I tidig ålder blev Erik Andersson ett haussat namn i svensk fotboll. Debuten kom redan som 15-åring för Landskrona Bois och i samma veva blev han inkluderad på tidningen The Guardians lista över världens största talanger. Andra namn på listan var Ousmane Dembélé, Rúben Neves, Luka Jovic, Youri Tielemans och Dominic Solanke.
Andersson fick kontraktsförslag från klubbar som Manchester City och Juventus. Erbjudandena hade inneburit en dubblerad lön jämfört med den han hade i Landskrona. Men i slutändan valde den tidigare supertalangen att nobba storklubbarna för en fortsättning i Bois.
När det väl blev en flytt - två år efter storklubbarnas värvningsförsök - bar flyttlasset istället av till Malmö FF.
- Det fanns rätt mycket intresse. Vi åkte ur superettan med Bois då och Bois hade det tufft ekonomiskt, så de behövde väl egentligen sälja mig. Inte för att de skulle bygga upp någonting nytt, utan mer för att de behövde få in pengar. Så när jag fick höra om Malmös intresse, och när jag hade ett snack med Daniel Andersson (sportchef, Malmö FF), kändes det som att det skulle vara ett bra steg på vägen, säger Andersson i podden ”Lundh”.
Vad var det Daniel Andersson sålde in? För jag gissar att det ändå var någonting han pekade på att: ”Vi tror det här och det här”.
- Jag hade ett möte med honom hemma hos min dåvarande agent. Han la fram en plan på hur de såg på framtiden för mig. Då var det egentligen att… Första året blev jag 18, då var tanken att jag skulle vara med på bänken och hoppa in och kanske få spela lite. Året efter skulle jag konkurrera om en startplats ordentligt. Nu blev det inte riktigt så, men det var planen som jag hade.
Just när man går till Malmö FF. Det är Champions League, det börjar rulla in pengar, det värvas spelare och så. Hur var det att vara en del av det och samtidigt vara lite klassad som talang?
- Det var häftigt. Jag fick liksom förmånen att träna och spela med de bästa spelarna i landet. Det fanns även många spelare utifrån som var helt fantastiska spelare som man fick lära sig av. Att få ta efter och försöka göra grejer i deras tempo, det var… Även om jag inte fick någon speltid så var det ändå roliga år.
Det blev som ovan nämnt ingen lyckad sejour i Malmö FF. Andersson noterades endast för ett tävlingsframträdande i den himmelsblå tröjan och det var bara åtta minuter långt, då han fick hoppa in mot Hudiksvalls FF i svenska cupen. Majoriteten av de tre åren han tillhörde MFF tillbringades på lån hos Trelleborgs FF.
Enligt Andersson var anledningen till att det aldrig flög i Malmö en blandning av skador – och att han blev bekväm med sin träning. Något han idag känner ånger kring.
- Jag skadar mig på sommaren efter mitt första halvår, så då var jag borta ett tag. Sedan när jag kom tillbaka så var det många som hade gått förbi mig.
Var det korsbandsskadan?
- Nej, då var det en ljumske som gjorde att jag var borta i två och en halv månad eller något. Och när jag kom tillbaka så var jag långt ifrån.
Var det att du hade tappat fysik?
- Ja, fysik speciellt. Jag hade blivit lite bekväm i min träning. Jag gjorde inte det där lilla extra som hade behövts och då hamnade jag längre ifrån. Sedan när jag kom tillbaka efter vintern så var det fortfarande likadant. De kände att: ”Det är några som är före dig, så du kommer ha svårt att få speltid”. Då kom vi överens om att jag skulle bli utlånad till Trelleborg och fortfarande kunna träna med Malmö. Så det var en bra lösning. Jag fick fortfarande vara kvar i Malmö och känna på träningstempo och liknande, samtidigt som jag fick matchminuter i superettan.
Om du tänker tillbaka i efterhand, vad var det som gjorde att du inte gjorde det där extra? Att du blir bekväm, vad var det som infann sig?
- Jag vet inte riktigt, faktiskt. Det kan ha varit att när jag hade mötet med Danne och man fick framlagt för sig hur det skulle bli… Att det inte riktigt blev så redan första halvåret, att jag inte fick någon speltid, då blev det tufft psykiskt. Jag tränade på men gjorde inte det där lilla extra - och det ångrar jag i efterhand att jag inte gjorde. För, som de andra valen jag gjort, så hade det kanske kunnat bli annorlunda.
Fick du någon hjälp mentalt, eller är det först i efterhand du har fattat att det var psykiskt jobbigt och att du kanske borde haft hjälp?
- Jag tog ingen hjälp då, det gjorde jag inte. Men jag tror att alla fotbollsspelare mår bra av att gå och prata med någon och få mental träning. För alla stöter på motgångar, och det där var egentligen min första motgång i min fotbollskarriär. Jag gick från att vara nummer ett - ända sedan jag var ung - till att bli ratad.
Samtidigt var du bara 18 år och tillhörde Sveriges bästa lag.
- Jo, jag vet, men så tänker man inte då. Då hade jag två år på A-lagsnivå redan och kände själv att jag höll fotbollsmässigt. Jag ville verkligen få chansen att visa mig, men det blev inte så. Jag kunde ha gjort mycket annorlunda.
Lyssna på hela avsnittet med Erik Andersson i spelaren ovan.