Dagen före Sveriges match mot Schweiz försökte de utländska journalisterna med både Janne Andersson och Andreas Granqvist på presskonferensen. Hur inspireras de av VM-bronset 1994? Ser de en möjlighet till en repris av VM-finalen 1958, då Brasilien mötte Sverige? Och vad kan det ge att tänka på spelarna från 58?
Janne Anderssons var brutalt ärlig på frågan om spelarna från 1958: "Nej!" Sveriges förbundskapten gör sig inte till utan lever och andas då är då och nu är nu och sedan är sedan. Det gick inte att få honom ur spår. Inte heller kapten Granqvist kunde hämta något från 1994: "Det är väldigt länge sedan."
Janne Anderssons landslag lever i en egen verklighet som förbundskaptenen skapat med hjälp av handplockade ledare och en rad spelare som han övertygat om en spelidé. Det har varit spännande att följa resan för laget och det är slående hur Andersson hållit sig fast vid sin linje och inte vikt av.
I grunden handlar det om en trygghet som ledare som ger en prestigelöshet. Allt Janne Andersson har gjort har handlat om att det ska vara bra för landslaget. Oavsett om det handlat om att ta in Islands-hjälten Lasse Lagerbäck som rådgivare direkt efter EM 2016 vilket riskerade att stjäla glans till hur han valt spelare utan att tänka på rubriker.
Förstår dem som emellanåt kan uppleva Janne Andersson som tråkig i allt från spelarval till byten och hur han uttalar sig samt hur landslaget spelar. Samtidigt har det metodiska arbetet på alla plan gett framgångar när det inte borde ha varit några framgångar. För det är en framgång att vara i en åttondelsfinal, men ska man verkligen skriva in sig i folks medvetande bör man nå längre.
Än i dag minns jag telefonsamtalet med min mamma som var upprörd. Det var dagen efter att Sverige slagit ut Rumänien i VM-kvartsfinalen 1994. Jag var i San Francisco då jag sett matchen på plats på läktaren. Hon var irriterad att jag inte ringt mitt i natten för hon behövde någon att prata med efter straffdramatiken.
Alla som minns den VM-sommaren har givetvis en relation till var man såg matcherna, hur man upplevde segrarna och hur man firade. Själv reste jag runt som supporter i USA och såg match på match och det var svårt att fatta att detta var mitt landslag. Jag hade ju varit med under VM i Italien och upplevt en rad missade VM-slutspel, och nu var det ett svenskt landslag som samlade nationen via framgångar.
I dag smäller det i mobilen när Emil Forsberg skjuter över. Det är min syrra som undrar vad som är fel med spelaren som skulle vara stor stjärna. Eller så är det kompisar som är irriterade eller glada över någons framfart. Reaktionerna är där. Det är inget snack om att VM engagerar och jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva något som USA igen.
Det är knappt 24 år sedan Tommy Svensson fick se sitt landslag köra över Bulgarien inför över 90 000 åskådare i Rose Bowl i Pasadena och vinna med 4-0. Därefter fick de ta emot bronsmedaljerna. Har därefter varit övertygad om att tiden när ett svenskt landslag skulle ha chans att ta medalj i ett VM var förbi.
Jag vet. Ännu är det långt, långt kvar. Schweiz låter väl som överkomligt motstånd. Och sedan väntar vinnaren av Colombia och England. Det är fullt förståeligt att många sneglar framåt på den halvan i VM-slutspelet där Sverige befinner sig och mest ser möjligheter. Särskilt när man kollar andra halvan med Frankrike-Uruguay och Brasilien-Belgien.
Baksidan av det här är några VM-slutspel som jag också upplevt på nära håll. Det kan ta slut så snabbt. Ett misstag. Ett rött kort. För tolv år sedan föll Sverige mot hemmanationen Tyskland i en åttondelsfinal i VM och hade egentligen ingen större chans. För 16 år sedan var det värre i Japan, då Senegal stod för motståndet och bara stolpen hindrade svenska framgångar.
Känslan när Anders Svensson helikopterfintade sig igenom och sköt i stolpen sitter i ännu. Eller Zlatans inhopp när han stormade fram på kanten och så när skickade Sverige vidare till en kvartsfinal där Turkiet väntade. Då sved det när de svenska spelarna tog sig igenom den mixade zonen och man hade sett vägen öppen till en semifinal mot Brasilien.
Det är en klyscha men likväl sann: det är oerhört små marginaler. När Sverige tar sig an Schweiz på den mäktiga arenan i St Petersburg är det två landslag som har en unik möjlighet att göra avtryck historiskt. Vinnaren är bara en match från en garanterad medaljmatch och det är klart att det blir mer nerver än tidigare.
Även om de svenska spelarna är noga med att poängtera att trycket inte ökar bara för att man möter Schweiz så är det naturligtvis att alla inser att en förlust mot Brasilien eller en annan stornation alltid är lättare att acceptera. Nu ställs man mot ett landslag vars bästa resultat är tre VM-kvartsfinaler varav den färskaste är 1954. Likadant känner givetvis schweizarna.
Men Schweiz är att klasslag, inte minst offensivt, och har sedan Polen slog ut laget i åttondelsfinalen i EM 2016 efter ett straffdrama, bara förlorat mot Portugal på bortaplan. Sjätteplatsen på världsrankingen är ingen exakt vetenskap men ett tydlig tecken. Shaqiri, Xhaka, Behrami, Seferovic och Džemaili kan alla såra Sverige.
Efter att ha följt Janne Anderssons landslag under hela vägen skulle det förvåna om man föll för att man tappade fokus och tittade framåt. Snarare kommer det i så fall handla om ett Schweiz som är bättre och där en spelare gör skillnad antingen genom skicklighet eller att någon gör ett misstag som ger det här försteget.
Klart att Sverige kan åka hem och vara nöjt med en plats i åttondelsfinal med tanke på förutsättningarna men för spelarna och kanske även ledarna kommer aldrig den här möjligheten igen. Ett VM-slutspel där storlag fått åka hem dag efter dag och det är ett svenskt landslag i bra slag som kan förlänga festen.
Under de dryga 20 år jag har följt landslaget så har det aldrig funnits en sådan gemenskap och en sådan anda. Tyvärr räcker inte alltid det, men en sak är säker och det är att spelarna kommer att ha gjort allt för varandra och för sin tränare för att man ska gå vidare. Bara hoppas att det räcker.