Efter att ha skrivit mycket om 51-procentsregeln när den sista stora striden i frågan stod inför Riksidrottsmötet 2013 var jag övertygad om att frågan var död och begraven. För på mötet i Luleå i maj det året blev förslaget om att avreglera inte bara nedröstat utan även kölhalat innan dess.
Bland annat hade Svenska fotbollförbundet bytt inställning i frågan inför mötet efter skickligt arbete av Elfsborgs-basen Bosse Johansson och MFF-profilen Tony Ernst som samlade supportrarna. Demokratin på riksidrottsmötet var så tydlig att man inte ens behövde räkna röster.
För egen del har jag aldrig förstått varför RF:s 71 medlemmar ska bestämma hur ishockeyn ska organisera sin verksamhet. Det vill säga var jag för att specialförbunden skulle få äga frågan om hur man ska göra kring kapital. Om nu ishockeyn vill gå den vägen, men jag kedjar mig inte framför idrottens hus för att driva fram en förändring.
Expressens Noa Bachner har under hösten skildrat 51-procentsregeln på flera olika sätt i en artikelserie som verkligen har sina poänger. En hel del bra läsning. Däremot tar han inte upp att grunden till den här striden kom när Djurgårdens ishockey bolagiserade 1997 och sedan riskerade att kastas ut från elitserien som SHL hette då.
Det hela slutade med att RF två år senare tog beslut om att förvisso låta föreningar och klubbar att bolagisera verksamheter men med villkoret att den ursprungliga föreningen behöll röstmajoriteten i ett ”Idrotts-AB”. Det är villkoret som kallas 51-procentsregeln som regleras av RF:s stadgar.
Det var också i Expressen vi under fredagen kunde läsa att Liberalerna ville utreda 51-procentsregeln. Nu tycker jag att man kunde nämnt i nyhetsartikeln att RF ägde frågan och att regeringens påverkan är noll, men Johan Pehrson backade några timmar senare.
Man kan inte påstå att den nya regeringen excellerar på idrottsområdet trots att man tryckte in en punkt i Tidö-avtalet. Sprang för övrigt på just Pehrson i veckan och när han såg mig upplyste han mig om att regeringen skulle agera kring högstaligorna och dagen efter kom förslaget om 51 procent i Expressen. Hade varit klädsamt om politikerna gjorde först och pratade senare, men verkar inte bli så.
När det gäller 51-procentsregeln finns det noll hot mot den i rådande läge. Det är givetvis imponerande att Noa Bachner fått den att diskuteras rejält och vara ett ämne hos Discovery, men att det skulle finnas några reella krafter som vill ändra på det i svensk idrott är inte korrekt.
Visst, man kan dra upp att en frustrerad Janne Andersson i Offside talade om att fotboll på elitnivå kan behöva drivas med en ägarstruktur. Han poängterar samtidigt att han talar i ett egoistiskt syfte (att få fram fler bra spelare) och fortsätter med:
"Nu har jag inte analyserat detta i atomer. Själva grundidén att man bedriver en elitverksamhet på ett annat sätt än en division fyra-klubb, den tror jag inte är orimlig. Det tror jag skulle kunna vara bra. Men jag vill inte ta ställning på det sättet. Jag har inte bestämt mig för något i det här. Men gärna en debatt kring alla de här frågorna, där man inte bara tar en isolerad fråga."
Förvisso är Janne Andersson närmare frågan än Johan Pehrson, men att en förbundskapten som haft det värsta året som ledare för landslaget öppnar den dörren betyder väldigt lite. Man kan kanske skrämma fram några till men det är inte något reellt hot. Vi kan inte skrika på vargen när det inte ens är ett husdjur som glider förbi.
Andersson efterlyser debatt och jag tyckte att Discovery tog ett bra grepp genom att träffa Björn Wesström i Odense. Han kunde jämföra AIK med svensk fotbolls motsats i Danmark. Sedan pratade man i studion och där var Bachner gäst och kunde ge en tydlig motbild och varför detta är viktigt för svensk fotboll och att andra saker kan lyfta den.
