Äntligen börjar det: VM i fotboll. Eller? Det är svårt att inte se fram emot en månad av fotboll med extra allt. Strunt samma om det inte är kvaliteten på spelet som i Champions League, det här är på många sätt fortfarande mer idrott än underhållning. Mer äkta för mig. Samtidigt är fotbolls-VM inte lika enkelt som när man upptäckte det som barn. Världen var både enklare och vackrare när jag som elvaåring bänkade mig för att följa VM i Argentina 1978.
VM-slutspelet där Mario Kempes förlöste en nation och där läktarna var indränkta i allt papper som åskådarna kastade för att bidra till stämningen. Sverige tog ledningen via en tåfjutt av Thomas Sjöberg mot Brasilien, men sedan var det mest besvikelser. Bland annat den där j*vla Hans Krankl som kastade sig och fick straff mot Sverige. Parallellt höll jag på Skottland (för där var några Leeds-spelare med där) men fick som vanligt se laget briljera först när det var för sent. Kolla bara Archie Gemmills 3-1 mot Holland. Jag missade inte många minuter av VM:et.
Lider än i dag med ett orangeklätt Holland som tappat Johan Cruijff inför VM. Dåtidens superstjärna avstod mästerskapet och det skylldes på allt från hans fru till sponsorbråk med förbundet eller en protest mot Argentinas styrande, men 30 år senare berättade han att det var ett kidnappningsförsök några månader tidigare som fick att avstå. Trots det tog sig Holland hela vägen till final dit Argentina fått hjälp att ta sig efter att Peru lagt sig i en match och förlorat med 0-6, vilket gick ut över Brasilien.
Så här i efterhand är det fascinerande att jag trodde VM var på ett sätt och alltid skulle förbli så. Tänker ofta på det i dag när folk klagar på hur regler ändras och turneringar utökas som VM. Allt från VAR och 48 lag ifrågasätts och det för att det inte stämmer in på bilden personen har av VM. Problemet är bara att det inte finns ett riktigt VM som alltid varit på ett vis.
Fotbollen har hela tiden utvecklats på olika plan. Ett tag hade man ingen avbytare, sedan en avbytare och nu tre med en möjlig fjärde i förlängning på gång. Likadant med VM som var 13 lag från start och blev 16 för att därefter öka till 24 och nu 32. Till VM 2026 blir det 48 lag och redan är det många som sågar förslaget för fotbollen blir sämre. Men världen har förändrats och utan att Europa vill släppa till platser så är det knappast rimligt att Asien och Afrika med över 50 medlemmar var ska slåss om några ynka platser.
Räcker att ta del av en del av SVT:s eminenta arkiv där man lagt ut en rad gamla VM-krönikor för att inse att fotbollen som spelas tagit enorma kliv. Tempo. Taktik. Tacklingen av tuffa tag. Lägg till utvecklingen av material, kosthållning, teknisk och det är plötsligt en annan typ av sport. Pengarna. Mediepådraget. Sponsorerna. Produktionerna. Fotboll och VM rör sig hela tiden och det oavsett om man gillar det eller ej, även om många av oss längtar tillbaka till barndomen och det vi då lärde oss att älska.
Minns än VM-finalen 1978, som gick på kvällen i Europa, och hur jag och min kompis Jocke Rafstedt satt framför tv:n och hoppades på Holland, men där spelarna inte orkade under förlängningen efter att man ordnat en sen kvittering. Istället fick juntan sin viktiga seger när Mario Kempes skickade in 2-1 och Daniel Bertoni 3-1. Naturligtvis en propagandaseger som var värd mycket, inte minst i landet som då tog sin första VM-titel. Måste erkänna att jag inte kopplade allt politiskt trots att det både skrevs och rapporterades om det. Kanske var jag naiv? Eller för dåligt initierad?
Men det tog lite tid innan den fulla vidden av att VM gick i juntans Argentina och att allt var upplagt för att ge prestige till landets diktator Jorge Rafael Videla. Idrott har givetvis under lång tid använts för att ge en rad hemska härskare en annan bild. Hitler. DDR. Sovjet. Men inte ens demokratier går fria, även i våra dagar så kan folkvalda politiker vilja spegla sig i idrottens glans. Har inte trängt bort hur Stefan Löfvéns pressfolk försökte trycka på mig statsministerns ”hemliga” hälsning till U21-landslaget inför EM-finalen 2015, och det är likadant men alla länder och alla politiska färger.
