Sammanställningarna av sommarens spelarvärvningar är givna när fönstret drar igen och man kan se vilka som handlat och för hur mycket. Det är givetvis ingen nyhet att Premier League är rikast och starkast och därmed dominerar spelarhandeln.
Förklaringarna till Premier Leagues dominans är flera. Man var tidigt ute med att kommersialisera verksamheten när man blev Premier League och fick statlig hjälp (via lotterier) när arenor moderniserades efter Hillsborough. Lägg på det att kombinationen av Skys framväxt och teknikutvecklingen bidrog till att rättighetspriserna ökade.
Under 2000-talet har antalet utländska ägare växt och från Roman Abramovitj satsningar på Chelsea har det följt inflöde av kapital även från Kina, Mellanöstern och USA. Vilket spätt på utvecklingen och hastigheten och även om de andra ligorna steppat upp sin verksamhet är de distanserade av Premier League.
De engelska klubbarna köpte under sommaren spelare för runt 24 miljarder kronor. Då tillkommer rejäla löner till spelarna under många år. Sedan ska det sägas att man även sålde spelare och nettoutgifterna var närmare 15 miljarder kronor och där Chelsea, Manchester United och Nottingham tillhör de som lagt ut mest.
I de andra fyra stora ligorna i Spanien, Italien, Tyskland och Frankrike har man också shoppat på, och tillsammans når man över Premier League med dryga 25 miljarder i spelarköp. Mest har serie A-klubbarna lagt ut med dryga åtta miljarder kronor följt av Frankrikes Ligue 1 på sex miljarder, Spaniens La Liga med 5,5 miljarder och sist av topp fem är Bundesliga med 5,2 miljarder.
Sedan är det annat när man kollar nettot. Bundesliga drog in mer på försäljningar än man lade ut. Även La Liga sålde många spelare och hade en ettoutgift på några hundra miljoner och där Barcelona såg till att ligan gjorde avtryck. Serie A hade inte heller någon större nettoutgift utan sålde mycket och tog in många lånespelare. Ligue 1 drog in mer pengar än vad man lade ut och som vanligt var PSG ledande, men även Marseille.
Klart att det är problematiskt för fotbollen i Europa att skiktningen består och till och med ökar. Och det är härifrån jakten på en superliga kommer och att frustrationen med Uefas makt växer fram. De stora klubbarna i Italien har svårt att haka på. I Frankrike och Tyskland finns en klubb i varje land som kan utmana. I Spanien är det två även om Barcelona tar stora risker när man belånar framtida intäkter.
Ligorna i de här länderna jagar alternativa lösningar för att få in pengar. I Spanien har 18 av 20 klubbar sålt rätt till framtida mediaintäkter, i Tyskland undersöker man samma sak och i Italien var man också på väg att göra det. Pressen är hård på ligorna och på de stora klubbarna som får se sig frånsprungna.
Nu går en del kritiker så långt att peka på Premier League som en superliga. Frustrationen blev inte mindre när Uefa under fredagen bötfällde en rad klubbar för brott mot det finansiella regelverket, men där Chelsea, Manchester City och andra Premier League-klubbar klarade sig. I stället var det Paris SG, Roma, Inter, Juventus, Milan, Besiktas, Marseille och Monaco som alla kom överens med Uefa om att betala böter från PSG:s dryga 100 miljoner kronor och neråt.
Fotbollens superliga försvann väl, eller? Ni vet den där ligan som tolv storklubbar lanserade i april 2021 men där avhoppen duggade tätt efter bara ett par dagar. Då protester från supportrar och fördömanden från politiker, kungligheter samt rader av spelare och ledare fick några av Europas största klubbar att skamset lägga ner och be om ursäkt.
Faktum är att projektet lever och i somras drog Real Madrid, Barcelona och Juventus Uefa inför EU-domstolen i Luxemburg. Även om det inte fått mycket uppmärksamhet var det förhandlingar i juli. I mitten av december kommer besked från EU-domstolen.
