Vi fick en ny galen isländsk kväll. Vilken upplevelse. Jag skiter i om storstjärnorna inte levererar som tänkt i EM. Att fotbollen inte håller optimal kvalitet. Att mästerskapet inte är exakt vad alla ”connoisseurer” väntat sig.
Som jag berörde i en krönika i helgen är EM i fotboll mellan landslag något annat än Premier League, Champions League och andra av fotbollens finrum. Det här är ett annat väsen. Som när Sverige vann U21-EM. Vackert på ett annat sätt och jag älskar det.
Det är lagen som levererar i EM. Det är inte bara Island som spelar som en grupp, och med en gemensam tanke på hur man ska spela tillsammans, utan även Italien vars försvarsspel var vackert mot Spanien. Nej, det är inte fotbollsfest alltid, men jag tar det.
Många lag har i EM visat att summan av spelarna blir större när man lägger ihop dem. Och det i sin tur ger framgångar. Som i sin tur ger känslor som jag uppskattar. Vem blir inte smittad av den isländska glädjen? Jag blir det i varje fall.
Island skrev alltså återigen historia på fotbollsplanen. Vad Lars Lagerbäck utlovade i en reklamfilm inför EM 2008 blev först sant 2016. Då spelade han Maximus från filmen Gladiator och satt till häst när han på lätt stapplande engelska sa:
”On my command, unleash hell. What we do in this tournament echoes in eternity”. Inget snack om vad Island gjort under EM 2016 i Frankrike kommer att eka vidare för evigt. Framför allt på Island som fått sin mästerskapssommar likt VM 1994, men även i England och runt om i världen.
Det är som Leicester i vårens Premier League. Det må vara galet otippat men det ger fotbollen ny syre. Är det inte det här vi drömmer om inför ett mästerskap? Att få vara del av något som överträffar alla drömmar.
Även om det isländska fotbollsundret har fler förklaringar än en svensk GIH-utbildad tränare som tidigt inspirerades av Bob Houghton och Roy Hodgson så är det givet att Lagerbäck spelat en huvudroll. Räcker att lyssna på spelarna för att förstå.
Via Lars Lagerbäck fick de en annan tro på att det var möjligt. Tro inte att den svenske tränaren inte hade koll på att Island fått fram en talangfull generation och en okej VM-kvalgrupp när han tillträdde, men han visste också vad han kunde.
Lars Lagerbäck är en mästare på att få spelare att växa och att skapa ett lag som lever på att inte ta risker och dessutom utnyttja motståndarnas misstag. Naturligtvis helt rätt för Island som aldrig tidigare spelat ett mästerskap.
Inte heller är det konstigt att vi i Sverige kan längta tillbaka när vi ser en koncentrerad äldre herre i träningsoverall när alla andra firar. Lars Lagerbäck är väldigt mycket Erik Hamréns antites och Islands förbundskapten håller sig till fakta.
Vet att det snabbt växer fram en känsla av att Sverige aldrig borde släppt Lagerbäck 2009. Eller att man ska ta tillbaka honom. Har kollegor som längtar efter att han ska komma tillbaka och styra upp landslaget. Håller inte med om något av det.
För det första var det nog bra för Lars Lagerbäck att lämna SvFF efter en tjänstgöring som varat sedan tidigt 1990-tal. Han var spion till Tommy Svensson i EM 1992 och VM 1994. Sedan kom han in i landslagets tjänst 1997 och höll på till hösten 2009.
Är rätt övertygad om att han både utvecklades som människa, ledare och tränare av att hoppa på Nigeria och inte göra någon succé under VM 2010. Han fick inte heller jobbet som förbundskapten för Österrike. Det var inte bara en gräddfil för honom.
Lägg till att tiden som expertkommentator för Viasat antagligen också varit både nyttig och lärorik och kanske gett andra perspektiv. Klart att han på flera sätt tagit kliv som han aldrig hade gjort om han bara stannat kvar som svensk förbundskapten efter VM-missen 2010.
Även för svensk del var det givetvis rätt att skifta efter en framgångsrik period men där man stagnerat. För även om Lagerbäck var med och tog Sverige till fem raka slutspel och dessutom vidare från tre grupper så hade han ett vassare material än Erik Hamrén.
Under EM 2004 och VM 2006 hade Sverige exempelvis tre superstjärnor i Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg och Zlatan Ibrahimovic kompletterat med Isaksson, Mellberg, Svensson och Källström och en del andra på högre nivå. Bara det att två svenskar kom från Champions League-finalen.
Ur det perspektivet kanske man hade önskat mer av Lars Lagerbäck. Fast hans modell kanske passar bättre när man ska få ett svagare material att underordna sig en matchplan och genomföra den till hundra procent.
I efterhand kan man givetvis säga att i och med att landslaget blev svagare så hade Lagerbäck passat bättre än Erik Hamrén. Samtidigt tror jag den svenska missen var att man inte träffade rätt när det gällde att rekrytera efterträdaren som aldrig lyckades utveckla en ordentlig plan.
För ingen kan på allvar påstå att Island har ett bättre spelarmaterial än vad Sverige hade med sig till EM i Frankrike. Bara det att islänningarna är beredda att underkasta sig en strikt spelidé – som dessutom finns – och sedan visa hjärta hela vägen.
Tror inte heller att Eidur Gudjohnsen redan spelat in en reklamfilm om att han lägger av och med allt som följer kring när han hänger upp tröjan en sista gång. Men vi är alla olika, och det passar olika bra beroende på vilka sammanhang det är.