Fan skall vara teaterdirektör, hette det i en pjäs från 1800-talets mitt. Den handlade om ett resande teatersällskap och det går givetvis att inse utmaningarna på den tiden. Likheterna med sportvärlden finns säkert och det går att säga samma sak om att vara sportchef, klubbdirektör och så vidare.
Nu är det 2024 och även om det alltid varit jobbigt att leda fotbollsföreningar går utvecklingen åt fel håll för dem som har ansvaret. Trycket har alltid funnits där men inte i den omfattning som gäller i dag. Förklaringarna är många, från sociala medier till en minskande brist på tålamod i ett samhälle där alla vill få omedelbar tillfredsställelse.
Egentligen spelar det ingen roll vilka föreningar det handlar om, det finns alltid saker att vara missnöjd med. Och i dag går det att framföra det på en mängd sätt och som ledare och spelare är det mycket svårt att skydda sig från det. Frustrationen hos supportrar kommer i många former och den är inte alltid givande.
Länge har jag undrat kring kvartssamtalen eller utskällningarna av spelare och ledare efter förluster. Eller att man ska gå ut och be om ursäkt i tid och otid när man förlorat. Trots allt kan inte bägge lagen vinna en match och man kan förlora även om man gör en hyfsad insats. Ibland är man dålig, och det ingår också i livet.
Jag var inte själv på söndagens derby mellan Djurgården och AIK men känner till turerna och efterspelet samt att Djurgården haft svårt i derbyn. Klart är dock att Kim Bergstrand har en poäng i intervjun med sajten Djurgårdsfamiljen: ”Det finns dom som tror att det hjälper att skrika hur kassa vi är. Rädda fotbollsspelare är inga bra fotbollsspelare.”
Visst är supportrar en tillgång i de allra flesta fall, men det är en sak att vara supporter och en annan att jobba i föreningar där man behöver ta ansvar. På något sätt behöver Djurgårdens supportrar hitta en väg fram kring derbyn ihop med spelare och ledare, men också inse att ingen i föreningen vill förlora matcherna.
Sedan förstår jag givetvis laddningen i att man förlorat derby på derby och att det skapat en enorm frustration. Det lär inte vara mindre nästa gång det är dags för ett derby. Då är det ingen riktig kompensation att klubben är på en bra plats med möjlighet till gruppspel i Europa, starka finanser och med stora möjligheter till medalj och ny Europa-chans.
Supportrar vill gärna ha framgång nu. I det perspektivet kan jag beundra alla som jobbar i föreningar i Sverige och ska balansera förväntningar, förhoppningar och krav med en verklighet där det ofta är långsiktigt och tålmodigt arbete som ger resultat. Att helt enkelt orka hålla kursen trots att det blåser snålt i forum, på sociala medier, i traditionella medier och på stan.
Sedan är inte föreningar och fotboll något utan supportrar. Så tolka mig rätt, passionen och brinnandet för en klubb är något ingen vill vara utan. Då får man leva med baksidan som då och då tittar fram, men man får också inse att det blivit tuffare och tuffare att vara ansvarig för en förening.
Det är ingen hemlighet att jag har koll på Landskrona Bois och klubben leder superettan med fem poäng efter 19 omgångar. Ekonomin är relativt stark efter att man rekryterat spelare som förädlats och sålts parallellt med att verksamheten runt om kring föreningen bara blivit bättre. Alla borde jubla, men verkligheten är en annan.
För efter omstarten av superettan har formen dippat och man har bara tagit fyra poäng på fem matcher. Förlust hemma mot Gefle och bara 0-0 mot sistaplacerade Sundsvall. Lägg till att sportchefen Billy Magnusson talade om sitt hopp om ett lugnt transferfönster och vips är tre spelare sålda, varav David Edvardsson är riktigt tungt tapp och där tjänade man inga pengar då det var MFF:s spelare.
Jag var själv på Landskrona IP och såg förlusten mot Gefle. Håglöst. Oinspirerat. Svagt. Det gick att ta på besvikelsen bland supportrar och det är klart att många minns när man som nykomling ledde superettan 2021 men klappade ihop på hösten. Är det något liknande som ska ske? Har man sålt den allsvenska platsen? När man är så nära.
