I veckans poddintervju var Malmö FF:s Anders Christiansen gäst och själv upplevde jag att den danske mittfältaren var öppen, ärlig och riktigt bra. Jag var helt enkelt ganska nöjd med att ha fått höra hans berättelse om allt från tuffa tag i Belgien till besvikelsen att han inte fick flytta till Saudiarabien och att både klubbar och spelare kan se olika på långa kontrakt.
Tyckte han var nyanserad och eftertänksam och det var spännande att höra hans synpunkter på allt kring Malmö FF, om kraven, om utvecklingen och om vilka steg klubben tagit under hans sex år och vilka man behöver ta framöver. Att även höra en frispråkig dansks synpunkter på svensk fotboll och vad som är bra och vad som kan bli bättre är också intressant.
Redan under måndagen kom det en hel del reaktioner från Malmö-supportrar. En del undrade om hans syn på kontraktet han skrivit till 2024, med tanke på hans uttryckta dröm om att få flytta ut och kanske säkra ekonomin. Andra ifrågasatte hans tal om Saudiarabien och tyckte jag var för svag när jag inte frontade honom om ansvaret för att vilja flytta dit.
Klart att det går att ifrågasätta någons vilja att ta anställning i Saudiarabien. Borde jag säkert gjort. Och oavsett ersättning eller säkring av framtiden finns det garanterat människor som inte kan tänka sig att ta ett sådant steg. Ändå kan jag förstå Christiansen, Robin Quaison och andra som har valt eller kan tänka sig att säkra sin framtid genom att spela fotboll där.
Annat för mig när en miljardär likt Lionel Messi bara åker dit och gör reklam för landet. Det kan jag inte förstå, men ändå landar jag i en fråga om det är rätt att ifrågasätta enskilda individer men inte företag? Eller vad länder gör?
Och är det bättre att spela för Qatar-ägda klubben Paris SG? Där landet skickat in miljarder för att skapa en storklubb. Tror vi verkligen att de pengarna kommit till om inte ett par miljoner migrantarbetare funnits i Qatar och i många fall utnyttjats? Klart att gasen och oljan är grunden, men migrantarbetarna får landet att snurra och landet utnyttjar dem. För djävligt, givetvis. Det är lätt att i både sociala medier och i traditionella medier tycka vad som är självklart svart eller vitt. Jag är garanterat skyldig till det.
Om vi börjar i Sverige har inte Magdalena Andersson varit i Saudiarabien som statsminister men hennes företrädare Stefan Löfven var där 2016 med en delegation från näringslivet med kopplingar till tunga företag. Allt för att få fart på handeln mellan länderna och bland annat behålla militäravtalet som statsminister Göran Persson skrev 2005 och Fredrik Reinfeldt förlängde 2010. Heja!
Precis som i idrottens värld använde Marcus Wallenberg och 30 andra höjdaren argumentet att handel främjar mänskliga rättigheter och utveckling av demokrati. I debattartikeln kommer meningen om det före att man slår fast att Saudiarabien är Sveriges viktigaste handelspartner i Mellanöstern. Hur det gått med Saudiarabien senaste sex åren? Svensk handel har gjort sitt, men tyvärr har mänskliga rättigheter och demokrati uteblivit.
Frågan är hur många av oss som via fonder och pensioner har del i att Sverige handlar med Saudiarabien. Har vi ens koll? Och har innehav med Qatar, Förenade Arabemiraten, Bahrain och så vidare. För att inte tala om Kina. Vill vi ens kolla våra kläder, prylar eller Volvo-bilar? Och hur många som är avhängiga på jobben som handeln med ovan länder ger. Ja, det är klart att det är en del.
Visst, det är mycket längre från ett innehav i någons PPM-fonder till att åka till Saudiarabien och spela fotboll i utbyte mot miljoner. Å andra sidan är det vanligare och vanligare att folk styr om innehav till fonder som är snällare mot klimatet för att försöka ta ansvar. Då kanske man ska kolla pensionsfonderna innan man blir för arg, eller?
Eller ta Norge som är ett av världens rikaste länder och där landets oljefond är den fond som har störst tillgångar i hela världen. Häromåret sålde man av investeringar i Saudiarabien och pumpade istället in närmare fem miljarder kronor i Qatar. Norska bolag ska ha investerat närmare 100 miljarder kronor i Qatar 2019.
Samtidigt vet man att Norge varit drivande på många sätt i diskussionen kring VM i Qatar. Från en rad supporterorganisationer. Från medier likt Josimar och Idrottspolitikk. Från fotbollslandslaget som var först ut med budskap om att respektera mänskliga rättigheter. Och från nya NFF-basen Lise Klaveness som klev fram på Fifa-kongressen i mars.
