I våras stod AIK-spelarna i Eleda Stadions inre och bad om ursäkt. Till alla som ville lyssna. Malmö FF hade kölhalat Henning Bergs lagbygge och det slutade 5-0 till hemmalaget. Inför toppmötet i slutet av april var AIK på andraplats i tabellen, men då var man inte redo och den norske tränaren är inte längre kvar på Karlberg.
I mitten av juli bytte man tränare och in kom Mikkjal Thomassen. Även om det tog ett litet tag är det uppenbart att han stöpt om AIK. En koll på statistiken som visar lagets prestationer ger en tydlig bild av att Thomassen fått laget att springa, kämpa, slita och vinna match på match. Fem raka segrar inför mötet med Malmö FF och man har tagit rejäla kliv i tabellen och man utmanade serieledarna.
Knappa nio minuter in i matchen på Strawberry Arena kallade Henrik Rydström till sig Pontus Jansson. Några taktiska direktiv gick ut. Det såg ut som om MFF gick över till en mer renodlad trebackslinje med Jansson, Colin Rösler och Nils Zätterström. Efter det draget jämnade spelet ut sig en aning, men det var ett lätt chockat bortalag som försökte repa sig.
AIK hade fullkomligt kastat sig över Malmö FF från avsparken. Uppbackat av de välfyllda och eldiga läktarna tryckte allsvenskans formstarkaste lag tillbaka serieledarna. Det var tufft, hårt och ett spel på gränsen. Elakt? Ja, det också. Allt för att motståndarna skulle få känna ända in bakom benskydden att det gör ont att spela i Solna.
Även om det är långt upp till plats ett i tabellen var det uppenbart att det svartgula tänkte göra sitt för att hålla liv i en toppstrid. Ingen kan påstå att det var någon form av större fotboll eller underhållning under de första 45 minuterna. Snarare handlade det om kamp, frenesi och inställning.
Malmö FF hade två anfallare från start samt Taha Ali, Hugo Bolin och Sergio Pena i laget efter en del rockader, men det såg ut som ett defensivt inriktat lag och det var uppenbart att tränare Rydström hade respekt för AIK. Klart att ett MFF-kryss var ett acceptabelt resultat sett till tabellen och man ville framför allt inte förlora.
De två lagen tog ut varandra rätt mycket under den första halvleken. Enda riktiga målchansen var Ioannis Pittas som trots två mittbackar runt om sig förvaltade ett inlägg från Mads Tychosen i slutskedet av de första 45, men den fina nicken räddades av MFF-reserven Ricardo Friedrich som fick chansen.
Under andra halvlek flyttade Malmö FF upp och det är svårt att förstå att varken Taha Ali eller Isaac Kiese Thelin skickade in bollen bakom Kristoffer Nordfeldt. Man grävde fram öppna chanser men hade inte skärpa nog att göra mål. Just Alis första halvtimme i andra halvlek visade vilka spetsegenskaper som finns i den mannen.
AIK kunde dock snott åt sig de tre poängen på slutet och Friedrich parerade både Celinas fina läge och Saletros frispark. Det var rättvist att det slutade oavgjort och det var givet att det gynnar Malmö FF mest sett till tabellen och guldkampen, men det var också en signal om vilka kliv AIK tagit.
Det är uppenbart att man fått in en tränare som vill jobba i samklang med sportchefen Thomas Berntsen och det pekar uppåt för AIK. Tunga och jobbiga att möta, hela tiden på gränsen i duellerna och med understöd av publiken blev det en eftermiddag där MFF kunde vara nöjt med en poäng.
Efter matchen handlade det om gräsmattans bristande kvalitet som inte är någon nyhet. Tyvärr påverkade det matchen, men det är vad det är på nationalarenan. Under matchen fick domaren Mohammed Al-Hakim och hans team ideliga hårtorkar. Från Henrik Rydström & Co. Från publiken. Från Thomassen & Co. Men det ska sägas att det var en svårhanterad match och Al-Hakim hanterade det klart godkänt.
*****
Mjällby mot Europa? Ja, varför inte. Fjärdeplats just nu efter en poäng på Tele2 Arena under söndagen och man kunde ha vunnit. Blekinge-klubbens insatser på senare år borde inspirera alla mindre föreningar. Det går att prestera trots att man säljer några av de bättre spelarna med jämna mellanrum. Därmed hjälpt Mjällby även Malmö FF när Djurgården fortsätter att tappa mark till serieledande MFF.
*****
IFK Göteborg är återigen i en allsvensk bottenstrid. På Fotbollskanalen tog vi i helgen ett grepp kring den anrika klubben. Här är en tidslinje över de senaste tio åren. Förre Blåvitt-backen Mattias Bjärsmyr om att det behövs en storstädning på Kamratgården. IFK-basen Richard Berkling om åren som ordförande och kritiken mot honom. En helgkrönika om att Blåvitt behöver sluta lova återkomst i toppen och spel i Europa utan börja om från början. Mycket att läsa om en klassisk svensk förening som blott vunnit ett SM-guld på 2000-talet.
*****
Ny seger för Sirius som klättrat till sjundeplats. Imponerande att Uppsala-klubben hanterat ständiga tränarbyten och spelartapp och ändå etablerat sig.