Kanske är det 45:e gången jag känner pirret i kroppen. Spänningen. Suget. Nyfikenheten. Att det närmar sig allsvenskt spel igen och man vill se om de olika lagen är så bra som man tror eller så svaga som man misstänkt.
Hur går det för nyförvärvet som välkomnades av maxade rubriker? Ska de regerande mästarna rycka direkt? Och nykomlingarna då, ser de inte svaga ut? Ja, det kryllar av frågor när avsparken är så nära att det bara handlar om ett gäng timmar kvar.
Vid 15-tiden på söndag är det äntligen dags igen. Allsvenskan drar i gång och det kommer givetvis bli en rad publikfester - alla vill gå i början - och det är gott om både förväntningar och förhoppningar. Det håller i sig till verkligheten gör sig påmind, vilket kan vara väldigt snabbt.
Att Sveriges högsta serie i fotboll är på gång är det väl knappast någon som missat. Nedräkningen pågår egentligen från det att Lennart Johanssons pokal blivit hissad av de senaste vinnarna. Som då var AIK och man firade triumfen i Kalmar i början av november.
Redan då fanns givetvis drömmar och visioner hos de flesta klubbar som skulle spela allsvenskt 2019. Och framför allt hos supportrar som har en märklig förmåga att alltid kunna resa sig med tanke på nästa match, nästa derby, nästa säsong och så vidare.
Naturligtvis är det fascinerande att vi kan syssla med ett slags självbedrägeri. Vi tror på något sätt att just detta är säsongen, även om det varvas med både ångest och skepsis för att inte jinxa det hela på något sätt.
Frågan är om inte tiden mellan säsongerna är bäst? Då man inte behöver brottas med verkligheten i form av insläppta mål, risig form, svaga nyförvärv, tunga skador, sprängd budget och allt annat elände som lätt följer med ens favoritlag vare sig man vill eller ej.
Det är mycket ångest och framför allt under säsongen, men innan det börjar kan man alltid hoppas. Att nyförvärvet som inte spelat mycket de senaste säsongerna blir en succé. Att den uppflyttade talangen tar plats i A-laget. Och att tränaren hittat rätt spelsystem och filosofi som ger ett lyft.
För bara ett av 16 lag kan vinna SM-guldet. Visst, ytterligare tre lag får medaljer och av dem tar två Europa-platser. Men minst två klubbar ska falla ur vid säsongens slut och dessutom ska ett tredje tryckas ut i ett ovisst kval. Inte särskilt kul, fråga bara Brommapojkarna efter fjolårets slut på Grimsta IP.
Eller ta Hammarby som flög ur startblocken förra våren och låg i toppen i princip hela vägen till den sista omgången. Då trillade man för första gången på hela säsongen ner på en fjärde plats och missade Europa. Ett brons var en rätt klen tröst.
Ibland får jag frågan hur allsvenskan kan engagera mig. Fotbollen är för dålig, heter det. Serien är lågt rankad i Europa. En del av de unga talangerna försvinner innan de ens spelat nog för att sätta avtryck. Och så vidare, då det inte är svårt att hitta saker att klaga på om man vill.
För mig finns det en närhet till serien och dess aktörer som är svårt att finna ute i Europa. Att det fortfarande är mer av idrott än underhållning. Och att det känns mer oförutsägbart, även om kritikerna givetvis skjuter in Malmö FF:s fyra SM-guld på de sex senaste åren för att ta ner det.
Kanske är även tanken på jämnhet ett slags självbedrägeri? Det lever väl vidare efter ett 2000-tal där det varit svårt för lag att försvara SM-guld och där klubbar som Kalmar FF, Halmstads BK, IFK Norrköping, Elfsborg och Helsingborg blandat sig med större städers representanter när det handlar om triumfer.
Inramningen bidrar naturligtvis till att allsvenskan är häftig men för mig var det lika lockande i slutet på 1980-talet och början på 1990-talet då det var glest bland åskådarna. Publiksnittet var då mindre än hälften av dagens massor och man hade dårförklarat någon som sagt att allsvenska matcher skulle locka 50 000 åskådare.
Oavsett, så är jag ständigt förälskad i allsvenskan. Och jag har ju inte ens ett lag där. Landskrona Bois är långt från allsvenskan efter en tung säsong i fjol och måste starta om i division 1. FC Trollhättan väntar i seriepremiären. Ändå kan jag inte låta bli att fundera på om det inte är möjligt att ta klivet upp på två säsonger…
Ja, ni fattar. Drömmen finns där alltid oavsett realismen. Det är nog ett måste för att vara supporter. Givetvis finns stunderna av total svärta och då man inte ser annat än motgångar. Som efter ännu en i raden av förluster. Fast sedan går det att leta hopp, om bara det blir seger på söndag så.