Tolv av Europas största klubbar ville alltså dra i gång en egen superliga för 20 lag men samtidigt vara kvar i sina inhemska ligor. De 15 grundarklubbarna skulle inte kunna åka ut, men tanken var att släppa in fem klubbar på årliga gästspel. Allt handlade om pengar och kontrollen över dem.
Klubbarna ville behålla större delen av intäkterna och inte som i Champions League där Uefa har kontrollen, även om större delen av pengarna ändå går ut till klubbarna. Lägg till att ligan skulle kontrollera hur mycket klubbarna kunde göra av med. Något som skulle jämna ut förutsättningarna mellan Abu Dhabi-ägda City, Qatar-ägda Paris SG och exempelvis Real Madrid, Juventus och Barcelona.
De tre klubbarna som tagit fallet till EU-domstolen driver linjen att Uefas hot om straff och böter mot klubbarna som ville starta något eget innebär att organisationen bedriver ett monopol. Något som strider mot EU:s fria rörlighet som gäller varor, tjänster, personer och kapital.
Uefa däremot hävdar att idrott har en särskild vikt och därför inte ska ställas inför de lagar som gäller vanliga företag och man upplever sig ha stort politiskt stöd till försvar för den europeiska sportmodellen. Ändå behöver man bara gå tillbaka till mitten av 1990-talet när Uefa var övertygat om att man skulle få rätt i ett fall som då nått EU-domstolen.
Det handlade om den rätt begränsade belgiske fotbollsspelaren Jean-Marc Bosman som i början på 1990-talet stoppats från att lämna RFC Liège för franska Dunkerque trots att hans kontrakt löpt ut. Då kunde klubbar kräva att få betalt för spelare även om de saknade kontrakt.
Bosman blev arg när han inte fick flytta och stämde klubben, Belgiens fotbollsförbund och Uefa och fallet vandrade hela vägen till EU-domstolen. Där hävdade Bosman och hans advokat att fotbollens regelverk stred mot Rom-fördraget om fri rörelse.
Den 15 december 1995 kom beskedet från EU-domstolen och man gav alla idrottare som inte hade kontrakt fri rätt att flytta. Fotbollen fick en chock som hade trott att man var skyddad. Följderna blev stora, och då inte bara för fotbollen utan alla idrotter. Plötsligt fick idrottarna makten och det har gynnat dem. I dag låter det fullt logiskt att ingen ska äga ens rättigheter om man inte har ett kontrakt som ger en ersättning, men då hävdade Uefa och alla organisationer inom fotbollens värld att det skulle förbli så. Vi ser fler och fler utmaningar av den här typen inom idrottens värld.
När det handlar om Uefas mål att stoppa fotbollens föreslagna superliga är det en sak med politiskt stöd och att de flesta supportrar är emot utbrytningen och en annan sak vad som står i lagboken. Kan man hävda att idrott och fotboll är ett specialfall? Att det finns en speciell idrottsmodell för Europa? Inte ens alla länder och ligor i Europa är med i EU och framför allt inte Storbritannien.
Även om Uefa utåt signalerar lugn är det garanterat nervöst för president Alexander Ceferin och de andra herrarna i toppen. Samt för andra idrotter. Om EU-domstolen ger utbrytarklubbarna rätt i att Uefa bedriver ett monopol faller en modell och det lär flöda in kapital till nya satsningar i Europas idrottsvärld. Och det oavsett vad politiker och supportrar önskar.
Men det är klart att den europeiska modellen som styr nu är begränsande och vissa finansiella regelverk hos Uefa emellanåt motverkar sitt syfte när det inte går att pumpa in kapital fritt. Då blir det de redan starka och rika som får till en modell som skyddar dem. Frågan är hur länge Uefa kan hålla emot? Inte så länge är ganska troligt.