Hann knappt komma in på hotellet i den öde semesterorten en timme söder om Barcelona innan vi sprang på Expressens utsända team. Kort därefter mötte jag först Sydsvenskans reporter och sedan ytterligare Malmö-journalister. Väl på plats på matcharenan blev det ett snack med BT:s journalist på plats.
Liknande ser det ut på en del olika ställen i världen där de allsvenska klubbarna laddar upp inför säsongen. Först väntar Svenska Cupen för de flesta och sedan seriepremiären i april. Bevakningen är rejäl trots att många lokala medier har det tufft ekonomiskt.
Att döma av reaktioner i både mejlform och i sociala medier är det också många som är intresserade av att följa processen. Hur de ansvariga tränarna och sportcheferna mejslar fram sina trupper och startelvor via värvningar, träningsmatcher och hårda pass.
I Salous utkant ligger fyra fina planer och det är där Östersund, Halmstad, Malmö FF, Elfsborg och Sirius förlagt sitt trimmande. Matcher och träningar om vartannat och med ett okej boende en kvart från anläggningen.
Under fredagseftermiddagen var det kanske runt 100 personer samlade för att se Elfsborg ta sig an nykomlingen Halmstads BK. Även om Borås-laget dominerade från start så växte HBK in i matchen och 1-1 var generöst för Haglunds Elfsborg som borde haft minst en straff emot sig.
Ännu har inte Haglund fått Elfsborg att sitta ihop, men det är inte konstigt. Matchen var den andra för säsongen och man mönstrade en elva som knappast kommer till start i april och man gick runt på mycket folk. Lundevall briljerade med ett vackert mål och Dyer glänste en del, men även 17-årige målvakten Tim Rönning visade klass.
I HBK var det kul att se Ivo Pekalski tillbaka i en dominant roll. Han blir viktig för nykomlingen och i japanen Kosuke Kinoshita kan Janne Jönsson ha fyndat. Det var Kinoshita som låg bakom att inhopparen Sead Haksabanovic ordnade 1-1, och Jönsson var nöjd med lagets prestation.
Nej, det är inte nu man drar några större linjer om vad som väntar. Tränarna går runt på många spelare och det var uppenbart att en del av dem var både trötta och slitna samt att finliret inte satt alltid. Men det är häftigt att följa på nära håll hur det växer fram.
Min första vinter på Göteborgs-Posten som sportreporter var 1997 och då skrev man en samlingstext om alla lagen i november. Den rörde läget kring tränare, nyförvärv, spelartapp och en del rykten och så vidare. Sedan var det ytterst sporadisk bevakning fram till i mars när det började närma sig avspark.
Annat är det i dag, då säsongen knappt hinner blåsas av och pokalen hissas innan man drar i gång bevakningen av ”silly season”. Sedan rullar det på fram till säsongsstarten. Lägg till att man gör nedslag i allt från startelvor, rankning av lag till klubbarnas ekonomiska status.
Det är en bevakning som blivit supersized. Om det är rätt? Ja, det är tittare, läsare och besökare hos de olika mediahusen som styr det, och uppenbarligen finns intresset. Man vill helt enkelt inte släppa Allsvenskan även om det är uppehåll.
Allsvenskan må ha tappat en del i publik från 2015 till 2016 men det var ändå starka siffror och haussen ser ut att hålla i sig. Det går givetvis att hävda att det är medierna som bidrar till brasan, men min tro är att det faktiskt är tvärtom. Utan intresse, inte lika stark bevakning.
Om jag bara ser hur jag som fotbollsintresserad sett på dagens bevakning så hade det varit rena paradiset. Det var först som 30-åring jag började jobba med det, och innan dess var det långt ifrån lika lätt att stilla sin nyfikenhet som i dag.
Upp till klubbarna att förvalta det intresse som finns för dem. Väl skött så kan Allsvenskan fortsätta växa i en tid när Champions League och Premier League sprungit ifrån och blivit mer av en underhållningsindustri utan lokal anknytning. Ett gyllene läge för svensk klubbfotboll.