I helgen väntar FA-cupens tredje omgång i England. Det är den omgång då de stora lagen kliver in och man kan hoppas på skrällar. Det är cupernas cup som var först ut av alla redan 1871 och som med rätta blivit mytomspunnen.
Finalerna på Wembley och alla skrällar och omspel på vägen har fått de flesta länder och fans att avundsjukt titta på England. Att vinna FA-cupen är något extra och det är en av de stora titlarna i fotbollens värld. Eller det var åtminstone så förr.
Man måste dock vara ärlig och erkänna att glansen flagnat på FA-cupen på senare år. Många pekar på att det började när Manchester United avstod från att försvara titeln 1999-00 för att hellre spela klubblags-VM.
Ändå känns det så fel att peka ut en klubb som ansvarig. United avstod från spel i FA-cupen efter att det engelska förbundet bett klubben om det. Skälet var att FA trodde att det skulle hjälpa England att få arrangera VM 2006 då det är Fifa som håller i klubblags-VM.
Oavsett skäl så har skimret kring FA-cupen förändrats och det hänger naturligtvis ihop med fler saker. Inte minst för att en överlevnad i Premier League är så oerhört mycket värdefullare, och för topplagen handlar det om jakt på spel i Champions League.
I en ny tid är en del gamla traditioner mindre värda. Det är egentligen inget att gnälla om, då är det lätt att man blir bitter, utan det är bara att åka med. På många sätt är alla inblandade i utvecklingen. Ägare. Tränare. Spelare. Sponsorer. Och fans.
Alla deltar på ett eller annat sätt i den cirkus som i dag innebär att en hel del managers inte prioriterar cupen på samma sätt som förr. Åtminstone inte så tidigt i turneringen där det är andra faktorer som är viktigare för någon som vill överleva som tränare.
Naturligtvis ser jag gärna seger mot Cambridge för Leeds United och sedan något storlag på hemmaplan för att få lite drag. Helst av allt Manchester United som hade varit något för alla Leeds-fans, även om det i dag inte skulle vara så speciellt för motståndarna.
Som supporter är det oerhört lätt att dras med i något som liknar forna tiders framgångar. Man vill ha de gamla rivaliteterna vid liv. Kom på mig själv när jag blev glad över att den italienska miljardären Andrea Radrizzani köpte halva Leeds United av Massimo Cellino.
Efter en rad mer eller mindre dåraktiga ägare så är det som om jag tror att allt ska vända på allvar med en ny miljardär. Ändå finns exemplen runt om kring om en om att det betydligt oftare slutar sämre med ännu ett skifte, och då inte bara i Leeds United.
Naturligtvis kan Radrizzani vara den boost som klubben behöver, men tv-rättighetsmagnaten (vars bolag M&P Silva sålt La Liga, serie A och Ligue 1 till Viasat bland oerhört mycket annat) kan lika gärna köra klubben i diket.
Vi som håller på Leeds lever på bilderna från en epok som varade mellan 1965 och 1975. Då man vann ligan två gånger, FA-cupen, Ligacupen, Mäss-cupen (som Uefa-cupen hette först) två gånger samt prenumererade på finalplatser och topplaceringar.
Även om man vann ligan 1992 så är det väl laget kring 2000 som fortfarande finns kvar i mångas minnen. Då ett ungt Leeds som spetsades med en del tunga värvningar nådde semifinalen i både Uefa-cupen och Champions League och utmanade i toppen av Premier League.
Faktum är att för exakt 15 år sedan toppade Leeds United Premier League, men det började gå utför i just den tredje omgången av FA-cupen. Division 3-laget Cardiff slog ut Leeds med 2-1 inför 22 009 fans på Ninian Park efter att Alan Smith blivit utvisad.
Även om det funnits några platåer på vägen tog inte raset slut på allvar förrän 2010. Då hade Leeds fallit ner i tredjedivisionen och på vägen mist både träningsanläggning och matcharenan Elland Road och legat där några år. Fast då klev man åtminstone upp i Championship.
Leeds är i dagsläget inne på sjunde säsongen i den engelska andradivisionen och även om det ser ljusare ut än på många år är det en helt annan värld för att ta klivet upp i Premier League. Krasst nog måste det till en miljardär som dessutom vet vad hen ska göra med sina pengar.
Det finns egentligen inga normala ägare kvar i Premier League längre. Det är väldigt rika privatpersoner eller företag och i dag kryllar det av ägare från USA, Kina, Mellanöstern, Ryssland, Italien och Schweiz. Alla med olika syften för att man gått in med stora pengar i klubbarna.
När vi kan skriva ilskna texter om RB Leipzig som gjorts om till ett marknadsföringsverktyg för en energidryck så är det bara att konstatera att många klubbar köpts av andra syften. Shejker och oligarker köper inte bara klubbar för att se pengar växa utan av politiska skäl.
Den moderna fotbollen är här och den fortsätter att modernisera sig själv. Visst, man kan kliva av. Ändå går det att följa på trycket kring min klubb Leeds United att fansen törstar efter framgångar och tar dem oavsett form.
Bara det att man drog 33 000 åskådare hemma mot Rotherham vilket var tredje matchen som nådde över 30 000. Man hade sin första utsålda ligamatch på nästan sju år i november. Sju år. För att laget börjat röra på sig.
Alla i Leeds drömmer naturligtvis om att nå Premier League. Ändå är det en helt annan liga som man eventuellt återvänder till. Där man får 1,2 miljarder kronor bara i tv-pengar varje år. Snittlönerna närmar sig 25-30 miljoner kronor om året.
Om man vill vara med och dansa i Premier League så måste man ta den moderna fotbollen i vacker hand och svänga om. För resultat kommer att tysta protesterna och eventuella protester blossar bara upp om resultaten uteblir.