Att följa sitt favoritlag på en skärm är något många gillar. Det är dessutom något man vill uppleva när det händer. Det där avgörande målet. Den där triumfen. Eller den där sanslösa upphämtningen och vändningen. Precis som att vi är många som stängt av i frustration när det går åt helvete.
Sport är fantastiskt. Ja, inte alltid, men chansen till något fantastiskt finns där oftast. Lägg till att idrott i alla dess former kan vara vacker och samlar människor. Därav dragningskraften. Inte heller är det något man kan ladda ner i förväg. Direktheten och att det sker lajv gör att idrott är attraktivt att sprida för medier.
På 1920-talet stoppade IOK radiostationer från att sända från OS för att inte hota publiktillströmningen, men med tiden har både radio och TV blivit viktiga beståndsdelar för att nå ut med matcher och tävlingar. De senaste decennierna har intäkterna från medier blivit viktigare och viktigare och det handlar om miljarder.
Mellan 2010 och 2020 var det en fullständig prisexplosion på idrottsrättigheter i Sverige och Norden. Det var lokala TV-kanaler som krigade mot nordiska och internationella bolag. Premier League i Sverige mer än tiodubblades till dagens cirka 1,5 miljard per säsong. Champions League var uppe i en miljard per säsong. SHL är uppe i 850 per säsong.
Nu har marknaden fått en sättning efter att Viaplay närmast gick i konkurs och Telia bromsade TV4:s satsningar på grund av minusresultat. Även om priserna går ner på en del rättigheter finns många dyra avtal kvar och därför trillar inte prisfallet ner till konsumenterna. Viaplay har förlorat många miljarder och TV4:s köp av Canal Plus 2008 har kostat många miljarder trots namnbyten, strategiskiften och satsningar.
Givetvis kan man kritisera att TV-bolagen gav sig in i budgivningar och därmed satte framtiden på spel. Alla vet att evig tillväxt inte finns och att det var svårt att räkna hem, men man trodde likt styrelsen i en idrottsklubb: bara den här affären så vinner vi hela marknaden. Så blev det inte.
Snarare har konkurrens och teknikutveckling gjort det ännu svårare att få lönsamhet. Det ser likadant ut runt om i världen. Sverige är en liten marknad och just nu är få av TV-bolagen lönsamma och framför allt har det varit svårt att visa plus kring att sända idrott.
Ingen har missat att på senare år har TV-bolag i Sverige fått kritik och skit. För dyrt. För dåligt. För många paket. För många aktörer. Splittrade rättigheter. Och så vidare. Det är ingen hemlighet att Fotbollskanalen till hundra procent ägs av TV4 och att jag är anställd av TV4, vilket ni får ta med er när ni läser denna helgkrönika.
Det är en annan värld i dag där kvällstidningar sänder ligor, matcher och tävlingar och även recenserar TV-bolagens insatser. Vi på TV4 har en sajt som bevakar fotboll. Ja, det är en rörigare mediavärld där väldigt mycket flyter samman. Och precis som att Aftonbladet höjer priset för sitt plusabonnemang höjer Viaplay, TV4 och andra - och kunderna får värdera det.
TV-bolag må vara vår tids pirater - ihop med banker, försäkringsbolag, telekombolag och en del andra aktörer - men TV-bolagen är inte ensamma på skeppet där Jolly Roger är hissad i topp. Det är betydligt fler som mönstrat på det där piratskeppet vilket oftast glöms bort i debatten om direktsänd idrott.
Jag är skadad av min uppväxt på 1970- och 1980-talet då SVT-Sport monopolregerade och kan tröttna på all SVT-nostalgi som pumpas ut av folk som knappt var gamla nog att slå på TV-apparaten på den tiden. SVT gjorde naturligtvis en del bra, men herregud det var ett ytterst begränsat utbud.
