Det är fascinerande att många runt om i fotbollsvärlden garanterat hade velat byta ut Fifa-presidenten Gianni Infantino och reformera organisationen han leder. I veckan klubbade man igenom att Saudiarabien ska anordna VM för klubblag i december och skröt om sin välfyllda kassa på 40 miljarder kronor.
Det var Fifas styrande råd på 36 personer som hade möte och tog beslut. Ni vet de herrar och fåtal damer som var inkvarterade på ett lyxhotell i Doha med ett snittpris på 100 000 kronor natten under VM i Qatar. De har mellan 250 000 och 300 000 dollar per år samt mellan 2 500 och 1 500 dollar i dagligt traktamente vid möten.
Vi kan klaga bäst vi vill, men Infantino sitter säkert. Han har skruvat upp Sepp Blatters system för att hålla nationsförbund nöjda och under tiden vid makten har pengaströmmen till varje förbund ökat åtta gånger. Inte konstigt att nästan alla 211 medlemsländer vill se honom omvald.
Oavsett hur många hundratals miljoner människor som spelar fotboll, tränar, spelar eller går på matcher så är det 211 nationsförbund som bestämmer. I teorin är det 211 personer som leder nationsförbunden och det räcker för Infantino att hålla 145 personer nöjda så har han mer än två tredjedelar av rösterna.
Det är ett otroligt smart system där ett fåtal människor kontrollerar en idrott som engagerar miljarder människor. Dessutom i princip helt utan insyn. Fifa svarar knappt på några frågor från journalister längre. Det är svårt att få ut dokument och därmed än svårare att veta vad som sker. Oerhört deprimerande, men pengaströmmarna gör att det går att behålla makten för Infantino.
Den lille schweizaren har dessutom fått rätt att inte räkna sina första tre år vid makten som en mandatperiod. Han kan alltså sitta ytterligare åtta år och lär vara kvar minst till 2031 och med tanke på hur pengarna rullar in kan han säkert köpa sig fler år genom att öka utbetalningarna till nationsförbunden.
Kanske är det elakt att jämföra Svenska fotbollsförbundet med Fifa med tanke på att pengarullningen är långt ifrån densamma, men tyvärr är det en liknande konstruktion på den svenska demokratin. Det mesta sker i lönndom och utan större insyn när man nu väljer en ny ordförande.
Jag hade svårt att hålla mig för skratt när Fredrik Reinfeldt i veckan hyllade valberedningens jobb. Kanske inte konstigt när han nu var valberedningens nominerade kandidat, men hyllningen visar att antingen är Reinfeldts kontakt med svensk fotboll noll eller så ljuger han. Vet inte vad som är värst, men ALLA vet att valberedningen gjort ett svagt jobb.
Ola Danhard, som är BP:s starke man och som jobbar stenhårt för Reinfeldt, mejlade mig i morse att jag uppgivit fel röstsiffror i en krönika i onsdags. Han hade rätt, för jag hade tagit från ett tidigare år, och elitklubbarna på herr- och damsidan har 90 röster och de 24 distrikten har 172 röster. Det vill säga att den största makten finns i distrikten.
Precis som i Fifa är det ett fåtal som bestämmer i svensk fotboll. Även om det är styrelser som bestämmer i varje distrikt är det inte många människor i Sveriges största idrott. Klubbarna som drar de stora åskådarmassorna har på sin höjd två röster i ett val av ordförande.
Därför kan man fortsätta att skratta när Fredrik Reinfeldt likt Infantino talar om att fotbollen är för alla. Fakta är att spelare, ledare, tränare och supportrar har oerhört långt till makten. Visst, Djurgårdens medlemmar kan få dess klubb att rösta nej till Reinfeldt, men det är fyra av 259 röster när svensk fotboll väljer ny ordförande.
En del har varit kritiska till att Fredrik Reinfeldt var försiktig kring att svara på frågor om sina visioner och tankar om han skulle bli vald. Dock var han tydlig om att han trodde på att behålla 51-procentsregeln. Samtidigt anpassade sig Reinfeldt bara till den rådande kulturen som gäller i svensk fotboll.
Det är deppigt att svensk fotboll inte kommit längre och sett över systemet med valberedning och kampanjande. Nu fattar jag att inte distriktens styrande vill lämna ifrån sig makten, men alla borde förstå att om det ska vara en mer fungerande demokrati måste man göra det.
Det måste bli både ett närmande mellan medlemmar och val samt en större öppenhet om det ska vara en demokrati som lever upp till det ordet. Nu är det uppenbart en haltande demokrati precis som i i Fifa. Att Infantino struntar i det är sin sak, att svensk fotboll också för det är en annan sak.
Redan 2011 skrev jag en krönika om det här. Då handlade det om att ta över efter Lars-Åka Lagrell och det var ingen vacker demokratisk kamp. Ett lågvattenmärke, enligt Lars-Christer Olsson som då blockerades från att komma och berätta för de röstberättigade om sina visioner.
Det har tyvärr inte blivit mycket bättre. Om svensk fotboll står inför många svårigheter och utmaningar är det demokratiska underskottet ytterligare en. Nu är det ett fåtal som fått lyssna på vad Reinfeldt vill med svensk fotboll och med tanke på att de är de som ska rösta är det inget konstigt. Men hur ska de som verkligen påverkas ta del av vad han vill?
Jag vet att invändning kommer att bli att distriktens och elitklubbarnas styrelser är valda av sina medlemmar och att det ingår i deras uppdrag att ta beslut åt medlemmarna. Tyvärr är avståndet mellan medlemmarna och styrelsen i distrikten alldeles för stort och det blir en haltande demokrati.
Svensk fotboll måste moderniseras på många plan och inte minst demokratiskt. Därför hoppas jag på en öppen strid om makten på årsmötet 25 mars. Allt för att kampen ska ske öppet och med full insyn i stället för stängda rum och risk för en haltande eller till och med påverkad demokrati. Och att svensk fotboll framöver tar fram en annan demokratisk modell.
Om nu fotbollen är för alla måste fotbollen se till att det är på riktigt och inte bara en klyscha. Så att spelare, ledare, supportrar och alla andra engagerade i svensk fotbollen verkligen kan påverka vem som leder verksamheten. Även om svensk fotboll inte kan avsätta Infantino kan man se till att ha en riktig demokrati till skillnad från Fifa.