Våren 2015 granskade vi på Fotbollskanalen styrningen i svensk fotboll. Det var nedslående siffror som visade att kvinnor bara hade en fjärdedel av styrelseplatserna. För utrikesfödda utanför Skandinavien var det ynka två procent. För de som styrde svensk fotboll var vita män. Välbetalda. Och medelålders.
Den dåvarande SvFF-basen Karl-Erik Nilsson hade året före talat i en intervju om att man behövde ha tålamod när det handlade om förändringar. Styrelsekollegan i SvFF, Rose-Marie Frebran, påpekade att förbundet 2014 minsann inlett ett arbete för bättre jämställdhet och mångfald inom rörelsen.
Nu kan vi nio år senare följa upp vår granskning och indirekt se vilket arbete som gjorts. Och vad SvFF-arbetet och tålamodet haft för effekt. Den kvinnliga representationen i svensk fotbolls styrelser har gått upp och numera är det 35 procent. Nej, det är inte på nivå med RF:s mål på 40 procent men det målet gäller inte alla dessa styrelser.
Om man dock orkar gräva lite i siffrorna och vilka positioner det handlar om framträder en annan och mindre smickrande bild. När det handlar om ordförandeposter i svensk fotbolls 93 styrelser som vi granskat är den kvinnliga andelen nere på 22 procent. Vilket är ett tydligt tecken på hur långt i från man är att få ett genomslag. Makten ligger fortfarande hos männen.
Det är som när den tidigare SvFF-styrelsen 2021 skröt om att man hade fler kvinnor än män och att den styrelsen var historisk. Då glömde Karl-Erik Nilsson att berätta att en man var ordförande, en man var vice ordförande och att en man var högste tjänsteman. Fast vem bryr sig om sådana detaljer?
Förbundsstyrelsen var då precis som nu knallvit. Visst, SvFF har sedan dess för första gången på 120 år fått en kvinnlig generalsekreterare i Andrea Möllerberg och det är naturligtvis bra. Fast man kan inte påstå att SvFF-styrelsen speglar samhället eller hur det ser ut på fotbollsplaner runt om i Sverige.
Följande gäng sitter i SvFF-styrelsen och representerar alla olika delar av rörelsen: Martin Åkerman, Erika Nilsson, Lena Wallgren, Anders Billström, Lars Helmersson, Nina Lindström, Fredrik Reinfeldt, Simon Åström och där Möllerberg är adjungerad. Klart att det har ett vitt signalvärde precis som när man tittar på landslagens staber.
Om Kosovare Asllani, Rosa Kafaji, Zlatan Ibrahimovic och Alexander Isak visat en väg genom att vara förebilder på planen måste vi få något liknande både bland tjänstemän och i styrelser. För det är klart att det finns kompetens, men valberedningar och nätverk är uppenbarligen inte skarpa nog att titta utanför de gamla vanliga kretsarna.
En lördag i mars 2019 gick det ett sus genom Norra Latins konferenslokal. Det var årsmöte för SvFF och Stockholms-distriktets ordförande Lars Ekholmer reste sig upp, begärde ordet och svor i kyrkan. Eller rättare sagt, han ställde en fråga (vilket nästan aldrig händer) och riktade i den frågan kritik mot svensk fotboll och hur dess representation såg ut.
Lars Ekholmer påpekade när man valde om Karl-Erik Nilsson och var i färd att välja om Bert Andersson, Jörgen Eriksson och Lars-Christer Olsson visade det en total avsaknad av mångfald, och att det definitivt inte rimmade med förbundets kampanj ”Alla är olika – olika är bra”. Det landade inte så väl, ingen gillade att någon påpekade att kejsaren var naken.
Fem år senare har inget hänt. För siffrorna kring representation i styrelser av de som är födda utanför Skandinavien är fortsatt mycket låg. Då handlar det om TVÅ procent av posterna i svensk fotbolls styrelser. I det svenska samhället i dag är det runt 18 procent av befolkningen som är född utanför Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island.
