I veckans avsnitt av Fotbollskanalens podcast Lundh gästar tidigare Hammarby-spelaren Petter Andersson. Han berättar bland mycket annat om det bittra slutet i holländska Groningen, klubben han kom till 2008 efter drygt fem säsonger i Bajen.
Du kom iväg utomlands till slut. Groningen köpte loss dig precis innan transferfönstret stängde 2008. Du hade förvisso en tung skada, men annars hade du en bra karriär där. Du blev lagkapten framför flera svenskar till en början som Andreas Granqvist. Hur upplevde du tiden i Holland, var det rätt nivå för dig ligamässigt?
- Ja, det var det. Det var ett gäng där med Marcus Berg, Fredrik Stenman och Andreas Granqvist som var där innan mig. När jag kom dit hamnade jag snabbt in i gruppen och fick en trygg miljö för mig själv. Det var en bra nivå och en kul liga att spela i. Det var något nytt och en annan sorts fotboll. Man fick träna på sina tekniska kunskaper och bli mer modig i att utmana. De jobbar mycket så med de offensiva spelarna. Jag tycker att det var ett bra steg för mig. Jag hade en raketartad start i Groningen där jag kom från en bra tid i Hammarby 2008, klev in i Groningen och gjorde ett ganska bra avtryck direkt med fem mål på mina första åtta matcher och blev uttagen i landslagstruppen för första gången. Det kände som att allt var på väg uppåt. Det skulle vara en språngbräda till något större, men så åkte jag på mina två korsbandsskador efter varandra och var borta i nästan två år.
Korsbandsskadan inträffade i samband med en träning, eller?
- Det var matchen efter juluppehållet hemma mot Ajax. Jag skulle starta men hade varit småsjuk så jag inledde på bänken. Vi ledde med 1-0, och i 80:e minuten kom jag in. På övertid skulle jag jobba hem i en kontring och stoppa en spelare, kom helt snett in så han sprang över mitt knä när jag satte ner benet och det slets isär.
Du kom tillbaka och blev kapten i Groningen under sista säsongen, men ni kom inte överens om ett nytt kontrakt?
- Nej. Jag blev kapten, som sagt, och det var en stor ära, men det var också mitt sista år. Jag blev 27 år det året och jag kände att jag hade en möjlighet att göra ett bra år och kunna kliva upp ett kliv ändå, att jag trots att jag hade varit borta i två år kunde nå en högre nivå.
Du chansade, helt enkelt?
- Nej… Men vi skulle bli föräldrar, och jag hoppades in i det sista att det skulle dyka upp en annan klubb som var på en högre nivå. Men i slutändan hade jag bestämt mig för Groningen. När säsongen var slut och vi hade en testmatch mot ett amatörlag två dagar innan semestern så kom ordföranden och sade: ”Vi skiter i det här nu, det blir inget”. Då hade jag och min sambo ställt in oss på att vi skulle föda i Groningen. Då blev det hem med snabba ryck. Det var ett dåligt slut i Groningen.
De blev sura på att du hade dragit ut på det?
- Ja, men jag hade dragit ut på det. Det kan jag erkänna, de erbjöd mig ett treårskontrakt och jag sade att jag ville ha ett ettårskontrakt, och de ville de inte ge mig. Jag drog ut på det. Men just avskedet blev hemskt. Under avslutningslunchen under sista dagen skulle jag få en fin tavla med Groningen-kläder och kaptensbindeln, och den dåvarande tränaren hade fått sparken så den assisterande tränaren hade tagit över och skulle hålla ett tal och återberätta min historia från fyra år i Groningen. Han berättade bara detaljer från hur han upplevt mina skador. Jag klarade inte av det. Jag hade hållit sorgen inom mig så mycket, så när han stod där och sade det så brast det för mig. Jag kastade tavlan som jag fick och sade att jag var sjukt besviken över min tid i Groningen, grät och gick.