För en vecka sedan fick Sean Dyche sparken från Burnley. I nästan tio år tog han hand om klubben och när han fick gå var han den manager i Premier League som haft jobbet längst. Rätt eller fel? Ja, resultaten skriver historien och efter en seger mot Southampton lever klubbens hopp om att hänga kvar.
Klart är att Dyche varit en stark kraft när Burnley etablerat sig i Premier League och till och med spelat i Europa, men trenden har gått utför och spelartruppen har inte vässats tillräckligt. Nya amerikanska ägare var kanske inte rätt för klubben, men det är givet att deras tålamod är begränsat sett till värdetappet vid nedflyttning.
Nu är Jürgen Klopp och Pep Guardiola de som jobbat längst som managers i Premier League. Klopp tog över Liverpool i oktober 2015 och påföljande sommar kom Guardiola till Manchester City. Trea på den listan är Thomas Frank som tagit Brentford till Premier League och etablerat klubben där och han fick ansvaret hösten 2018.
Tålamod har kanske alltid varit en bristvara men i takt med en teknikutveckling och en samhällsutveckling i västvärlden där det mesta bara ska finnas ett knapptryck bort har utvecklingen ökat i tempo. Tålamodet är nere på nästan noll och kring stora fotbollsklubbar kan det vara tvära kast där man går från KRIS till SUCCÉ och tillbaka till KRIS över tre matcher.
Vi i media har en del i den här karusellen, men det går inte att friskriva varken supportrar, klubbledningar eller spelare som också är del av det. I dag går det undan när en spelare inte startar och det uttrycks ett missnöje. Likadant är det kring supportrar som svänger snabbt. Otrygga klubbledningar åker med likes, artiklarna och utspelen och då kan det gå undan.
Givetvis är det lättare att få tid i en mindre klubb där det är lugnare och mindre mediabevakning. Ändå är det tydligt oavsett om man tittar på England, Sverige eller andra länder att en tränares livslängd är kortare och kortare. Av 92 klubbar i England är det åtta som har tränare och managers som varit där längre än fem år.
Det vore naturligtvis fel att tillskriva säsongens framfart för Liverpool och Manchester City till att man hållit fast vid sina managers. Liverpool och City slåss om Premier League-titeln och ska bägge spela semifinal i Champions League kommande veckor. Liverpool har tagit hem Ligacupen och möjligheten att vinna FA-cupen.
Det är gigantiska klubbar som har resurser som få andra, även om Manchester City ligger en bra bit före USA-ägda Liverpool. Ändå var det slående att från Liverpools ligatitel 1990 till att man 30 år senare vann Premier League var rätt många besvikelser genom åren.
Klart att man vann Champions League två gånger, sju inhemska cuptitlar och även Uefa-cupen, men för oss som följde Liverpools dominans på 1970- och 1980-talet var det svårt att förstå hur man kunde tappa slagkraften. Det finns givetvis flera svar på det med olika ägare och nya konkurrenter med andra pengar och så vidare.
Klart att Jürgen Klopp varit viktig och att han fått till att klubben drar åt samma håll ihop med de amerikanska ägarna. Under åren efter Kenny Dalglish som var slut efter Hillsborough-tragedin och allt han gjorde då fick man inte till rätt utnämningar. Och varje felval innebar att man hamnade längre efter.
Sir Alex Ferguson är Englands mest framgångsrike manager genom alla tider och efter att han hissat sin sista ligapokal 2013 var det dags för Manchester United att gå vidare. David Moyes lät rätt och sett till vad han gjort i Everton och att han hade stöd av Ferguson såg det lovande ut. Verkligheten blev en annan.
Louis van Gaal och José Mourinho vann en del men deras insteg innebar nya spelarförvärv och en ny inriktning efter varandra. Ole Gunnar Solskjær kom in och försökte på sitt sätt innan man tog in Ralf Rangnick för att stabilisera klubben när man letade en ny manager.
Självklart får man inte glömma att även VD:n David Gill klev av 2013 och Ed Woodward ersatte honom och knappast hade liknande framgångar på planen, även om affärerna gick bra till ägarfamiljen Glazers glädje. De har utnyttjat sitt ägande av klubben till att ta utdelningar och hänga på enorma lån, men det går inte att säga att United har snålat kring transfers eller löner.
Utdelningen i form av titlar har uteblivit. I veckan fick Ajax tränare Erik ten Hag jobbet som manager för Manchester United. Under dryga fyra år har han lett ett lag som vunnit tre av fyra matcher och vunnit två ligatitlar, två cuptitlar, gått överraskande långt i Champions League och sålt spelare.
Om man bara går igenom det ser det ut som en lovande utnämning och man har skrivit ett kontrakt till 2025 med en option om ett extra år. Ändå är det svårt att runda att hans prestationer kommer i en liga med två till tre storlag som dominerar och en filosofi i klubben som går tillbaka 50 år tillbaka i tiden. Det finns något att luta sig emot.
Manchester United har bytt VD och man har ändrat kring upplägget med ansvaret för sportsliga frågor med John Murtough som fotbollsdirektör. Kanske hittar man helt rätt och att ten Hag är den tränare som ser till att Europa League 2017 inte är den senaste pokal som klubben vunnit. Frågan är bara om han får tiden på sig?
Tänk så svårt det verkar vara att hitta rätt tränare. Trots att Manchester United har enorma resurser verkar det inte vara lätt att göra rätt. Gång efter annan har man hamnat snett och fått börja om. Rekrytering är svårt oavsett om det handlar om fotboll eller ej, och det är dessutom oerhört dyrt att misslyckas.
Kanske extra dyrt i fotbollens värld? Risken är att allt från nyförvärv till struktur anpassas efter tränarna. Å andra sidan är det med få undantag omöjligt att veta om en klubb valt rätt utan att en ansvarig tränare eller manager får tid på sig. Alla som följer United är säkert med på att det får ta lite tid, men det är klart att tiden är begränsad sett till år efter år utan framgångar.
Bristen på tålamod från alla runt om kring Manchester United är ett stort hot mot Erik ten Hag. Får han ens möjligheten att sätta sin prägel på klubben innan de första rubrikerna om kris dyker upp? Det återstår att se och det är givetvis förståeligt att han väljer att växla upp från Ajax, men det kan sluta illa. Och det utan att det hänger på hur bra han är som tränare.