Klart att alla är sina egna individer och varje medborgare kan inte ta ansvar för exakt vad staten väljer att göra. Jag vill mest visa det komplexa i det hela och att både företag och stater gör saker som knappast är till gagn för en strävan om en bättre värld. Att en del aktörer är med både på det svarta och det vita fältet.
Norge har utmärkt sig kring VM i Qatar, men det var mycket tystare kring OS i Peking. Det visade sig att Norge slutit ett idrottsavtal med Kina i kölvattnet av att kinesiske regimkritikern Liu Xiaobo fick Nobels fredspris 2010. Något som fick Kina att sluta köpa lax från Norge under en rad år.
När Peking fick OS 2022 kom Norge och Kina överens om att norsk idrott skulle utbilda både kinesiska åkare och ledare. Det ska sägas att det var de norska politikerna som drev på och körde över idrotten, men jobben i laxnäringen var viktigare än något annat.
Klart att det är för djävligt att Norge slöt den uppgörelsen och sedan var det relativt tyst kring OS i Peking. För det hade gett ett rejält eko om vinternationen Norge likt fotbollsnationen Norge hade diskuterat en bojkott av ett mästerskap och till och med röstat om en eventuell bojkott.
Klart att jag fattar att en krönikörs uppgift är att ta ställning. Gärna lite drastiskt om man är på kvällstidning. Än mer drastiskt på sociala medier. Ändå får jag svårare och svårare att just landa i attacker på det förmodat svarta och hylla det vita för världen är numera alltmer en grå röra. Det är rörigare än jag vill att det ska vara och ju mer jag fördjupar mig i frågor ju svårare blir det.
Vilket inte betyder att jag tycker att fotbollsspelare och andra idrottare ska ta anställning eller hämta pengar i diktaturer. Absolut inte. Däremot har jag svårare att kasta enskilda individer under bussen när vi andra direkt eller indirekt åker med på samma uppgörelse men inte talar om det så mycket.
Det är svårare och mer komplext att kartlägga Sveriges vapenaffärer med Förenade Arabemiraten än att påpeka problematiken med att idrottare i massor åker till Abu Dhabi, Dubai och andra länder och tjänar bra. Eller att känna till vapenavtal med Saudiarabien och så vidare.
Är det rätt att ifrågasätta Erling Braut Haaland för att han ena dagen har tröja om mänskliga rättigheter, nästa har Qatar-reklam och en tredje dag skriver kontrakt på miljardkontrakt med Abu Dhabi? Den unge norrmannen är 21 år och har kanske inte lagt all tid på skolarbete. Det är komplext även om jag givetvis förstår att en del blir frustrerade av det och att han framstår som en hycklare.
För mig kan man ställa betydligt högre krav på föreningar, organisationer samt förbund som ska signalera något. Tänker på Finlands förre lagkapten Tim Sparv när han förklarade landets skifte i att nobba Qatar-resor och där han själv var delaktig:
”Att spela i ett landslag handlar om så mycket mer än resultat, taktik och spelarval, det är större än så. Man är tvungen att se till helheten och se till att man har rätt värderingar. Det är klart att det är viktigt vad man förmedlar för budskap, särskilt när man är en så stor organisation som det finska fotbollförbundet”.
Häromdagen var det en rad organisationer med Amnesty i spetsen som tryckte på för att Fifa skulle skänka 440 miljoner dollar till migrantarbetare som jobbat i Qatar. Summan motsvarar prispengarna som står på spel under VM i november och december. Helt rätt, och Fifa hade kunnat skänka det och visa lite mer moral än man gjort under åren.
Givetvis måste vi journalister göra allt för att belysa det svarta och ta fram de mörka nyanserna i det gråa, men det är sällan verkligheten är lika vit och svart som man ibland kan önska och som det är lätt att hemfalla till. Jag har som sagt gjort det själv och inte belyst komplexiteten och att det finns fler perspektiv.
Och det är något jag får svårare och svårare att hantera, för det måste gå att komplicera saker och ting utan att det är fel. Sedan hade jag gärna sett att vi i Sverige var villiga att betala priset för att stå för mänskliga rättigheter och värderingar snarare än att stå för något och parallellt göra något helt annat.
Enskilda idrottare kan och ska givetvis ifrågasättas för sina val, men för mig skaver det när bara några ska ta ansvar för vad man bestämt är den korrekta vägen. Och vi andra kan vara nöjda med att stå upp för rättigheter, men inte orkar löpa linan ut. Nej, det är inte lätt och därför vore det enkelt om världen var svart eller vit. Till dess måste vi ta in komplexiteten.