Inte ens ett år har gått sedan de spanska damerna slog England i VM-finalen i Sydney med alla dess följder för det spanska fotbollsförbundet efter en tvångskyss. Ändå var det ingen tvekan om att de spanska herrarna med rätta slog England i EM-finalen i Berlin och visade att de var bäst genom hela turneringen, och det på en tuffare halva.
Spanien tog sin fjärde EM-titel och har vunnit flest av alla nationer. Mest imponerande är att man tagit tre av dem sedan 2008 och framåt och verkligen gjort sig av med stämpeln att inte kunna vinna. Nu är det i stort sett en helt ny generation av spelare, även om Jesus Navas hängt i, och man har även utvecklat och effektiviserat sitt spel.
Få kände till Luis del la Fuente som fick ta över som förbundskapten efter att Luis Enrique inte lyckats i VM i Qatar. Förbundsjobbaren de la Fuente har visat sig vara en vinnare som lett spanska U-landslag till EM-guld för både U19 och U21 och ordnade även ett OS-silver i Tokyo. Trots en knackig start med förlust i Skottland byggde han vidare.
Därefter har de la Fuente inte sett tillbaka utan gick obesegrat genom resten av kvalspelet, vann Nations League-slutspelet för ett år sedan och under EM blev det sju segrar av sju möjliga även om det krävdes förlängning mot Tyskland. Tänk att man slog Kroatien med 3-0, lekte med Italien även om det bara blev 1-0 och lät B-laget ordna 1-0 mot Albanien för att kröna gruppspelet.
Slutspelet såg utmanande ut efter Georgien i åttondelen, men det var där det spanska landslaget blev pressat efter underläge. Därefter hanterade man Tyskland trots att man släppte in sen kvittering och ett underläge mot Frankrike var inget problem. Hela tiden har det funnits lösningar. Ett tag Nico Williams, därefter Dani Olmo och mot fransmännen skickade Lamine Yamal in viktiga 1-1.
Bakom de offensiva spelarna har hela tiden den majestätiske Rodri, som med rätta blev matchens lirare, svävat fram och vunnit bollar, satt i gång spelet och ordnat balansen i laget. Fabian Ruiz bredvid honom har också varit i paritet när det handlar om klass på mittfältsspelet. Tänk, vi har fått se ett spansk landslag som varierat bollhållande med raka och direkta attacker.
Trots att man tappade Rodri efter pausen i finalen på grund av skada var det som om det knappt störde Spanien. I stället var det ynglingarna Lamine Yamal och Nico Williams som samspelade innan bollen låg bakom Jordan Pickford i det engelska målet. 1-0 satte fart på en EM-final som fram till dess varit blek, tråkig och långt från underhållningen.
England var därefter tvunget att våga mer men först efter att Gareth Southgate bytt in Ollie Watkins och några minuter senare Cole Palmer fick man utdelning. En snygg kombination där Buyako Saka utmanade och hittade Jude Bellingham som lät bollen gå tillbaka till Palmer som iskallt skickade in 1-1.
Den engelska publiken var mer talrik på Olympiastadion och den fick rejält med luft i lungorna efter kvitteringen. Även om England hade en bättre period var det som om man inte orkade utmana. Kanske var spelarna mer slitna än spanjorerna? Kanske var det taktiken? Kanske var det motståndet som var för bra?
Även om vi nog var många som både trodde och önskade en förlängning för att det inte skulle ta slut kom Spanien närmare och närmare. Jordan Pickford höll England i matchen och om inte Spanien vunnit hade Lamine Yamal funderat en del på sina fina lägen som inte ledde till mål. I stället var det Mikel Oyarzabal som löpte precis på en perfekt inspelning från Marc Cucurella och 2-1 var ett faktum.
England kraftsamlade och borde kanske fått med sig 2-2 efter en hörna med ett gäng nickar men först räddade Unai Simon innan Dani Olmo stod på mållinjen och fredade målet med en nick. Det ville sig inte för England, precis som det inte velat sig i 58 år. Om två år är det VM och 60 år sedan England senast vann en titel. Dags då? Klart att man höjt sig, men det är svårt att vinna mästerskap.
Alla borde vi snegla ännu mer på vad Spanien gör. Något är det som innebär att herrarna varit ett av världens bästa landslag på 2000-talet med fyra titlar och på kort tid har damerna tagit sig dit med både VM-guld och Nations League-titel. Det finns en kreativitet och en lekfullhet, men bakom det ligger naturligtvis en massa systematiserad träning och fokus på att utveckla spelare.
Och det häftiga är att det inte verkar spela någon roll om man är ung eller gammal, bara man är bra nog. Från veteranen Jesus Navas som fick starta mot Frankrike till rekordpojken Lamine Yamal som gjorde avtryck på ett sätt som inte skett sedan Pelé var med i VM i Sverige 1958. Spanien skriver fotbollshistoria och det är svårt att inte fascineras.