Jens T Andersson slutade som sportchef i AIK 2013 och en månad senare började han jobba för Hajduk Split. Flytten gick ganska snabbt för Andersson, då tanken var att han bara skulle lägga ut lite krokar för att få en uppfattning av hur rekryteringsprocessen fungerade i Europa.
Det visade sig sedan att han fick jobbet och tre timmar efter att han tackat ja satt han på ett flygplan mot Kroatien. I podcasten "Lundh" berättar han att det var en väldig omställning med en del kulturkrockar.
- Jag hade problem utifrån min personlighet. Jag hade en sekreterare som skulle hämta mitt kaffe varje gång jag ville ha kaffe. Den typen av hierarki och kultur är man inte van vid som svensk från Uppsala. Jag gick till presidenten efter några dagar och frågade om jag kunde hämta mitt kaffe själv, för det kändes obekvämt för mig. Han sade ja, men förklarade också att hon om jag gjorde det skulle se det som att jag inte var nöjd med hennes jobb. Det där blev någon form av startskott för mig att förstå att jag var någon annanstans och att det var jag som behövde hantera det och inte motsatt. Jag fick lägga mina egna värderingar åt sidan för att passa in, säger han i Lundhs podcast.
Bilden utifrån av kroatisk fotboll är att det är rätt rörigt. Mycket pengar och mycket politik, hårdföra supportrar och så. Hur upplevde du det?
- Det är faktiskt en fördel ibland när man kommer utifrån och inte kan språket, att man blir rätt bortkopplad från politiken. Den påverkade inte mig så mycket. Jag fick berättat för mig, så klart, vad som hände, men jag kan inte säga att det påverkade mig speciellt. Sedan är det klart att de som är i min ålder och som 2013 var lika gamla som jag hade någon form av erfarenhet från kriget, antingen hade de varit delaktiga själva eller blivit drabbade på något sätt. Under den perioden i forna Jugoslavien var det nog så att man fick roffa åt sig det man kunde i någon form av överlevnadsstrategi. En del av det finns nog kvar i människor i form av korruption och så vidare. Jag har en förståelse för det även om jag inte tog del av det själv, så klart.
Varför försvann du efter fyra månader?
- Det var som alltid när man fattar beslut flera faktorer, men en av dem var att min familj inte kunde flytta ner, vilket var överenskommet från början beroende på skolan för barnen, som då var sju och elva. En annan del var också att jag kände att det började bli farligt.
Hur farligt?
- Där nere är agentnätverk kopplade till olika klubbar. Det tog inte alltför lång tid innan jag träffade det första nätverket och blev erbjuden pengar under bordet för att göra en affär, och jag tackade nej till det. När det hade gått en tid och du tackat nej till samtliga nätverk så börjar det ena tro att du jobbar med det andra och vice versa, och det är ingen bra situation.
Hur artade det sig? Blev du hotad?
- Nej, men däremot hamnade jag i miljöer där folk var beväpnade med pistol.
Och framförde något?
- Nej, det skulle jag inte påstå. Men för mig räcker det med att man sitter på en middag och restaurangen är avstängd för övriga gäster och man ser att de man sitter med är beväpnade så är det ett ganska tydligt tecken för mig.
Hur rädd är man då?
- Grejen är att där och då i stunden funkar jag så att jag försöker lösa situationen. Sedan kommer någon form av rädsla och eftertanke därefter.