Valberedningen för fotbollsförbundet överraskade med ett lämna besked tidigt torsdag morgon snarare än fredag som utlovat. Att sedan Simon Åström var ordförandekandidat var givet sett till trycket i svensk fotboll. Missnöjet med Fredrik Reinfeldt har varit stort och man väljer snarare bort honom än att Åströms visioner lockat.
I mars 2023 blev Fredrik Reinfeldt vald till ordförande för fotbollsförbundet efter Karl-Erik Nilsson som då suttit tolv år i styrelsen varav elva som ordförande. Innan Nilsson tog över som SvFF-bas hade Lars-Åke Lagrell haft rollen i 20 år och Lennart Johansson i sex. Ja, ni fattar att det är ingen större ruljangs på en sådan post.
Fredrik Reinfeldt var förvisso ifrågasatt inför årsmötet 2023 men han valdes demokratiskt (röstsiffrorna 143-111 mot Lars-Christer Olsson) och slog tillbaka en rad kandidater på vägen fram. Det gjordes en stor grej av att Reinfeldt inte gjorde intervjuer, men han följde bara processen som svensk fotboll har valt. Det vill säga att nominerade kandidater talar med valberedningen.
Inför valet 2023 tillförde man dessutom att kandidaterna på ett digitalt mötte de röstberättigade. Reinfeldt och de andra fick ge en presentation och även svara på frågor. Så det var en förbättring, och den modellen har gällt in svensk fotboll. Det var ännu värre inför valet 2012 då Lars-Christer Olsson blockades från att träffa många distrikt men det verkar många glömt eller så bevakade man inte det.
Den modellen kan man kritisera svensk fotboll för, inte Reinfeldt. Men det var som om den sista tiden som statsminister med all kritik kring “Öppna era hjärtan”-talet samt att han som statsminister kallat till pressträff när favoritlaget Djurgårdens tränare Magnus Pehrsson hoppade av efter upplevt hot aldrig helt försvann. Det var en kritik som levde vidare bland supportrar och en del journalister.
Men inom svensk fotboll ville man för två år sedan ha något nytt. På annat sätt kunde man inte tolka att veteranen Lars-Christer Olsson fick stryk på sin egna hemmaplan av nykomlingen Reinfeldt. Olsson som själv suttit på en mängd tunga poster och satt i SvFF-styrelsen i många år fram till att han klev av 2021 hade del i de utmaningar svensk fotboll stod inför 2023 och en majoritet ville ha något annat.
Fredrik Reinfeldt valdes på ett mandat av förändring och fick direkt möjlighet att vara med i rekryteringen av en ny generalsekreterare. Nu står vi här mindre än två år senare där Andrea Möllerberg fått sparken och Reinfeldt blivit nobbad i sin jakt på omval. En sanslös utveckling på ett sätt, men som jag skrev redan i somras. Aldrig har jag känt av ett lika kokande och ilsket missnöje.
Fredrik Reinfeldt får ta ta ansvar för det och han greppade aldrig till fullo vad ordföranderollen för svensk fotboll innebar. Det räcker inte att vara skarp på en del pressträffar, på förbundsmöten och driva en viktig fråga som takregeln inom RF. Man måste vara en del av rörelsen och framför allt när ingen känner en.
Fredrik Reinfeldt må ha verkat i en annan folkrörelse i 40 år men i den svenska fotbollsmyllan var han okänd förutom som tidigare statsminister. Om han insett värdet av att knyta kontakter och vara mer ute i distrikt och föreningar från start hade han stått stadigare när det väl började blåsa. Nu hade han inga rötter alls när det piskade upp till storm.
Bara det att han inte stannade mer än kort på kamratmåltiden efter att ha blivit vald 2023. Det var något som många reagerade på och så har det fortsatt med ett socialt ointresse. Som någon jag talade med på förbundet uttryckte det nyligen: “Tänk att vara så otroligt smart men ändå inte förstå det enkla i att vara social och se till att knyta an till folk”.
