I en tid när fotbollen ofta präglas av akademier, talangdriv och att man ska få sina 10 000 timmar så kan det vara värt att påminna om att alla inte går den snitslade vägen. Livet är inte riktigt som vi tror alltid.
Naturligtvis gäller det mer än bara fotboll. Ta bara Oscarsvinnaren
Alicia Vikander som var första svenska skådespelare att ta hem en statyett i Hollywood på över 40 år. Inte sedan Ingrid Bergman fick en 1975 har det hänt.
Ändå kom inte Alicia Vikander in på scenskolan. Hon blev nobbad flera gånger i Stockholm och även runt om i landet fick hon nej tack. Inte heller Mikael Persbrandt kom in på scenskolan men har klarat sig rätt bra ändå.
När jag hösten 2013 skrev min första fredagskrönika så handlade den om Falkenbergs målvakt Otto Martler. Om hur han gått den långa vägen till Allsvenskan via en HIF-nobb och kort sväng i Högaborg innan det vände i Gantofta och till slut blev Lunds BK som gav honom vägen till Falkenberg.
Otto Martler är naturligtvis inte ensam om att ha fått nobben och tvingats börja om. Fast det handlar väl om hur man hanterar det och om man orkar kriga vidare. Oavsett om man är skådespelare, fotbollsspelare eller har något annat yrke.
Älskar bara storyn om Johannes Hopf som faktiskt har chansen att få följa med Sverige till EM i sommar utan att ha gjort en enda landskamp på någon nivå. I dag är han utlandsproffs i turkiska Genclerbirligi och var med landslaget i mars.
Ta bara att Johannes Hopf under några år i ungdomen framför allt satsat på badminton och klättrat högt upp på den svenska rankningen. Han höll fotbollen vid liv men var mest mittback innan han en bit in på 2000-talet klev in mellan stolparna.
Så sent som våren 2008 så funderade Hopf på att lägga av. Han pluggade i Lund och pendlade till fotbollen i Ystad och frågan var om det var värt det. Istället blev han inbjuden till ett läger hos Hammarby sommaren 2008 och sedan bar det i väg.
Mathias Ranégies historia kan väl de flesta. Bara tanken att han under flera år i de äldre tonåren inte spelade fotboll alls och ändå nådde landslag, SM-guld och proffsliv i Holland, Italien, England och Kina är rätt fantastisk.
Spel i division 5 som 20-åring gav Ranégie chans i divsion 2 där han smällde in 25 mål på 19 matcher för Lärje/Angered. IFK Göteborg blev förvisso ett hack i kurvan men sedan bar det i väg för anfallaren.
Visst, det han kanske kunde fått ut ännu mer men han nådde längre än majoriteten som satsar på fotboll. Det är ett veritabelt nålsöga och det är oerhört många som känner sig kallade och det är ytterst få som blir utvalda.
Under Allsvenskan har Östersunds FK charmat en del med sin fotboll och i första matchen fastnade många på Saman Ghoddos. Han gjorde målet i premiären mot Hammarby och har startat tre av lagets fyra seriematcher.
Den tidigare Malmö-killen kan tacka för att Gefle köpte Anders Bååth från Syrianska i februari 2014. Då stod Ghoddos utan klubb trots att han gjort bra ifrån sig i Trelleborgs FF i division 1. Fast klubben hade släppt honom.
Hans tidigare tränare Mladen Blagojevic försökte hjälpa Ghoddos och kontaktade klubbar i Superettan och Allsvenskan men ingen var intresserad. Inte heller Lunds BK och Kristianstad i division 1 var intresserade att ens ta in honom på provspel. Det var rätt dött i början av året 2014.
Det började handla om att hitta en klubb att spela i division 2 för Ghoddos, och då vet i fan hur det hade slutat, enligt Mladen Blagojevic. Han hade tidigt sett att den lille spelaren hade kvaliteter men låg efter fysiskt vilket man kan göra under uppväxten.
Att Syrianska sålde Bååth till Gefle innebar att det fanns en lucka och man bestämde sig för att låta Saman Ghoddos provträna med klubben. Efter en vecka hade han kontrakt med Syrianska och har inte tittat tillbaka. Första säsongen 29 matcher, nio poäng och andra säsongen 25 matcher, elva poäng.
Östersund köpte loss Saman Ghoddos från Syrianska där han hade ett år kvar på kontraktet. Så en spelare som för två år sedan inte intresserade en rad klubbar på lägre nivå är plötsligt en allsvensk spelare. Det är rätt häftigt att se.
Viktigt att komma ihåg att det är lätt att se olika på spelare. Ta bara hyllade Janne Andersson som tog IFK Norrköping till SM-guld. Häromåret handlade snacket om hur han missbedömde Isaac Kiese Thelin som fick en helt annan utväxling i Malmö FF.
Anfallaren har det nu tufft i franska Bordeuax och har bara spelat sporadiskt även om han startade i helgen. Det svänger i fotboll och det gäller att aldrig ge upp. För även om de är kunniga människor så ser man olika på fotboll.
Därför gillade jag också när Alexander Fioretos, 21, i helgen fick debutera i grekiska högstaligan. Han tillhör bottenlaget Kalloni och fick hoppa in borta mot Olympiacos inför över 30 000 åskådare och spela slutet av matchen.
I vintras fick han lämna Helsingborgs IF efter att ha tillhört HIF Akademi. Den förre Lunds BK-mittfältaren som har grekiskt påbrå gav sig av till Grekland i jakten på att få en chans. Det fick han och även om ingen vet hur det slutar så är det häftigt att det går.
Allt behöver inte handla om den rätta vägen. Mycket i livet handlar om tur och tillfälligheter och att ta chansen när man väl får den. Framför allt får man inte ge upp, för då får man aldrig möjligheten att ge allt för att lyckas.