Det är snart två år sedan jag skrev krönikan om att svensk fotboll hade en unik möjlighet att stöpa om förbundet och dess verksamhet. Skälet var att Lars-Christer Olsson bestämt sig för att kliva av och att Karl-Erik Nilsson var inne på slutrakan av sitt ordförandeskap. Det vill säga att svensk fotboll skulle kunna få in nytt ledarskap.
Ovan betyder inte att Olsson och Nilsson inte gjort stora insatser för svensk fotboll. Snarare tvärtom. Men att svensk fotboll nu kunde ta vara på en möjlighet att få in andra ledare och på så sätt modernisera folkrörelsen. För Olsson och Nilsson var i många stycken en fortsättning på Lars-Åke Lagrells ledarstil, om än lite modifierad.
Redan under EM i somras skrev jag om hur svensk fotbolls framtid avgjordes en aning i skymundan. Och tidigare i år tog jag och min kollega Martin Petersson ett grepp när vi ringde runt till alla distrikt för att förhöra oss om vem man vill se som ny ordförande för svensk fotboll. Jonas Eriksson var favoriten.
Det är givet att det tisslats och tasslats i rörelsen om vem det ska bli för det är ingen hemlighet att Karl-Erik Nilsson lite checkat ut från uppdraget som bara löper fram till mars 2023 och han är ju aktiv i Uefa där han sitter till 2025. Nilsson har då suttit elva år som ordförande för svensk fotboll, men tolv år i styrelsen vilket är max.
Man kan säga att det finns ett ledarskapsvakuum i svensk fotboll. Det har varit tydligt i efterspelet kring herrlandskampen där exempelvis Noa Bachner i Expressen och Lasse Granqvist i Sporthuset talat om Håkan Sjöstrand. Generalsekreteraren och svensk fotbolls högste tjänsteman.
För regelbundna läsare av mig är det ingen nyhet att jag är kritisk till Sjöstrand som med Karl-Erik Nilssons goda minne fått ta kommandot över svensk fotboll. Visst, det har varit bra sportsliga resultat men över tid har Sjöstrand hamnat snett med både herr- och damlandslaget kring ersättningar, försökt tvinga på svensk fotboll en reform av distrikt med inhyrda konsulter, försökt mörka en skandal med en gruppchef som betalade ut pengar felaktigt och sett hur förbundets fackklubb lagts ner och många sagt upp sig.
Så det är givet att det är en ödesfråga kring svensk fotboll när det handlar om ordförandevalet. Vem tar fanan och springer upp på barrikaderna och ser till att fotbollsförbundet tar ledarskap och utvärderande på allvar. Så att en ansvarig tjänsteman inte bara raljerar och hånar reportrar som ställer relevanta frågor.
Ta bara hur Håkan Sjöstrand besvarade min kollegas högst relevanta fråga om förtroendet för honom efter att bidragsfusket skakat förbundet och lett till rekordlåga förtroendesiffror för ledningen. Då är svaret att Sjöstrand förhoppningsvis sitter säkrare på sin post än vad Martin Petersson gör på sin. Vilket knappast är rätt sätt att bemöta det hela.
Jag har haft regelbunden kontakt med valberedningens ordförande Ingemar Alm och för några veckor sedan förklarade han att man skulle ha ett möte 27 september (när Sverige mötte Slovenien) och sedan lägga ut namnen på de nominerade antingen på kvällen eller den 28 september.
Nyfiken som jag var ringde jag efter mötet i tisdags och fick då beskedet att valberedningen har tre kandidater men att presentation av namnen får vänta till i november. Nu hette det att man skulle intervjua de tre kandidaterna och låta en jurist kolla om de var valbara enligt förbundets regler. Exempelvis kan inte en tjänsteman likt Håkan Sjöstrand bli vald som ordförande utan flerårig karantän, vilket gick tidigare.
Några kollsamtal senare hör jag och min kollega Martin om att det är rejäl oro i svensk fotboll. Det är ont om givna kandidater. Det har kommit in en nominering och den kandidaten anses inte kunna gå hela vägen. Ovanpå det har man lyckats jobba fram två kandidater till genom att kontakta dem och det återstår att se om de finns kvar i november.
Många är oroliga över ledarskapet som försvunnit och att det inte finns givna och starka kandidater. De som figurerat i diskussionerna är Jonas Eriksson, Niclas Carlnen, Patrik Andersson, Blekinges ordförande Tommy Andersson och tidigare S-tjänstemannen Caroline Waldheim som nu leder CSR-arbete på förbundet.
Vi har sökt flera av kandidaterna men inte fått svar eller kontakt kring om de är sugna eller ej. Men om ni undrar varför det ser ut som det gör kring svensk fotboll och en brist på ledarskap så hänger en del ihop med att det är ledarlöst och det finns ingen att samlas kring. Sugen på uppdraget? Kontakta Ingemar Alm i Uppsala som leder jakten på den som ska lyfta in svensk fotboll i 2023.
Det går att lämna in nomineringar fram till den 15 januari och så som läget är nu går det inte att utesluta att nya namn dyker upp längs med vägen.