Taha Ali har vunnit två SM-guld, ett cupguld och spelat i Europa League med Malmö FF. Dessutom har han en landskamp för Sverige på cv:t, vilken kom under landslagets januariturné 2024.
Men att Ali skulle bli elitspelare var aldrig självklart. Första proffskontraktet kom inte förrän vid 22 års ålder och under flera år jobbade han vid sidan av fotbollen, som bland annat väktare i Stockholms tunnelbana och som resurs på en skola.
När Ali gästar podcasten Lundh berättar han om sin krokiga väg till tillvaron som elitspelare, som inkluderade en drös med motgångar och tvivel.
Du har knappast haft en spikrak karriär. Många av de stora 08-klubbarna var inte intresserade. När jag läste en VLT-intervju med dig stod det att du representerat 15-20 mindre klubbar. Jag vet inte om det stämmer, att du spelade för så många olika klubbar och att du nobbades för att du dribblade för mycket. Hur gjorde det att du inte tvivlade?
- Det är svårt. Det är så många saker. Jag tvivlade definitivt. När jag spelade i Sundbybergs IK och när jag var 17 sökte jag ett provspel i Älvsjö AIK:s U19-lag. Då skrev jag att jag hade gjort 20 mål och 13 assist i U17-serien och att jag skulle vilja träna med deras lag i U19-allsvenskan. När jag kom dit, första träningen, så märkte jag att jag inte hängde med i tempot. Men det kanske skulle bli bra andra träningen. Då säger tränaren till mig: "Vi brukar inte svara på dessa mejl från sådana små klubbar. Men vi känner att vi går vidare. Vi tycker inte att du är redo för den här nivån". Då tänkte jag: "Okej, jag kom inte ens in i Älvsjö AIK U19-lag. Hur fan ska jag komma in i Stockholmsklubbarna istället?", säger han i podcasten Lundh och fortsätter:
- Där tvivlade man på sig själv. Då gick jag tillbaka till Sundbyberg och körde på lite där. Jag kom upp till A-laget ganska tidigt. Det var till och med när jag var 16 år. Jag hade Stephanos Tecle som tog upp mig till A-lagsnivå, han var min tränare då. Jag dominerade med ungdomslaget, men när jag väl kom upp till A-laget var jag inte redo. Då behövdes den här acklimatiseringsperioden, det behövdes lite tid. Jag var naiv och trodde att det skulle lösa sig. Jag blev ödmjuk direkt och märkte att jag måste göra mer.
- Då slutade jag dyka upp till träningarna. Jag blev lite dataspelsberoende. Jag slutade höra av mig. Det var en lång period och till slut mådde jag dåligt för att jag distanserade mig. Inte bara från lagkamraterna och laget, utan från min familj också. Jag var inte lika social. Jag visste inte att det var ett problem, jag trodde att jag var i kontroll. Men när jag spelade så mycket var jag inte det.
Du spelade för mycket dataspel.
- Exakt, det påverkade även min skola. Det var den största perioden, när jag var 17, att dataspelsberoende fick mig att tvivla på att fotboll kanske inte är något för mig just nu.
När man läser så förstår man att dina äldre bröder har varit viktiga. Att de på något sätt identifierade att du hade en talang, att du kunde nå hit och att de låg på dig. Vad hade du gjort utan dem?
- Det är en bra fråga. Jag tror inte att jag hade varit fotbollsproffs idag (utan dem, reds.). Jag tror att jag hade jobbat med barn och ungdomar. För jag jobbade som resurs på en skola i Orminge när jag var 21-22. Det gillade jag jättemycket. När jag var i den åldern var det en avvägning mellan om jag ska satsa på fotboll eller om jag ska ge det 100 procent. Men där har jag ändå turen att mina två bröder var extremt på mig och fick mig att hitta glädjen igen i fotbollen.
Det är på något sätt imponerande hur du tagit kliv. Sundbyberg först, sedan upp till Stocksund i division två, Sollentuna i division ett. Trots att du jobbade som resurs och som väktare i tunnelbanan. Jag läste ett fint reportage om dig i Offside, det framstår som att du tycker att det var nyttigt att jobba som väktare men också jobbigt.
- Ja, lite som jag sa i intervjun, att man fick mycket perspektiv. Man ser människor som letar efter nästa måltid. De vet inte var de ska sova. Det var svårt att jobba där, men man fick en helt annan ödmjukhet till livet. Att förstå att jag har ett tak över huvudet, att jag kan äta, att jag har någonstans att bo och sova... Det där gör mig rik.
- Jag tror att det var en extremt nyttig erfarenhet. För jag tror att sättet jag hanterar motgångar… När det gått dåligt, när jag drog mitt knä i Stocksund 2018 och så vidare… Man märker att det finns saker i livet som är större än fotboll. Det gav mig en stor ödmjukhet.
10 mål och 14 assist i debutsäsongen för Sollentuna i ettan. Du gjorde ett starkt avtryck och Örebro SK snappade till slut upp dig. Du var där och provtränade i januari, sedan blev det ett treårskontrakt. Vad fick dig att nappa på Örebro SK då?
- Jag hade intresse från både Örebro och Sirius, men båda var provspel. Örebro sa till mig att komma i tre dagar. Då tänkte jag: "Tre dagar provspel, hårt". Jag ringde David Seger som spelade där då, som jag hade spelat med i Stocksund, så förklarade han att: "Jag tror bara de vill se hur du är som människa. Jag tror att de vill ha dig, men de vill se hur du är". Då sa jag okej och åkte dit.
- Jag har honom att tacka för mycket. Han passade mig alltid i smålagsspel - vi hamnade i samma lag - så han passade mig konstant i lägen där jag trivs. Jag gjorde två-tre snabba mål på träningen. Det kändes som en bekräftelse för dem: "Det är han vi vill ha". Sedan tror jag att de fick en bra känsla av att jag är en ganska lugn och skön kille. Men jag tror att det var den träningen som avgjorde för mig.
Hur var känslan då att du har gått från att jobba vid sidan av Sollentuna i division ett - som kanske är den tuffaste serien om man satsar på fotboll - till att bli proffs och få en hyfsad lön? Hur var känslan att skriva på kontraktet och känna att: "Nu är jag fotbollsproffs"?
- Att hårt jobb lönar sig. Så kände jag. Som jag sa tvivlade jag riktigt mycket på mig själv under perioder där det gick dåligt. Jag drog mitt knä, jag jobbade vid sidan av, jag hoppade av skolan, jag hade dataspelsberoende. Det var en massa grejer som alltid bollades upp. Så när jag väl fick det kontraktet så kändes det som att det inte bara var jag som vann, det kändes som att Tensta också vann. Det kändes som att alla firade mig den dagen. Det var så mycket kärlek jag fick. På det sättet kändes det som att: "Nu ska jobbet börja".
Om man ser unga talanger idag, 14-15 år gamla, skaffar ofta agenter. Du med din lite krokiga väg, hade du agent hela vägen eller har folk sökt upp dig och velat jobba med dig när det gått bättre?
- I och med att jag inte var så attraktiv i ung ålder... Jag spelade i Sundbyberg fram till jag var 19-20. Det var en liten klubb jämfört med alla Stockholmsklubbar. I Stocksund, en satsande Danderydsklubb, var jag fortfarande 20-21 i division två. Jag var, som de brukar säga, en late bloomer. Jag var aldrig attraktiv på det sättet. Min första agent var när jag var 22-23 ungefär. Sedan dess har vi jobbat tillsammans.
Lyssna på hela avsnittet med Taha Ali i spelaren ovan!