Det går att vända och vrida på det här på många vis. Klart att det är problematiskt att Fifa valt att lägga VM i ett land som styrs av en odemokratisk regim som bedriver krig både i Ukraina och Syrien och dessutom har svårt att respektera mänskliga rättigheter. Samtidigt är det ett land som Sverige handlar med. Vi kräver gärna att spelare ska köra med regnbågsfärgade skosnören men ingen säger något om Ikea, Ericsson och andra företag som är i Ryssland dag ut och dag in.
Sällan har väl politiken vilat så tungt över ett fotbollsmästerskap som det i Ryssland. Det går inte en dag utan att det händer nya saker. Är det inte att de tyska landslagsspelarna Özil och Gündogan ställer upp på bild med Turkiets hårdföre president Erdogan så kan man läsa om hur Iran inte får skor från USA-ägda Nike eller så ser man bilder på Egyptens stjärna Mohamed Salah ihop med Tjetjeniens ökände ledare Ramzan Kadyrov. Ja, bara det att egyptierna förlagt sin VM-bas i Tjetjenien. Eller att Fifa tappat sponsorer och nu tar in ryska och kinesiska jätteföretag som det går att sätta mer än ett frågetecken kring.
Ändå inser man att det inte är lätt för Fifa att navigera. När man under kongressen i onsdags röstade om var VM 2026 skulle gå så hade man nog fått kritik hur det än slutat. När nu USA, Kanada och Mexiko vann så kritiserar en del Fifa för att bara gå pengarnas väg och att Fifa-basen Gianni Infantino. Några kritiker frågar sig när mindre priviligierade länder ska möjligheten att anordna ett VM-slutspel? Men Marocko är knappast ett okomplicerat land med få rättigheter för homosexuella och ockupation av Västsahara.
Beslutet om att ge Ryssland VM var en del av förre Fifa-presidenten Sepp Blatters plan att spela en roll politiskt och kanske, kanske ta hem Nobels fredspris. På annat sätt kan man inte tolka att man tog in ”Handshake for peace” som tagits fram av det norska fotbollsförbundet i samarbete med Nobel. Men processen imploderade när Fifa:s exekutivkommitté gav VM 2022 till Qatar och inte USA som var Blatters plan. Något som fick fart på FBI som redan var korruptionen på spåren.
Handshake for peace fanns under VM I Brasilien men finns inte längre. Det försvann i röken efter korruptionsskandalen i maj 2015. Inte heller är Sepp Blatter kvar som Fifa-president även om han lovat att komma till Ryssland, speciellt inbjuden av landets ledare Vladimir Putin. Rysslands enväldige president tar torsdag kväll emot en rad fina gäster på Luzjniki-stadion i Moskva för VM-premiären mellan arrangörslandet Ryssland och Saudiarabien.
För Putin är den en möjlighet att återigen visa världen att landet kan ta hand om ett stort mästerskap efter friidrotts-VM 2013, OS i Sotji 2014, sim-VM 2015. Samtidigt visade Sotji-OS att det inte är riskfritt att arrangera mästerskap, för dopningsskandalen slog tillbaka mot ryssarna och kan knappast ha varit något som byggt landet utanför dess gränser. Om nu Putin ens bryr sig om det. För Ryssland har efter man fick VM 2010 flyttat fram på flera plan. Ta bara Krim eller Syrien, eller trollen som kastade sig i det amerikanska valet.
Det är som sagt mycket som skaver kring VM i Ryssland. Frågan för Putins del är om det ens blir några sportsliga framgångar? Det inhemska landslaget är onekligen i brygga och trots anklagelser och misstankar om allt från en riggad lottning till dopning så är det svårt att tro att Ryssland kan göra avtryck på plan. Spelartruppen är i krig med inhemska medier och kallar dem fiender. Känns det igen? Den ryska revolutionen som vi såg på plan under EM 2008 är långt borta.
Kanske inte konstigt att morgon-tv under torsdagen matade bilder på Arsjavin o Co från den succén. Det var programledare med både halsdukar och matchtröjor och cheerleaders som bjöd på akrobatik när den ryska motsvarigheten till Nyhetsmorgon byggde upp stämningen. Min ryska är för begränsad för att bedöma om det var några kritiska frågor, men det såg inte så ut från tv-skärmen. Utan det var idel leenden och inget skavande.
Det är så Putin och många andra vill att vi ska se på VM, men den stora fördelen med att det spelas här i Ryssland är att vi som bevakar det och följer det faktiskt kan se till att vara mer medvetna än mitt elvaåriga jag som bara älskade sporten. Att fokus inte bara hamnar på vad som sker på plan utan även utanför och att vi fattar att Putin bara vill ha en propagandafest. Sedan är det givet att det går att njuta av spelet också så länge vi får i oss nyttigheterna också.