Om jag hade kunnat frysa mitt känsloliv precis efter att Joe Rothwell vänt bort Sunderlands back och hittat Pascal Struijks panna med sitt inlägg hade jag gjort det. Bollen gick via Struijk i nät och det betydde 2-1 till Leeds och på matchuret stod det 90+6.
Två sena mål fick måndagskvällen att bli magisk. Det stod 0-1 länge och känslan var att det skulle sluta med förlust. Allt som oftast gör den typen av matcher det och alla vi som håller på lag har upplevt det många gånger. Frustrationen vid slutsignalen när det går åt helvete.
Jag hade åkt ensam till Elland Road och hade inte snackat mycket med de som satt runt om kring mig på läktaren, långt ut på ena långsidan. Tillfälligheterna gjorde att vi satt rakt i linje med Sunderlands mål och kunde följa bollen hela vägen in i nätet vid både 1-1 och 2-1.
Direkt efter var minnet suddigt och det hängde inte ihop med ett par öl före avspark utan den galna glädjen. Och plötsligt exploderade ljudkulissen på Elland Road och jag kastade mig i armarna på både mannen till höger och kvinnan till vänster. I vilken ordning är oklart, det var bara en eufori som är svårslagen.
Nu har jag sett segermålet i repris gång på gång. Plus återupplevt den Maranata-liknande stämningen vid slutsignalen när ljudanläggningen pumpade ut de lokala hjältarna Kaiser Chiefs låt ”I Predict A Riot” och alla utom Sunderlands 3000 tillresta supportrar gjorde allt för att överrösta låten som ekade över Elland Road.
Efter en upplevelse som den i måndags kan jag nästan glömma Långfredagen 2019 då Leeds förlorade med 1-2 mot Wigan med Jonas Olsson i backlinjen. Trots att Leeds var en man mer i över 75 minuter. Trots att Leeds fick en straff som man brände. Trots att Leeds tog ledningen. Och trots 15 klara målchanser.
Tyvärr har det varit betydligt fler Wigan-upplevelser med Leeds än Sunderland-aftnar för min del, men en kväll som den i måndags väger upp mycket. Likadant är det med de flesta av mina lag men betydelsen av dem går inte är förringa. Det är väl det allra viktigaste av allt oviktigt i livet och är en nyttig ventil.
Det är naturligtvis underligt att känna så starkt för ett lag i England som jag fastnade för på 1970-talet och därefter har följt på olika sätt. Ändå är jag inte ensam, vi är många runt om i världen som fastnat för lag i England, Spanien, Italien, Tyskland och så vidare. Känslor som är svåra att styra, men de var härliga i måndags.
Några dagar senare fick jag se att Leeds Uniteds ägare vill köpa Glasgow Rangers. Ibland beskrivs det felaktigt att NFL-laget San Fransisco 49:ers äger klubben, men det är inte korrekt. Det är ett riskkapitalbolag som har kopplingar till 49:ers men som tar in kapital från en blandning av rika människor som alla vill investera i fotbollsklubbar.
Nu har de riktat in sig på den skotska jätten Glasgow Rangers som slitit med ekonomin sedan man gick i konkurs och fick starta om längst ner i seriesystemet. Det kan vara första steget mot ett multiklubbsägande för 49ers Enterprises som bolaget heter och där Rangers kan bli en del i ett nätverk.
Sedan tidigare har 49ers Enterprises sålt en del av Leeds United till Red Bull. Energidrycken är både sponsor till Leeds och minoritetsägare i klubben. Många supportrar är rädda att de amerikanska ägarna kanske släpper in Red Bull än mer och vad det kan betyda. Klubbfärger? Klubbmärke? Ja, det är skräckscenarion som valsar omkring.
