När Sveriges landslag samlades inför träningsmatchen mot Österrike och Nations League-premiären mot Turkiet så hade Janne Andersson som vanligt en presskonferens i källaren på Scandic Park. Där det är fritt att ställa frågor.
Vid inledningen av presskonferensen blev vi journalister på plats upplysta om att det inte fanns möjlighet till enskilda intervjuer efter. Något som SVT, TV4, Radiosporten och en del andra medier är vana att få.
Skälet var att landslagets ledning bedömt att det inte hänt något nytt sedan Anderssons presskonferens fem dagar tidigare. Därför skulle det inte finns någon sådan möjlighet. För mig är det bara konstigt att landslaget gör den bedömningen.
Inser att en sådan här krönika lätt drar på sig kritik om att jag är bitter och besviken för att jag inte får exakt de intervjuer jag vill. Eller att vi journalister gnäller och det viktigaste är att landslaget eller spelaren presterar, inte vad han säger. Jag tar den kritiken.
Journalistiken har en viktig roll i att ifrågasätta och granska även fotbollens värld. Ta bara hur Aftonbladet häromveckan kunde visa hur verksamheten i Brommapojkarna bedrevs. En klubb som uppbär stöd från det offentliga på olika vis och som har en fostrande uppgift men inte levde upp till kraven.
Vilket inte betyder att journalistiken är allenarådande och felfri. En av bristerna är att vi journalister och medier inte alltid erkänner fel och försöker åtgärda dem. Tempot i samhället i stort och teknikutvecklingen som ger snabbt utbyte över gränserna samt dåligt tålamod har förändrat sportjournalistiken.
Något som givetvis får effekt på dem vi bevakar, oavsett om det är klubbar, spelare, förbund eller supportrar. Där det blir allt svårare att komma fram till personer och ställa frågor. Och för mig går utvecklingen åt fel håll och allt fler vill styra oss.
Inför Sverige-Turkiet var jag reporter i TV4 och var den som skulle göra intervjuer både före och efter matchen. En kort synk inför matchen, som är överenskommet mellan alla parter som är en del av uppgörelsen kring Nations League, var svår att få till då några tillfrågade spelare nobbade.
Till slut kunde Sebastian Larsson tänka sig att göra intervjun. Vilket var uppskattat. Han kom även efter den tunga förlustmatchen, precis som Isaac Kiese Thelin, Pontus Jansson och Victor Claesson som gick till studion, men en hel del spelare avstod eller dröjde så sändningen tog slut.
Efter sommarens VM där spelarna fick mestadels hyllningar och beröm så är det svårt att leva upp till Janne Anderssons ledstjärna om att ställa upp för medierna. Nej, det finns inte i något avtal mellan SvFF och spelarna men förbundskaptenen har haft det som del av sin verksamhet. Det är trots allt en möjlighet att tala med fansen.
Under den senaste samlingen avstod Victor Nilsson Lindelöf och Robin Olsen helt från att göra intervjuer. Varför fick man inget klart besked om från de ansvariga i landslaget, men under torsdagen förklarade spelarnas agent Hasan Cetinkaya i Expressen varför spelarna avstått:
”De känner att de inte fått någon respekt från svensk media de senaste veckorna. Man ger inte en objektiv bild av vad spelarna presterat. Ta Robin Olsen till exempel. Han fick bäst betyg i Roma i senaste matchen men ändå görs det rubriker på att han är en korpspelare. Samma sak med Vigge där man låter någon på sociala medier få såga honom och det görs rubriker på det. Det är inte att visa respekt mot spelarna. Det minsta de förtjänar är att de bedöms objektivt.”
Det går absolut att förstå en reaktion på Sportbladets rubrik om Robin Olsen som korpspelare, men varför all annan svensk media ska straffas då är svårare att greppa. Dessutom är det väl inget som hindrar Olsen att gå ut och säga vad han tycker om rubriken som ju var direkt tramsig.
Likadant är det kring Nilsson Lindelöf. Att om någon nu skrivit något som är hämtat från sociala medier går väl det att bemöta i en mixad zon eller efter en match. Allt för att i så fall balansera upp bilden av hur det gått i Manchester United om det skulle behövas trots en bra insats mot Burnley. Nu framstår det som om det är mer känsligt än vad det borde vara.
Likadant är det kring tyska Bilds uppgifter om Emil Forsberg och en spänd relation med Janne Andersson. Att landslagsledningen reagerar med irritation och ifrågasättande gör att man undrar om dementierna verkligen är korrekta. Vi måste kunna ställa frågor när Tysklands största tidning skriver det.
Från U21-landslagets samling häromveckan var det svårt att fråga om spelare läge i klubben. Varken Alexander Isak eller Erdal Rakip ville gå in på tillvaron i Borussia Dortmund och Benfica. Istället stänger man till och blir långt från något öppet landslag. Vilket ett U21-landslag borde kunna vara.
Det är lätt att skylla på att spelarna tar hem det här från utländska klubbar. Men det räcker att titta på hur Brommapojkarna hanterade skandalen kring tränaren Luis Pimenta där man initialt skickade bort Aftonbladet och vägrade kommentera det hela.
Många andra klubbar i Sverige agerar likadant och många spelare vill helst inte ställa upp längre. För det som tidigare var något man förknippade med storklubbar i utlandet är numera även en del av den svenska fotbollsvardagen.
Svenska Fotbollförbundet är inte bättre. Man bara gömmer mer och mer och på det senaste årsmötet visade sig att man slutat precisera summor. Generalsekreterare Håkan Sjöstrand har helt enkelt stängt till kring insynen och frågor får inga svar.
Om man som journalist ifrågasätter något av det här så får man från Sjöstrand höra att man har åsikter, men inga insikter. Dessutom säger han att SvFF enbart hanterar överenskommelser med dem det berör och därför får vi utanför ingen insyn i avtalen med spelarna.
Fast Håkan Sjöstrand, som gärna vill framstå som aktiv och driven i media och på sociala medier, hade inga problem att i en intervju med Sportbladet under VM slå fast att damspelarna i landslaget fått mer än de begärde när de kämpade om ett avtal.
Han avslöjar alltså något som framstår som bra för honom och SvFF. När jag kollar uppgiften med ett par av damspelarna så är de uppgivna och vågar inte heller kliva fram och ta debatten med Sjöstrand. Däremot hävdar de att generalsekreterarens uppgifter inte är korrekta. Som journalist kan jag inte kolla vad som är korrekt.
Hela utvecklingen blir att man på olika sätt screenar bort dem som ställer fel frågor eller skriver fel saker. En del får helt enkelt mindre tillgång för att de gjort fel vinkel. Och det är klart att en del medier och journalister på olika vis då ser till att vinkla om eller avstå för att få en bättre ingång i en klubb eller till en viss spelare.
Så har det förvisso varit under lång tid men klimatet har hårdnat och det gör jobbet betydligt svårare. Dessutom är ett ökat avstånd mellan spelare och medier sällan något som gynnar parterna. Att kunna ställa frågor leder ofta till en mer korrekt bild och bättre skildringar av spelarna.
Sedan får jag som krönikör leva med att inte alla vill ställa upp i poddintervjuer med tanke på att jag har dubbla roller. Även om det är trist så är det kanske en omöjlighet att i detta ändrade klimat både ha åsikter och vilja ställa frågor.