Och hur många utlandsfödda som är ordförande? Jo, det handlar om en post över alla distrikt, klubbar, intresseorganisationer, förbund med nämnder. En av 93 ordförande-poster i svensk fotboll är besatt av en person som är född i utlandet. Det handlar om Peyman Rezapour i Bollstanäs i elitettan.
Det finns 18 som heter Anders i svenska fotbollsstyrelser och 17 heter Peter. Bakom detta finns naturligtvis också ett mörkertal kring de som är födda i Sverige men med rötter i andra länder och kulturer. Det är bara att gå till Henrik Larsson som nyligen uttryckte att han inte känner sig som svensk utan snarare ser sig som utländsk.
Klart att man kan påtala att en del av alla som är födda i utlandet har utmaningar i att de är mer eller mindre nya i Sverige. De har inte jobbat sig in i föreningar på samma sätt. Att det kan vara annat. Å andra sidan kan man inte använda de argumenten för hur lång tid det tagit för kvinnor. Det är svårt att förstå den brist på mångfald som en av Sveriges största folkrörelser visar upp.
Under åren har vi hört många fina ord från svensk fotbolls styrande. Förbundet drog i gång ”Alla är olika – olika är bra” för inkludering. Man har tågat i Pride-paraden. Man har satt i gång initiativet ”En bättre väg”. Det saknas definitivt inte olika projekt som ska bidra till mångfald och integration.
Inte sällan sker ovan ihop med partners som pumpar in pengar för att driva verksamheten. Samtidigt är det naturligtvis kommersiellt när Ica säljer speciella varor för att generera intäkter till både sig själv och svensk fotboll. Vad som är vad? Ja, det är inte lätt att veta i efterhand. Särskilt inte när vi ser att det knappt finns en ände på tålamodet.
Klart är att det arbete som svensk fotboll gör inte är tillräckligt. Det blir tomma ord när det inte leder till någon förändring. Uppenbart är att männen i toppen inte vill dela makten med någon annan. Och de männen sitter också i valberedningarna och verkar inte vilja förändra hur svensk fotboll styrs.
En elitspelare reagerade på mitt Instagram-inlägg om vår granskning. Om att allt ska kvoteras nu för tiden… Och att det är kompetens som ska styra. Om det är kompetens kan vi se hur det går för svensk fotboll just nu och då är det många som ska bytas ut. Oavsett kön eller bakgrund. För ingen kan påstå att det går kanon för svensk fotboll 2024.
Kanske måste Riksidrottsförbundet sätta tryck på specialförbunden även i denna fråga? RF-styrelsen är i perspektivet mångfald bättre. Man fick ju till och med en kvinnlig ordförande efter att Karl-Erik Nilsson fallit på eget ryssgrepp. Det här är en viktig fråga för svensk idrott och för svensk fotboll.
Klart att det finns kompetenta personer och det skulle ge andra erfarenheter som garanterat berikar. I en tid när samhället håller på att slitas isär av klyftor och utsatthet fyller idrotten en allt viktigare funktion. Då är det en viktig faktor att valberedningarna blir skickligare på att spegla Sverige och hur det ser ut på fotbollsplaner. Tålamodet är slut, gör något.
Inte sällan när vi i media gör den här typen av granskningar pekar de granskade på oss. Klart att vi på TV4 och Fotbollskanalen har brister både kring jämställdhet och mångfald. Vi behöver också jobba ännu bättre. Samtidigt är det vår uppgift att granska idrottsrörelsen, andra får granska oss och peka på vad som är fel.
Vi är ovanpå det ett kommersiellt företag, men svensk fotboll är en folkrörelse som till viss del lever på offentliga bidrag både direkt och indirekt via stat, kommun och exempelvis Svenska Spel. Då är kraven ännu högre. Man har helt enkelt mer att leva upp till som rörelse för alla och att inte ha stängda rum är en grund till att vara en folkrörelse på riktigt.