Tänk så många gånger jag hoppades på Leeds i Tipsextra eller en minut från Idrottshallen i Lund eller från IP i Landskrona. Ofta slutade det med besvikelse. Ur det perspektivet är det klart att jag välkomnar utvecklingen där jag i dag kan följa favoritlag i USA, England och i lägre seriesystem i Sverige. Det är i varje fall bättre.
Sedan inser jag givetvis problemen och missnöjet som uppstår kring allt från pris, paket och sändningstider och förstår att det kan leda till kritik mot TV-bolagen. Visst, skjut gärna in er på TV4, Viaplay, Discovery och de andra. Det får vi ta och försöka göra det hela bättre och rakare.
Däremot vänder jag mig mot att de som har ett stort ansvar för det här klarar sig undan. Få eller ingen nämner Fifa, Uefa, IOK, SvFF, Sef, ligor, förbund och klubbar. Alla anlitar de utan undantag agenter för att driva på prisutvecklingen rakt uppåt och de vill alla ha mer pengar.
Om vi bara tar sändningstider så är det ofta en liga eller ett förbund som fått i uppdrag att MAXA intäkterna i förhandlingar. Då är ofta återspelet att om TV-bolaget ska ha en chans att göra en vinst på det här så behöver man anpassa tiderna till TV-publiken. Vilket ofta förbundet och ligan gärna går med på.
Under de senaste 15 åren har stora summor gått till svensk idrott. Min arbetsgivare har via avtal med många olika förbund och ligor skickat in miljarder. Discovery har skickat in miljarder till svensk elitfotboll. Viaplay har pumpat in via avtalet gällande herrlandslaget, EFD och det kommer mer till SvFF via avtalet kring damer.
Jag är naturligtvis medveten om att många miljarder går till utlandet. Uefa, Fifa och klubbar och ligor drar in miljarder, men det är en spegling av vad just du helst vill se och betala för. Om Premier League kan ta 1,5 miljard per säsong i Sverige så gör man det, man bedriver inte välgörenhet. Att sedan Viaplay nästan går under struntar Premier League i.
Jag läser ofta kritik mot SHL-avtalet som Telia och TV4 skrivit med ligaföreningen för 14 klubbar i svensk ishockeys högsta serie. Hur illa det avtalet är för svensk ishockey. Men det är 14 ideella föreningarna som styrs av den alltid hyllade svenska föreningsdemokratin som tagit det här beslutet.
Visst, ishockeyförbundet var för svagt och fick släppa i väg SHL men även där fanns en föreningsdemokrati i botten. Kan föreningsdemokratin ta beslut som inte är bra för alla? Uppenbarligen om nu SHL och dess mediaavtal är så dåligt för svensk ishockey
I det perspektivet kan man konstatera att både SHL och Sef har gjort allt för att öka intäkterna för sina föreningar. I grunden är det medlemsstyrda föreningar där många dessutom vill följa sina lag i SHL eller Allsvenskan. Om man vill få bättre sändningstider och mindre påverkan från TV kan man sänka kraven på vilka intäkter man vill ha ut.
Jag är medveten om den kampanj som TV-bolagen rullade ut mot IP-TV i början av sommaren inte landade väl. Det handlar om att förklara att IP-TV förvisso tar pengar av TV-bolagen men i förlängningen tar den utvecklingen pengar från Frölunda, Luleå, Malmö FF, Brynäs och Hammarby. Så egentligen borde medlemsföreningarna få supportarna att förstå det.
Sedan kanske en del supportrar och medlemmar struntar i det och vill inte vara med i någon kapitalistisk dans med kommersiella bolag. Det må vara hänt, men utan att man kan göra vinst lär inte TV-bolagen fortsätta kunna skicka in pengar till svensk idrott. Och de internationella aktörerna har ännu inte visat sig villiga att satsa på allvar.
Även om många supportrar, medlemmar och TV-tittare vill skicka ut TV4, Viaplay och andra på plankan på piratskeppet så får de minsann inkludera en del av sina egna representanter från föreningar, ligor och förbund på den. Upplägget kanske inte är bra, men TV-bolagen är knappast ensamt ansvariga för läget.