Han visade även dåligt bollsinne kring att ta ta ut hela arvodet från SvFF trots sex-sju andra uppdrag som gav miljonintäkter. Att då dessutom trycka på förbundet halva kostnaden för sin personliga assistent samtidigt som ett sparbeting… Kritiken mot det avfärdade han helt och kallade futtig. Lite som en klapp på huvudet på de som vågade ifrågasätta.
Precis som när Reinfeldt på en partnerlunch förklarade för alla som tyckte att Sverige likt Norge kunde lägga ner sin röst kring VM i Saudiarabien med att han ungefär kunde det här. Bara direkt krigförande länder var olämpliga som VM-värdar. Och uttalandet i en intervju i SVT häromdagen om att han uppfattade sig som en oerhört synlig idrottsledare visar att han har en skev bild av läget.
Det är naturligtvis ett misslyckande för Fredrik Reinfeldt att tvingas bort från svensk fotboll efter mindre än två år. Jag förstår att han inte ger fler uttalanden och det måste smärta honom, men han föll faktiskt på eget grepp. Precis som att generalsekreteraren Andrea Möllerberg inte heller kände av vindarna trots att de var stenhårda. Hon åkte också ut.
Klart att en del utifrån kan undra vad det är för fel på de som verkar inom svensk fotboll. Jag skulle säga tvärtom. Det är sunt att de reagerat då ingen ifrågasatt förändringar utan bara hur man gjort dem. Där har man gått för hårt fram utan någon förankring och ledarskapet har varit direkt svagt vilket skapat en miljö som knappast är gynnsam.
Peka inte på att Jon Dahl Tomassons landslag vann en Nations League-grupp med Estland, Slovakien och Azerbajdzjan som ett tecken på att fotbollsförbundet mår bra. Inte heller på att Alexander Isak, Viktor Gyökeres och Dejan Kulusevski. Eller ta inte att Peter Gerhardsson tagit Sverige till EM i sommar som ett tecken på att verksamheten funkar.
Under den här tiden har jag pratat med en hel del personer i rörelsen och där en del varit mer Reinfeldt-vänliga. De har avfärdat vår och andra mediers journalistik med att det är gnälliga typer som hörs. Att många gillar de hårda tagen. Man kan konstatera att även de personerna grovt missbedömt hur genuint och starkt missnöjet varit på kansliet och inom rörelsen. Svaret har de fått de senaste veckorna.
För inte ens en armé av PR-personer kan skapa den här uppmärksamheten. Utan det har snarare handlat om reaktioner som kommit från alla håll efter hårda tag och väldigt lite förklaring till varför man gjort som man gjort. Och då ska gudarna veta att SvFF haft sin beskärda del av missnöje, rädsla och tystnadskultur tidigare och det innan Reinfeldt och Möllerberg klev in i svensk fotboll.
Det är en deppig del av det hela att anhängare till tidigare generalsekreteraren Håkan Sjöstrand fått lyfta hur alla fick säga sitt under honom när det var precis tvärtom. Fackklubben lades ner. Medarbetareundersökningar visade en stämning i botten. Bara personalens missnöje gjorde att Sjöstrands nedtystande av försnillande av pengar som återbetalats kom till kännedom och polisanmäldes mot den tidigare generalsekreterarens vilja.
Lägg till att Karl-Erik Nilsson och Sjöstrand lämnade en delad svensk fotboll efter ett havererat försök att slå ihop distrikt. Nu får Simon Åström en möjlighet att visa att han kan ena svensk fotboll och ta den framåt och dessutom visa alla att han inte bara är en motkandidat till Reinfeldt utan har tankar och idéer om vad som ska ske.
Många är kritiska till Åström för att han suttit i SvFF-styrelsen och varit del av de nu kritiserade besluten. Det är legitim kritik och där han inte riktigt svarat på hur han resonerat. Precis som att en del pekar på hans svaga avslutning i Örebro SK. Vilket han får leva med. Vi får hoppas att han svarar på frågorna och samtidigt visar att han kan bli den enande ledare som svensk fotboll behöver.