Ändå kan man se hur en del supportrar via sociala medier vill säga upp sina abonnemang med Discovery. Det var lika hetsigt när TV-kanalen pratade om VAR och en av dess experter vill ha VAR. Har alltid ogillat tendensen där man vill ”mygga av” alla som har ”fel” åsikt i frågorna. Som när Erik Edman skulle bli avmyggad.
Jag har full förståelse för att 51-procentsregeln är en viktig fråga för många och själva fundamentet för svensk fotboll. Man vill inte se några ägare från utlandet eller rika gubbar som köper in sig i favoritföreningen och sedan förstör mycket av vad den står för. Den svenska traditionen med en person, en röst är stark.
Ironin är bara att alla förespråkare för föreningsdemokrati uppenbarligen inte litar på demokratin. Eller rättare sagt litar man inte på att alla röstar rätt. Därför är det tryggare för fotbollens supportrar att kontrollen över 51-procentsregeln finns hos RF. Där en rad mindre förbund går tvärt emot vad några större förbund kanske vill.
Annars kunde fotbollen och andra specialförbund få äga frågan. Nu tror jag inte att fotbollsförbundet släppt ner mandatet kring 51-procentsregeln till föreningarna, men det går att leka med tanken på vad som hänt om medlemmar själva skulle rösta och en majoritet ville gå åt ett annat håll. Det vill säga bolagisera verksamheten och ta in kapital. Vilket motståndarna vill stoppa och hålla på långt avstånd.
Jag har svårt att se något ens röra sig i den riktningen. Inte bara journalister, experter och TV-kanaler ska ställa in sig i ledet utan även föreningarnas ledare. Antingen blir man tillsagd att ligga lågt eller så blir man bortröstad eller bortplockad då många föreningar har tydliga inriktningsbeslut vad som gäller i de här frågorna. Att man har besluten är inga problem, det är demokratiskt framröstat.
Däremot hade jag gärna sett en digitaliserad demokrati för att fler av medlemmarna skulle kunna aktivera sig och delta i beslut och årsmöten. Visst har vi sett inslag där riktigt många medlemmar sökt sig till årsmöten men vanligtvis är det en bråkdel av medlemmarna som går och röstar. Viss organisation av medlemmar ger då makt och inflytande.
När jag skrivit om det här tidigare har jag fått tydliga mothugg från de som inte vill ändra på upplägget. Utan att man vill att det ska krävas att man går på årsmöte eller möjligtvis agerar via fullmakt. Vilket på ett sätt är synd för att man hade fått in fler. Men om man hade digitaliserat processen hade maktbalansen möjligen skiftat, och det uppskattar inte de som har mer inflytande i dag.
Egentligen borde väl föreningsdemokratins påskyndare vara positiva till att fler kunde delta och därmed demokratisera processen än mer. Eller? Ja, jag fattar ju varför det inte sker. Jag tror inte heller det kommer att ske några stora skiften i de processerna. Även om tekniken finns för att göra det smidigt och därmed få än mer fart på demokratin.
Nu är det inte med automatik så att mer kapital i en svensk förening med automatik ger bättre förutsättningar och resultat. Inte heller är det styrningsformen som avgör vad som ger bäst effekt. Det finns gott om havererade medlemsklubbar precis som det är gott om havererade klubbar som köpts upp och kontrolleras av företag eller privatpersoner.
Svensk fotboll kan naturligtvis snegla på Tyskland där många klubbar både är kommersiella och framgångsrika samt medlemsstyrda. Det viktiga är väl att föreningarnas verksamhet professionaliseras och att man får till tydliga strukturer som helst inte är för personberoende. Där man kan ha anställda som jobbar med tydliga modeller för vad som gäller för den här föreningen.
Danmark har ett annat läge än Sverige och det är många fler faktorer som skiljer den danska ligan och dess klubbar från hur svensk klubbfotboll är. Det är för enkelt att förklara de höga priserna på spelare som säljs från danska ligan och danska landslagsframgångar med att de släppt in kapital helt och under lång tid.
För svenska supportrar och medlemmar är det bättre att lägga kraften och energin på att försöka vässa verksamheten i ens förening snarare än att tro att det finns en risk att någon köper upp den. Det hotet blir först verklighet om man öppnar för ännu mer demokrati, vilket inte lär ske, och om det sker får man skifta fokus då. Ropa inte på vargen när den inte ens går att ana.