32 klubbar. 63 matcher. En månad i USA med fotboll och en hel del av de största stjärnorna. Man undrar hur de spelarna ska orka trycka in ett klubblags-VM.
Ett år efter klubblags-VM väntar VM för landslag för herrarna. En turnering som Fifa skruvat upp från 32 lag till 48. Vilket innebär att i stället för 64 matcher som det var i Qatar väntar 104 matcher sommaren 2026. Turneringen sträcker sig över 39 dagar, snarare än 32 dagar som det var i VM 2014 och 2018 och 29 i Qatar.
Vi såg under EM i Tyskland i somras att en del av de största stjärnorna som dubblerar i landslag och klubblag har svårt att vara fräscha till turneringar. Om det nu går att bevisa? Man kan åtminstone misstänka att ett flitigt matchande inte bara gör att skador ökar utan även bidrar till sämre insatser och därmed svagare fotboll.
På sistone har vi börjat höra från en del av toppspelarna som inte är nöjda med utvecklingen. Fifpro har stämt Fifa i EU kring just klubblags-VM. Om det leder någon vart? Det är klart att det är ett fåtal som är drabbade men det är knappast till gagn för fotbollen att det blir sämre.
Problemet är väl att ingen vill avstå intäkter utan snarare öka på dem. Fifa, Uefa, nationella fotbollsförbund, tränare och spelare vill alla ha mer hela tiden. Ingen av de klagande spelarna säger att de kan gå ner i lön. Det finns dessutom ingen som har den totala makten utan alla försöker utöka just sina turneringar för att ta in mer pengar.
Senast Sveriges herrar spelade hemma fick jag mejl från folk som klagade på avsparkstiden 20:45. Klart det går att undra om det är smart, men det svenska fotbollsförbundet vill maxa sina intäkter. En signal som gått till Uefa som säljer rättigheterna och man samtalar med TV-bolag och anpassar sin ”produkt” för att få ut så mycket pengar som möjligt. Därför blir det 20:45.
2000-talet har inneburit en oerhörd uppväxling av fotbollen. Skälet är naturligtvis dess popularitet och att många vill kapitalisera på den. Även om man kan tro på en mättnad är det svårt att vara säker. Ja, någon gång går det väl i taket, men den internationella fotbollen fortsätter att ta nya marknader och växa på gamla.
Om man bara ser på Sverige finns det inga tecken på att herrarnas serier tappar trots att skärmarna är översköljda av internationella matcher. Allsvenskan och superettan går starkt på läktarna. Damerna har större problem, men det har sällan funnits något drag. Givetvis finns undantag och kanske kan Hammarby och Malmö FF som är på väg upp ge en nödvändig boost.
Möjligen kan det lokala och nära till och med växa i en tid när avståndet till det största och bästa bara växer? Även om det finns en avmattande utveckling kring priser på en del internationell fotboll i Norden är det svårt att räkna ut det. För många är det fortfarande en högtid att följa sitt lag i Premier League och Champions League.
Klart är att vi kommer få mer fotboll framöver vare sig vi vill eller ej. Om den blir bra nog är upp till betraktaren. Riskerna för sporten som sådan är inte så stora, den är stark nog att överleva i olika former. Snarare är det väl en del TV-bolag och andra aktörer runt fotbollen som kan förköpa sig och antingen förlora stora summor eller gå under.
Klubbar, ligor och förbund och i förlängningen även spelare riskerar givetvis att gå på smällar om man tror på fortsatt och närmast evig tillväxt. Om man tror att intäkterna från sponsorer, medier och publik ska fortsätta öka och öka kan en trist överraskning vänta. Men att hushålla med resurser eller gå ner i lön är inget som lockar. Det är som med klimatkrisen, vi vet att modellen inte håller – men vi fortsätter gasa.