Fem omgångar återstår av Premier League och sensationslaget Leicester är på väg att göra en IFK Norrköping i kubik. Den lilla klubben med en lönebudget långt från konkurrenterna leder ligan med sju poäng.
Vem har inte blivit fascinerad av historien om Leicester? Om en klubb som för ett knappt år sedan låg fast förankrad i botten av Premier League, men reste sig och hängde kvar. Efter en rasist- och sexskandal bytte man manager i somras.
In kom den rätt hånade Claudio Ranieri som varit i en del toppklubbar men inte vunnit. Den 64-årige italienarens senaste uppdrag innan Leicester var att leda Grekland. Han fick sparken efter ett halvår då landslaget bland annat förlorat hemma mot Färöarna.
Inte heller var det så att Leicester värvade några tunga namn som gjorde att någon trodde på klubben som en outsider i ligaspelet. Man fick 5000 gånger pengarna om man ville spela pengar på att klubben skulle vinna ligan för första gången någonsin.
I Guardians tips inför säsongen pekade man på att klubben behövde värva en anfallare med dokumenterad vana att göra tvåsiffrigt antal mål, annars skulle Ranieri få fokusera på att upprepa företrädaren Nigel Pearsons räddningsaktion.
I dag vet vi att Leicester aldrig värvade någon sådan anfallare även om man lade ut cirka 200 miljoner kronor på Robert Huth, Shinji Okazaki, N’Golé Kanté och Gökhan Inler och där de tre förstnämnda varit viktiga pjäser i jakten på en topplacering.
Istället så är det andra spelare som tagit ytterligare kliv, från danske Kasper Schmeichel som varit en klippa i målet längst bak till offensiva duon Riyad Mahrez och Jamie Vardy som framåt stått för 27 poäng var.
Kan någon förklara det här? Nej, jag tror inte det. Lika lite som det går att förklara att IFK Norrköping kom från att i början av hösten 2014 vara inblandade i bottenstriden till att plocka hem SM-guldet ett drygt år senare.
De titlar som finns på King Power Stadium är tre Ligacuper från 1964, 1997 och 2000. Annars är det en andraplats 1929 i högstaligan och fyra förlorade FA-cupfinaler utöver att man sju gånger vunnit andraligan i England. Så det finns ingen tradition att vinna.
Intäkter brukar tyvärr styra fotbollens resultat och om man kollar på hur det ser ut i Premier League så är Leicester långt efter. Tottenham har dubbelt så mycket. Liverpool, Chelsea och Arsenal drar in tre gånger så mycket. United och City nästan fyra gånger mer.
Okej för att Leicester är tolva i ligan i intäkter men det är sällan någon utanför de stora vinner. Under Premier Leagues dryga 20 år är det bara Blackburn Rovers som sticker ut, och då var klubben uppbackad av en miljardär.
Därför är det naturligtvis hoppingivande för sporten som sådan att Leicester kan blanda sig i toppstriden. Redan nu är det givet att klubben från en stad som är mindre än Malmö spelar i Champions League 2016-17.
Rätt sanslöst om man tänker på att klubben bara varit ute i Europa tre gånger. Ut i första omgången av Cupvinnarcupen mot Atletico Madrid 1961 och samma spanska klubb slog ut Leicester i Uefa-cupens första omgång 1997 och hösten 2000 gjorde Röda Stjärnan likadant.
Hela säsongen är som en saga. Så det är klart att jag precis som många andra blivit charmad av Leicester och börjat hålla på klubben. Den ger oss andra hopp om att det inte bara behöver vara det gamla vanliga storklubbarna som gör upp om titlarna.
Fast vi vet alla att sagor kanske inte är helt sanna. I måndags publicerade Guardians David Conn en artikel om hur Leicester gått runt de finansiella regler som gällde i Championship den säsong som klubben tog sig upp.
Visar sig nu att det är en konstig konstruktion av den thailändske miljardären Vichai Srivaddhanaprabha som köpte klubben 2010. Han kontrollerar taxfree-handeln i Thailand och har kunnat plöja in mer än 1,5 miljarder kronor i Leicester City.
Problemet var bara att klubbarna i Championship likt Uefa kom överens om ett regelverk om att klubbarna inte fick förlora hur mycket pengar som helst. Leicester förlorade 425 miljoner kronor 2012-13. Det rättade man till påföljande år då man enligt reglerna bara fick förlora 110 miljoner kronor.
Visar sig nu att man troligen kringgått reglerna och skenbart höjt sponsorintäkter men att pengarna indirekt kommit från ägaren. Något som innebar att man kunde ha en lönebudget på 440 miljoner kronor, vilket var 70 miljoner mer än klubbens intäkter.
Allt kretsar kring marknadsbolaget Trestellar som dessutom har kopplingar till Sir Dave Richards som är en engelsk fotbollsledare av den sämre sorten. Han är rådgivare till klubbens thailändske ägare och den tidigare Sheffield W-basen nämns som tänkbar ordförande i Leicester.
I Guardian uttalar sig en anonym klubbägare i Championship om regelverket som klubbarna kommit överens om för att inte riskera konkurser. ”Vad Leicester gjorde ser ut som ekonomisk dopning för oss ägare, när alla vi andra följde reglerna som vi hade kommit överens om.
Vad Leicester säger? Ja, klubben ville inte svara på några specifika frågor från tidningen utan säger bara att man svarat på frågor från ligan som utreder ärendet, och att klubben är övertygad om att man följde ligans finansiella regelverk under säsongen.
Även om det är trist att det finns en baksida på den härliga historien är jag glad över den typen av journalistik. Precis som när kollegor granskar Östersunds FK eller andra föreningar som inte följer de ekonomiska spelreglerna. Det måste till.
Minns ni för övrigt att Sven-Göran Eriksson var manager i Leicester och satsade över 350 miljoner på nyförvärv när han skulle ta klubben till Premier League. Han fick sparken hösten 2011 efter att resultaten uteblivit. Så alla hånade äldre tränare lyfter inte i Leicester.
Däremot är det viktigt att påpeka att vad Ranieri, Vardy, Schmeichel och de andra gjort under den pågående Premier League-säsongen är sensationellt oavsett vilket trixande ägaren sysslat med. Att de kanske aldrig borde fått möjligheten att göra det är en annan sak, men kanske är det så ingen vill rubba sagan och följderna blir därefter. Hur straffar man någon i efterhand?