Hösten 2005 åkte Landskrona Bois ur allsvenskan efter att man föll i det allsvenska kvalet mot Gais. Då hade klubben varit uppe i fyra säsonger och efterhand lämnat filosofin att satsa på egna unga talanger och en del skadat men billigt gods på spelarmarknaden och i stället börjat värva etablerade spelare. Det slutade med respass och en dålig ekonomi.
Under en rad år försökte Landskrona precis som många föreningar före och efter att satsa sig tillbaka till allsvenskan. Det gick naturligtvis inte utan ekonomin blev bara sämre, styrningen av klubben havererade och spiralen ledde rakt ner till division 1. Man studsade tillbaka 2018 men det var en kuliss till klubb som kom upp i superettan.
Föreningen föll nästan samman när en storsponsor hoppade av i vredesmod och tog med sig andra sponsorer. Folk blev ovänner med varandra. Det var inte långt från att klubben kunde fått ännu allvarligare problem med höga skulder, dålig likviditet och pressat läge. Bois hade dock supportrar och vänner som ställde upp.
Inför 2019 tog den då relativt nya styrelsen ett beslut fler föreningar borde ta efter. Man skruvade ner ambitionerna och lät personer som kunde klubben i form av Billy Magnusson och Max Mölder ta över det sportsliga. Tanken var ett ge dem tid att bygga upp Bois från grunden och att klubben fick återvända till elitfotbollen när den var redo.
Det gick snabbare än trott och i takt med att Magnusson och Mölder fick tid, tålamod och tro blev det en resa som gjorde att föreningen kunde betala tillbaka skulderna. Man kunde börja bygga ett eget kapital och parallellt skriva längre och längre kontrakt för att slippa tappa spelare utan att få betalt. Spiralen gick att vända med hårt arbete och trots knappa resurser.
Sakta men säkert har Landskrona Bois byggt upp föreningen. Man har haft en tro på allt från spelfilosofi till hur man ska driva föreningen och skapat en stabil bas. Något att bygga vidare från, men som alltid i fotbollens värld är det många som vill ha mer framgångar. Det man gjort räcker inte och även det går att förstå sett till att man inte vet när man får nästa chans till allsvenskt spel.
En förening har inte heller något annat avkastningskrav annat än att generera segrar. Att stappla miljoner på banken är inget självändamål för en förening. Det är betydligt roligare att se spelare på plan än en sund balansräkning. Samtidigt måste styrelsen ta ansvar och säkra klubbens fortlevnad och det innebär ibland andra beslut än vad supportrarna drömmer om.
Man har helt enkelt olika roller i en förening och det är väldigt lätt att ha åsikter och önskemål när man inte ska ta ansvar för räkningar och fakturor. Sedan ska man dessutom stå för sitt handlande och sina beslut när det är dags för årsmöte. Hur många föreningar har inte gått åt helvete för att styrelsen varit mer supportrar än ansvarstagande representanter för medlemmarna.
Och det är humor att veta att förra sommaren när Landskrona sålde Melker Widell och Camil Jebara – vilket man också fick kritik för – och värvade dansken Fredrik Ihler och Samuel Burakovsky var det många som sågade ersättarna. Ihler gjorde bara tre mål under hösten och Burakovsky spelade inte alls på grund av oro för nya hjärtproblem. Men när de nu bägge säljs till norska toppklubbar är det i sin tur illa.
Och Malmö-lånet David Edvardsson tog inte ens plats förra våren, men växte under hösten. Sedan var det oerhört viktigt att Landskrona fick låna honom även i år, men då fanns alltid risken att han skulle säljas. Klart att man kan förstå Edvardsson som får mycket bättre betalt i Tromsö och när han bestämde sig var laget kvar i Europa. Uppenbart ett bättre alternativ.
Det är inte bara i ishockey det svänger snabbt. Att då orka hålla kursen som klubbledare och verkligen tro på en väg det är något som imponerar. Att ha siktet vid horisonten snarare än den senaste matchen. Trots att frustrationen tar fäste både här och där. Det är möjligt att den allsvenska platsen är såld, men det är svårt att kritisera om man orkar ta in historien.
Landskrona Bois är en oerhört mycket sundare och välmående förening 2024. Det är tack vare alla som orkat ta obekväma beslut och sedan stått för dem. Sedan lär det göra ont för många av oss om man faller på upploppet, men föreningen lever och är långt från konkurs som var hotande för fem år sedan.
Allt det bör man ha i åtanke när man skriker ut sin ilska om det går åt helvete, men det är klart att man får skrika ut sin frustration.