Inte sällan träffar jag fotbollsintresserade som säger sig ha helt släppt den internationella fotbollen. Precis som att det för två år sedan var vanligt att höra en del fotbollssupportrar säga att de inte sett en enda minut från fotbolls-VM i Qatar. Kanske är det korrekt att folk lägger ligor, lag och långa turneringar åt sidan.
Alla har vi våra gränser. Eller har vi det? Jag vet egentligen inte var min går. Det slog mig när jag läste att många svenska journalisters favoritlag Tottenham kunde få qatariska ägare. Skulle Simon Bank släppa Spurs? Erik Niva? Eller kan man se bortanför ägarna?
Än värre är det naturligtvis för de som vuxit upp i närheten av Paris SG, Newcastle eller Manchester City och lärt sig älska klubbarna. Nu har de fått se nationalstater eller makthavare i tvivelaktiga regimer ta över klubbarna. Å ena sidan framgångar, å andra sidan i vilket syfte. Vart går din gräns?
Det är lätt att tro att det bara handlar om utländska favoritlag. Supportrar till svenska föreningar har gärna velat sätta stopp för träningsläger i exempelvis Qatar eller Förenade Arabemiraten. Men att sälja spelare dit är inte lika problematiskt. Blåvitt valde bort läger där, men sålde Johan Bångsbo dit och det finns fler exempel.
Miljarderna från Qatar, Förenade Arabemiraten, Ryssland, Kina och numera Saudiarabien har vällt in i fotbollsvärlden. Något alla tjänat på indirekt och även svenska klubbar som sålt spelare. Precis som att Uefa och Fifa tar in miljarder från qatariska Bein Sports kring rättigheter eller sponsorer från länder många hade ifrågasatt.
En hel del av de miljonerna hamnar i svensk fotboll indirekt via bidragen till SvFF eller att klubbar som deltar i Europa-spelet får del av ymnighetshornet hos Uefa. Faktum är att även de allsvenska klubbarna som inte når Europa får också miljoner av Uefa. Är det rätt att ta emot de pengarna? Varför inte?
Svensk elitfotboll har sett till att domarna bär reklam för kinesiskägda MG. Sef bjöd in oligarkägda Dazn (som nyligen fått saudiska Pif som minoritetsägare) att buda på sändningsrättigheterna. Dazn-ägaren Len Blavatnik blev rik i samband med Sovjets sönderfall och statens tillgångar blev privatiserade och det var nog knappast fair play.
Ukraina satte in sanktioner mot honom efter Rysslands invasion även om Blavatnik förnekar att han står Vladimir Putin nära. Han har kritiserats för sin hjälp att kontrollera medier i Israel åt premiärminister Netanyahu. Under åren har Len Blavatnik pumpat in 100-tals miljoner i olika institutioner i västvärlden och blev dubbad av drottning Elizabeth II 2017 som tack för hans filantropi.
Hade de pengarna varit okej? Det är inte långsökt att tänka sig att Dazn skulle sluka TV4 om man vill in i Sverige. Eller Viaplay för Norden. Ja, jag leker med tanken men Viaplays ena storägare Canal Plus är högeranstruken. Eller en högerradikal miljardär, enligt Jan Scherman. Det kanske är kanon? Eller skulle man dra?
Går det ens att ha gränser för vad ens favoritlag gör? Eller var pengarna kommer ifrån? I en globaliserad värld där datorer, telefoner, kläder, bilar och mycket annat jag och ni andra använder kommer från Kina. Eller där vi behöver gas från Qatar och olja från Saudiarabien. Och där vårt pensionskapital jagar avkastning runt om hela världen och sällan står upp för några andra värderingar än profit.
Livet är enklare om man vänder bort blicken från det komplicerade i världen och bara njuter av ett sent segermål. Alternativt blir frustrerad över en förlust och sedan blickar framåt mot nästa match. Skit i det problematiska. På ett sätt önskar jag att det fanns en gräns för mig där jag släpper mina favoriter, men är rädd att det sista jag vill mista i en orolig värld är just den verklighetsflykten.