Hela bollen ska vara över linjen. Hela bollen. Lina Hurtigs straff var över linjen och dryga två timmars ångest kunde kulminera i ett jubel. Galet jubel. Helgalet jubel. Ett sådant där jubel som nog alla som sysslat med lagidrott varit med om. Där man bara rusar in på plan. Skriker. Kramar vad man kommer åt.
Helvete, vad härligt det var att se svenska spelare göra just det i Melbourne. Nu är det givetvis skillnad på en cup i hemlänet och en åttondelsfinal i VM, men jag tror ändå många kände igen sig när Stéphanie Frappart fått klart för sig att Lina Hurtigs straff gått in.
Trots att målvakten Naeher räddade den, men ändå inte. Den där bilden som visar att hela bollen är inne rymmer något existentiellt. Att tekniken kom med svaret och att bollen är inne med så lite marginal att det knappt går att se med blotta ögat. Hela bollen ska vara inne.
Idrott kan vara underbart, men också hemskt. Beroende på hur det slutar för ens lag. Då är det få saker som slår en sådan här triumf. Sverige var utspelat långa stunder och ändå kan man ladda för VM-kvartsfinal mot Japan.
Hela laget och landet kan tacka söndagens Sven Dufva, det vill säga Zecira Musovic, för att det ens blev straffläggning i åttondelsfinalen. Hon har gett ett osäkert intryck (och på inlägg gör hon fortfarande det) men mot USA räddade hon allt som kom emot henne. Räddningen på Lindsey Horans direktskott är värt ett frimärke.
Om det var rättvist? Vad är rättvisa? Någon gång i min barndom förklarade min farsa att livet är orättvist och ju snabbare man lär sig det, desto bättre. Det gäller verkligen idrott. Det går att förstå besvikelsen i USA som hade en rad lägen att avgöra under matchen. Alex Morgans svårighet att göra mål var plågsam för amerikanerna. Lägg till det tre missade straffar i avgörandet och där fixstjärnan Megan Rapinoe sköt över.
Världsettan USA är på väg hem. De regerande världsmästarna är ute. Jakten på en tredje raka titel slutade i åttondelsfinalen för ett landslag som fått mycket kritik fram tills nu. Aldrig tidigare i VM:s historia har USA åkt ut så tidigt. Om USA var svagt under VM kan man inte anklaga laget för det mot Sverige. Snarare tvärtom.
I några få minuter efter avspark var det skönt för alla svenska supportrar. Sverige hade en del ordnat spel och det gav ett lugn, men det skulle ganska snart visa sig vara ett bedrägligt lugn. Efter en kombination på den svenska högerkanten där Johann Rytting Kaneryd bröt fram blev det svensk hörna.
Det gick som ett sus på arenan i Melbourne när de svenska spelarna med Amanda Ilestedt i spetsen flyttade upp i väntan på Jonna Anderssons precisa hörna. Det blev till en amerikansk kontring där det krävs en kapning av Rubensson för att stoppa den.
Efter det svängde matchen och oavsett vilken statistik man kollade på så välte den över till USA ju längre matchen gick. Bollinnehav. Avslut. Passningar. Passningskvaliet. Ja, på slutet höll Sverige uppe antalet avklarade passningar genom att inte slå några.
Det var ett fullständigt mörker i 35 minuter och det var svårt att tro att detta USA hade problem med Portugal. Under långa stunder var alla svenska spelare utom Stina Blackstenius samlade runt Zecira Musovic som räddade en del och fick se Lindsey Horans nick på hörna gå i ribban. Det var en belägring.
Trinity Rodman hade bra lägen på högerkanten och det kändes som om det bara var en tidsfråga innan överlägsenheten skulle ge betalning i form av ett amerikanskt mål. Men den enda smäll som Sverige fick under första halvan var Rodmans armbåge på Jonna Andersson och det var en miss av domaren Stéphanie Frappart att amerikanskan inte fick gult.
Ändå var det skönt när Frappart kort därefter blåste av den första halvleken med otroligt nog 0-0 på tavlorna. Vi var nog få som trodde på Sverige i det läget, vilket var givet sett till spelet och att det inte skedde några byten. Vad talade för landslaget? Inte mycket.
Trots det klarade Sverige av att jämna ut spelet men det var knappast en match för finsmakarna som eftersträvar att fotbollen ska vara i framkant. Det här var mer en klassisk drabbning med dueller, chansningar, tacklingar, misstag, kapningar och ett fåtal inslag av briljans.
Musovic stoppade de lägen som USA hade och den bästa svenska chansen hade inbytte Sofia Jakobsson men Naeher parerade. Då hade det gått 85 minuter. Fast det handlar om att vara kvar i matchen och kunna avgöra om det finns möjlighet. Sverige hängde kvar i matchen.
Det blev till slut förlängning och trots svenska byten var det mer USA vs Musovic under 30 minuter. Den matchen vann den svenska målvakten. Vilket ledde till straffläggning. Alla supportar till landslaget mindes säkert Caroline Segers straff i OS-finalen mot Kanada när Nathalie Björn skickade Sveriges tredje straff över. Där och då var USA på väg mot Nya Zeeland och en kvartsfinal mot Japan.
Kanske var det Musovic som skrämde dem? Oavsett så klev Rapinoe fram och sköt över precis som Sophia Smith innan Kelley O'Hara satte sin straff i stolpen. Då var det upp till Lina Hurtig att avgöra. Arsenal-anfallaren som mest varit skadad under säsongen och fick hoppa in i 82:e minuten hade inte koll på betydelsen. Nu räddades hennes straff men fick någon form av spinn och gick in.
Det går att älta rättvisa i idrott och fotbollen i all evighet. Nu gick det Sveriges väg och alla vet hur det svidit om det varit omvänt läge, men nu är det bara att njuta. USA får kliva på planet hem och Sverige åker till Nya Zeeland för kvartsfinal mot Japan.
Och någonstans i horisonten hägrar det där guldet Sverige jagat sedan EM-titeln 1984. Om det finns rättvisa så kanske 20 augusti är något att sikta på. Då går finalen i Sydney, men först Japan. De ser rätt vassa ut, men Sverige har Musovic och en lagmoral som räcker långt.