Efter ett knappt år som huvudtränare i Örgryte är Jeffrey Aubynn tillbaka i Malmö FF. Denna gång som chefsscout.
- Det är så mycket som lockar. Jag tror att de flesta förstår den kärlek som jag har till Malmö, som har givit mig så mycket. Med tanke på att jag har varit här i så många år, som spelare och ledare, har man byggt upp en relation som är genuin och äkta. Det lockar, säger Jeffrey Aubynn till podcasten Lundh.
Du lämnade Malmö för ett drygt år sedan och hoppade in som huvudtränare i Örgryte. Du pratade om att du behövde lämna komfortzonen, du kunde inte vara dig själv och nu skulle du ta ett huvudtränaruppdrag. Du skrev ett treårskontrakt och du ville ta det hela vägen in i mål, men fick lämna på slutet. Vad är din bild av vad som hände?
- Jag har valt att inte prata så mycket om det tidigare. Det var en stor läroperiod på många sätt. Man brukar säga att man lär sig som mest under tuffa tider och det gjorde jag. Jag lärde mig otroligt mycket. Sen tycker jag väl inte att det hade behövt vara på det sättet som det var.
Vad var det som saknades?
- Det var otroligt mycket som saknades. Man ska komma ihåg att jag lämnar ett uppdrag som jag tror att åtta av tio superettan-tränare hade hoppat på, en assisterande tränarroll i Malmö FF, för att ta ett lag som kvalade sig kvar. Där och då hade jag en otrolig drivkraft, en känsla av att jag ville anta mig den utmaningen. Men jag blev ganska tidigt varse om att vi inte var kompatibla.
Du och klubben, du och spelartruppen eller du och ledningen?
- Jag och klubben, den sportsliga organisationen. Vi var inte kompatibla. Som jag sa innan, jag är otroligt trygg i det beslutet som jag tog, men alla de sakerna som hände under det här året. Mina närmsta kollegor och vänner vet om hur det såg ut.
Kan du ge något exempel på vad som hände?
- När jag kommer så säger sportchefen till mig att han tar tolv veckors pappaledighet i mitten av januari. För mig är det hål i huvudet, det kan du inte göra i en elitklubb. Då vet jag att man ibland skyddade sig med att: ”Vi är inte Malmö FF”, och det är helt oviktigt om du är Malmö FF, Halmstads BK, AIK, Utsikten eller Värnamo. Det finns vissa grundbultar när du håller på med elitidrott och de är att du måste ha ett stort engagemang, du måste ha en drivkraft och du måste vara villig att jobba hårt. Jag tycker inte att man skickar den typen av signaler när du tar tolv veckors pappaledighet i mitten av januari när transferfönstret är vidöppet.
Var det så att du ville kliva av tidigare?
- Ja, det var det. Om jag ska vara helt ärlig ville jag kliva av redan i mars. Men om jag ska vara riktigt öppen och ärlig landar det också på mänskligheten någonstans. Mitt första uppdrag, hur skulle jag uppfattas om jag lämnar in redan i mars? Men sen kan man vända på det, hur mycket ska man misshandla sig själv som tränare i dag? De tankarna hade jag absolut.
Vilket ansvar ligger på dig att det inte gick så bra? Det blev till slut kval och att man klarade sig kvar i sista momangen, men vilket ansvar ligger på dig?
- Det största ansvaret ligger på mig. Jag är huvudtränare och jag lyckades inte få de resultat som vi alla ville och som jag ville ihop med spelarna. Självklart, det är alltid huvudtränaren som har det yttersta ansvaret. Men det är också viktigt att komma ihåg, det kan tyckas att man försöker hitta bortförklaringar, men i det här fallet handlar det inte om bortförklaringar. Det handlar någonstans om sunt förnuft. Om man verkligen tittar och listar ner hur det såg ut under det här året är det fullständigt oacceptabelt, de saker som skedde.
Förutom sportchefen var det andra saker som skedde?
- Ja, men det är kopplat till den sportsliga organisationen, hur saker och ting gick till, vad som hände och så vidare. Det går inte att göra en klubb framgångsrik om det är så stora hål som det var i Öis. Nu är det en ny sportslig organisation, jag önskar dem all lycka och jag hoppas verkligen att de lyckas ta sig ur den gropen som de är i. Men förra året var det tufft.
Hur jobbigt var det för dig? Det blev bland annat lite stök med supportrar på slutet och jag hade kontakt med dig under sommaren för att du eventuellt skulle kommit och gjort en livepodd på Gothia Cup, det var stökigt med tanke på att ni hade förlorat. Hur påfrestande var det året?
- Det är klart att det var påfrestande. Sen är det också så att vi som har hållit på med elitidrott länge är någonstans uppfostrade i att bita ihop och att ta sig an utmaningarna som kommer. Jag försökte väl komma in i det ”modet”. Men jag ska inte ljuga, det är klart att det var tufft och det tuffa var framför allt runt omkring. Det var det som tog otroligt mycket energi, kraft och frustration.
Var det ett misstag att du hade familjen kvar i Skåne och att du pendlade, att det tog tid, kraft och energi?
- Nej, absolut inte. Det hade ingenting med saken att göra. Det var kopplat till vilken struktur, organisation och villigheten i att göra de saker som krävs på elitnivå, oberoende om du heter Malmö FF, Värnamo eller Utsikten.
Hur gjorde du med kontraktet? Du hade skrivit ett treårskontrakt, men du sa att: ”Jag vill inte köra vidare”, bröt du kontraktet så att det rann ut i sanden?
- Ja. Jag hade en ganska bra relation med vår ordförande Terje (Johansson). Han var väldigt tydlig och det förstår jag mycket väl att det är kopplat till att många tränare hade lämnat Örgryte. De ville se detta som något långsiktigt, även om vi skulle ha åkt ur. Men han var ganska öppen mot mig och bad mig vara ärlig om jag inte såg mig själv i klubben, oavsett om vi var i superettan eller skulle ha åkt ur. Då beslutade jag mig för att vara så pass ärlig för att ge klubben en chans att i god tid kunna hitta en ersättare.
Hur känner du i dag när du tittar tillbaka ett halvår senare, känns det rätt att du tog det beslutet?
- Jag är väldigt, väldigt trygg i det beslutet.
Har du lagt ner tanken på att bli huvudtränare i framtiden?
- Lagt ner har jag absolut inte gjort. Men här och nu har jag inte någon ambition att: ”Jag ska ha det här inom en snar framtid”. Jag trivs med den roll som jag har i klubben nu, är i en fantastisk miljö och jag känner ett stort ansvar i min roll, som är viktigt. Men jag känner också att det är en roll där jag måste prestera och det är något som jag drivs av.
Ångrar du att du hoppade på det och lämnade din komfortzon?
- Ångrar… Ja, om jag hade vetat hur det var hade jag självklart inte hoppat på det. Men sen är det så att man aldrig vet hur saker kommer se ut i förväg. Om man hade vetat det hade man tagit de bästa besluten i världen. Vad som gör mig ledsen är att det blev som det blev, att det blev så pass stort kaos. Ibland kan jag fråga mig varför det skulle bli så stort kaos? Varför skulle det vara så pass rörigt som det var? Men det sker väl av en anledning. Som jag sa innan, jag lärde mig otroligt mycket och sög i mig otroligt mycket information under den tiden. Men det är självklart att jag hade önskat att det inte var så pass kaosartat som det var.