Det gigantiska hotellet vid en enorm paradgata i centrala Baku tar emot en stor delegation av folk. Engelsktalande. Klädda i liknande kläder. Med väskor som går i samma färger och det är tydligt att de alla hör ihop. Det är glatt humör när de checkar in.
Nej, det är inte Nations League-premiären mellan Sverige och Azerbajdzjan torsdag kväll som lockar. Utan det är folk som jobbar för ett av Formel 1-stallen som ska tävla här. Om en dryg vecka är det fullt drag på huvudstadens gator.
Även om Azerbajdzjan är långt från Gulfstaterna i rikedom kopplat till olja och gas har energin i underjorden i landet lockat folk hit sedan Alfred Nobels dagar. Nu använder regimen en del av pengarna för att sportvätta landet på olika vis.
Formel 1 är ett sätt och man har kört den sex kilometer långa banan genom Baku sedan 2016. Landet arrangerade Europeiska spelen 2015, Europa League-finalen 2019 och det gick EM-matcher här 2021. Statliga oljebolaget Socar har varit en flitig idrotts-sponsor.
Idrott är inte sällan användbart för att skapa inflytande, ge en annan bild och bygga nationell stolthet. Azerbajdzjan jobbar på många sätt för att använda idrott. Ett land som ligger lågt på alla möjliga index som mäter frihet och korruption. Nej, det är verkligen inget mönsterland utan snarare tvärtom.
President Ilham Aliyev styr landet sedan 2003 efter att ha tagit över efter fadern Gejdar Alijev. Och pappa Alijev hade ett långt förflutet i den sovjetiska säkerhetsapparaten innan han gick in i det kommunistiska partiet. När Sovjet föll 1991, lämnade han partiet och tog snart makten i landet.
Journalisten Rasmus Canbäck har skildrat Azerbajdzjan i många medier (Offside och Blank Spot Project) och kan regionen och landet. Det är laddat i och med den ständiga konflikten med Armenien om Nagorno-Karabach som då och då blossar upp i krig.
Nyligen publicerade han ett reportage om hur Azerbajdzjan stoppade Röda Korset från att hjälpa lidande i den omstridda regionen. Det kan ni läsa här. Det deppiga är att ingen i Baku kan läsa det, åtminstone inte lagligt. Då sidan är blockerad.
Det här är också fotbollsvärlden och vi vet att Jens T Andersson jobbar här för en klubb som ägs av oljebolaget. Nyligen flyttade Jens Gustafsson till Saudiarabien och tog med sig Jörgen Lennartsson. Ja, det är ju fotboll som de är där för.
Och vi andra i Sverige är inte bättre. Över 30 svenska företag handlar med Azerbajdzjan och vi har en ambassad här sedan 2013. Om Nobel-bröderna var först i slutet av 1800-talet så är Sverige gärna här och handlar, även om han hoppas på mer tillväxt. Ja, det är så det går till.
På något sätt är det typiskt att Jon Dahl Tomasson första tävlingsmatch sker i Baku. Det finns en tydlig symbolik till att det var här Janne Anderssons landslag till slut gick under med man och allt. Stryk med 3-0 mot ett landslag man knappa åtta månader tidigare slagit med 5-0.
Inför mötet i november i fjol hade spelare och ledare talat om att man trots att EM-hoppet var över skulle man visa stoltheten att representera sitt land på planen. Det fanns en extra laddning kring matchen då tre svenska supportrar skjutits i Bryssel i samband med EM-kvalet där.
Två av dem dog och en skadades allvarligt. Efter det var det många svenska supportrar som trots det skulle åka till Baku och självklart klä sig i gult. Allt för att visa sitt stöd till landslaget som är viktigt för många och hedra de som gått bort och blivit skadad.
Tyvärr klarade inte de svenska spelarna att leva upp till löftet inför matchen. Kanske inte så underligt sett till att det sportsligt varit en lång och nedåtgående trend och där man bland annat halkade ner i C-divisionen i Nations League. Har svensk herrfotboll varit lägre? Möjligen i 1980-talets början.
Jon Dahl Tomasson har fått uppdraget att ta Sverige uppåt. Steg ett är att vinna gruppen i C-divisionen för att ge sig en möjlig bakväg i VM-kvalet (fyra gruppvinnare får en plats i playoff) om man nu inte klarar av att bli etta eller tvåa i VM-kvalgruppen.
Efter fyra träningsmatcher i vår mot tufft motstånd är analysen svårgjord. Tre förluster, tio insläppt mål och inget riktigt fäste för den nya spelidén. Hur det blir nu mot betydligt sämre motstånd får man se. Klart att det är en match Sverige ska vinna.
Man kan peka på att Robin Olsen och Victor Nilsson Lindelöf är borta på grund av skador, att försvaret är oprövat och har sett svajigt ut och att man haft blott två träningar inför kvällens avspark. Ändå svårt att kunna skylla på det vid en ny förlust.
Under gårdagens presskonferens och pressträff sa Dahl Tomasson, Dejan Kulusevski och Viktor Gyökeres de rätta sakerna. Stolthet. Passion. Hunger. Nytt lag, ny spelidé, ny ledare. Ja, det här är början på en ny resa och målet finns i horisonten med VM 2026 i USA, Mexiko och Kanada.
Klart att en seger är en liten, liten bit på väg men det räcker inte med att Sverige vinner torsdag kväll. Det måste synas mer av det nya i spelet. Det måste gå att skönja att något är förändrat till det bättre. Inte så att det behöver vara perfekt, men för att skapa tro och hopp måste Kulusevski & Co visa att snacket inte bara är snack.
Det gick snabbt för Janne Andersson och hans landslag att riva det man byggt upp under fem år. Vägen tillbaka är lång. Men vad var det Tommy Svensson sa när han citerade Karin Boye i USA 1994. ”Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.”
Vi får hoppas vägen till VM 2026 är mödan värd, för den är lång. Ett första litet steg tar spelarna när de stiger ut på nationalarenan i Baku för att ta sig an Azerbajdzjan. Om man drömmer om VM bör ett 111:e-rankat landslag vara överkomligt.
Och lite går världen framåt trots allt. Matcharenan var tidigare uppkallad efter Stalin och Lenin, men numera bär den namnet efter Tofiq Bähramov som godkände Englands 3-2 i VM-finalen 1966. Han må vara impopulär i Västtyskland, men det känns som en betydligt vettigare person att hedra än de två andra herrarna.