Visslingarna var högljudda från de österrikiska supportarna. De ville ha slut på matchen. Ta hem segern. Och kunna se fram mot slutspelet från den översta platsen i gruppen. Varför blåste inte domaren Ivan Kruzllak? Nederländerna hade flyttat upp Virgil van Dijk för att skapa chanser och tryck. Det stod och vägde och alla vet att ett läge kan räcka, lex Italien-Kroatien.
Till slut kom befrielsen när slutsignalen ljöd. Österrike hade fällt Nederländerna med 3-2. Trots att det favorittippade orangeklädda laget kvitterat två gånger om hade Romano Schmid nickat in Florian Grillitsch perfekt inlägg till 2-1 och sedan tryckte Marcel Sabitzer in segermålet efter att ha smitit runt på ena kanten. Och man hade 4-2 inne, men VAR ingrep där.
Efter matchens slut försvann de orangeklädda supportarna snabbt från läktarna, men spelare, ledare och supportrar i Österrike stannade kvar. Det ekade sånger om gruppseger och bara genom att se på glädjen förstår man att det är en dag och kväll som aldrig någon inblandad kommer att glömma. Inte sedan 1984 hade Österrike slagit Nederländerna i en tävlingsmatch, men nu.
Några timmar tidigare hade den enorma arenan i Berlins utkant varit en orange och böljande organism. Under tisdagen hade de nederländska supportarna intagit den tyska huvudstaden. Sång. Galna utstyrslar. Och mycket öl. Det är svårt att inte bli smittad av glädjen och vilja marschera med de orangeklädda i alla åldrar. Återigen är det mästerskap och Nederländerna är på plats och hoppet om stordåd finns där alltid.
Även om de var betydligt färre försökte supportrarna från Österrike hålla jämna steg inför avsparken. I det närmaste omöjligt och även om det var delar av Berlins Olympiastadion som var mer åt det röda hållet var det ett lags anhängare som dominerade. Det sved en aning som svensk att se Ralf Rangnick stå och småsnacka på gräsmattan och titta på sina spelare som värmde upp.
Österrike tog Sveriges tänkta plats i EM genom att ordna andraplatsen bakom Belgien. I efterhand får man bara sträcka upp handen och inse att Rangnicks omstöpning av landslaget lyft österrikarna långt före Sverige. Vilket man kunnat se under EM med en stark och jämn insats mot Frankrike, en överkörning av Polen och ett klart avancemang till 99 procent redan före avspark mot Nederländerna.
Den så kallade tyske fotbollsprofessorn säger att det inte finns en speciell Red Bull-fotboll men han var i varje fall arkitekt när energidrycksjätten började investera i klubbar i Österrike, Tyskland och vidare runt om i världen. Och de flesta fotbollsintresserade känner igen den snabba och framåtlutade fotbollen och den höga pressen som man i dag förknippar med Leipzig och Salzburg. Och den har vi fått se även från Österrikes landslag under EM.
Direkt i matchinledningen fick Nederländerna känna av offensiven och farten. Rangnick hade stuvat om en del i laget för han ville ha fräscha ben och det fick han. En som fick möjligheten att starta var oprövade vänsterbacken Alexander Prass som var den som i minut sex skickade in ett inlägg som olycklige Donyell Malen styrde in till 1-0 till Österrike när han försökte bryta bollbanan.
Cody Gapko var den som gav Nederländerna hopp direkt i inledningen av andra halvlek och ordnade 1-1. Ett mål som tog Nederländerna i topp på gruppen när Frankrike hade 0-0 mot Polen. Österrike gled ner på den väntade tredjeplatsen. Ändå var det beundransvärt att se Hur Österrike inte slog av på viljan att utmana Nederländerna utan skapade lägen på lägen. Värdiga vinnare denna varma junikväll i Berlin.
Dryga 45 minuter efter slutsignalen var det fortfarande många supportrar kvar och de hyllade Ralf Rangnick som tågade förbi dem på väg till en TV-studio. Han svarade upp med att veva i gång dem med armarna och det var en total symbios där och då. Det finns något ironiskt i att Rangnicks fotboll är den som sänker Nederländerna vars fotbollsarv och avtryck är bland de största i världen.
Det märkliga är hur svårt man har fått att ta all talang, allt kunnande och allt nyskapande till vinnande i landslaget. VM-finaler har man spelat tre stycken men inte vunnit. Ofta är det uppumpade förväntningar som slutar i en besviken krasch och det har funnits ett gryende hopp under Ronald Koeman inför EM 2024, även om trycket inte varit som tidigare mästerskap. Men det finns alltid höga krav på både spelet och resultat och det ska synka, vilket sällan är fallet.
Marco Van Basten. Ruud Gullit. Frank Rijkaard. Arnold Mühren. Och bröderna Koeman. Vilket lag Nederländerna hade i den där finalen i dag för 36 år. Även då var det en tysk Olympiastadion, men i München. Det orange landslaget tog sin enda titel i historien när man slog Sovjet i EM-finalen efter ett av tidernas mest klassiska mål.
Finalen slutade 2-0 och det är Marco Van Bastens osannolika volleymål, som var det andra som Rinat Dassajev fick släppa in, som är ett mål de flesta intresserade minns. Det var onekligen en annan tid innan muren fallit, EM hade precis fått upp lite popularitet efter genombrottet i Frankrike 1984 och långt före Bosman-dom, Champions League och Premier League.
Även om det nederländska arvet levt kvar på många ställen i världen och att plantskolor kring de största klubbarna fortsätter att producera tränare och spelare är det bara att inse att Ronald Koeman knappast får höja sin andra EM-titel i Berlin om tre veckor. En del starka individer men inget lag och varken spelet eller resultaten övertygar.
Nej, det där oket blir inte Holland av med i sommar heller. Frågan är vad de kommer minnas av EM i Tyskland. Något säger mig att Österrike både kommer att gå längre och ha finare minnen. Bara insatsen på Berlins Olympiastadion är en sådan de kommer bära med sig länge.