När Sverige säkrade en EM-plats i fredags var Pierre Bengtsson med från start för femte kvalmatchen i rad. Skador på Ludwig Augustinsson och Martin Olsson gjorde att Janne Andersson och Peter Wettergren tog kontakt med Pierre Bengtsson som inte varit med i landslaget sedan 2015, då Sverige fixade en EM-plats i Frankrike 2016.
Men efter att Erik Hamrén valt bort honom i truppen på grund av brist på speltid i Mainz lade han ner tankarna på landslaget, men i september fick han chansen från start:
- Det är så det är, det går snabbt i fotboll. Jag hade inte någon tanke på landslaget för sex månader eller ett år sedan. Det är klart att det ändras snabbt, säger Pierre Bengtsson i podcasten Lundh.
- Förra säsongen var jag inte heller ordinarie i FC Köpenhamn, jag spelade knappt hälften av matcherna. Då har man inte en tanke på landslaget, när man känner att man inte är helt ordinarie i sitt klubblag. Sedan har det gått bra för landslaget, både Ludwig och Martin har gjort det bra. Det har inte känts aktuellt för mig, jag hade ingen kontakt med Janne eller Peter.
Inte alls?
- Nej. När de tog över kom Peter, då var jag fortfarande i Mainz, och besökte mig en gång. Men Janne hade jag aldrig träffat förut.
Vad var känslan när du kom till matchgenomgången och såg ditt namn i startelvan igen?
- Det är klart att det var roligt. Jag var väldigt fokuserad till första matchen och har försökt förbereda mig så bra jag kunnat fysiskt, gjort allt jag kunnat för att hålla bra form och vara väl förberedd. Jag försökte bara förbereda mig så mycket som möjligt så att jag kan prestera i matcherna.
Hur upplever du det, att kliva in i landslaget där det blir mycket fokus och rubriker
- Det är roligt. Det är många som följer landslaget, det blir ett helt annat genomslag där. Det är klart att det är fler som känner något och tycker om landslaget. Det är bara roligt. Man märker när det har gått bra för mig i landslaget att folk skriver och ser vad man gör mer än när man spelar här i FCK. Jag slog aldrig igenom i allsvenskan, jag har gått en annan väg. Personligen har jag aldrig fått ett erkännande eller genomslag i Sverige, det känner jag första gången nu att jag har fått på ett sätt, att folk uppskattar och är imponerade av ens prestationer.
Vad betyder det för dig att få ett erkännande?
- Det är roligt, så klart, på gamla dagar.
Vad var det som hände när du försvann? Du var given ofta i Hamréns trupper och spelade en hel del, du gjorde ett inhopp på Parken när Sverige gick till EM och sedan var du inte med längre.
- I det kvalet tror jag att jag spelade åtta av tolv matcher. Jag var med hela kvalet, jag hade varit ordinarie under hela hösten i Mainz, men i första matchen i februari var jag inte ens med på bänken. Då började en tung tid när tränaren ville spela in en annan spelare som han hade varit med och tagit till klubben efter att jag kom. Det var en ny tränare, han som tog mig var Kaspar Hjulmand, den danske tränaren, han fick sparken efter en och en halv månad. Sedan spelade jag hela våren och sommaren och hela hösten, men efter det var det annorlunda. Då fick jag inte spela något. Det är bara en samling i mars med landslaget, då ringde Hamrén och sade att jag hade fått en dålig start i klubblaget och att han inte kunde ta ut mig på grund av brist på speltid. Det var tråkigt, så klart. Men det var situationen i Mainz som lade grunden till att jag inte blev uttagen i landslaget. Det är klart att den tränaren som var där… Han förstörde mycket för mig. Han tyckte inte om den spelartyp jag var. Jag är mer en följsam spelare, jag kanske inte är den mest aggressiva spelaren. Han ville ha sådana spelare. Jag var ingen spelare han gillade särskilt mycket.
Ofta romantiserar man livet som fotbollsproffs, men hur är det när man är så maktlös och ser ett EM försvinna?
- Det var jättetråkigt och en jättetung tid. Det var väldigt frustrerande. En dröm för mig när jag hade varit med om många kvalmatcher är att få uppleva ett slutspel med Sverige. Det är det jag känner att jag saknar i min karriär. Det skulle vara fantastiskt att få uppleva det. Så det var jättetungt, så klart. Jag kände ändå att jag förtjänade att vara med i en trupp när jag hade varit med hela vägen. Men det är klart att det är tuff konkurrens, de senaste åren har det varit många bra svenska vänsterbackar ute i Europa. Det har funnits andra man kunnat ta in. Man måste se på vem som är i form och som spelar.
Hur var det att följa EM då?
- Det var svårt. Jag hade velat vara en del av det själv.
Såg du ens på det?
- Ja, jag såg matcherna. Men jag försökte att inte läsa så mycket, och jag ville inte prata så mycket om det med folk. Det tog lång tid, jag var besviken.
När du kom tillbaka till landslaget, hur stor var skillnaden mot Erik Hamréns tid?
- Det är stor skillnad. Det var andra spelare då, som Zlatan, Kim Källström, Andreas Isaksson, Anders Svensson… Det var en annan generation, stora profiler. Det är en annan generation nu där man själv är en av de äldre. Det är klart att det är annorlunda. Det är inte lika många ”stjärnor” eller spelare i stora klubbar som det var för fem-sju år sedan. Det är den stora skillnaden.
Hur skiljer sig ledarskapet?
- Janne fokuserar mycket på laget, att man ska jobba för varandra och göra varandra bättre. Det är det som har varit Sveriges styrka historiskt, att vi i Sverige är ett litet land i Europa och världen och aldrig har de bästa spelarna individuellt, vår styrka är kollektivet. Där är Janne fantastisk, hur han vill att vi jobbar för varandra. Vi har en tydlig idé för hur vi försvarar, står upp bra och sedan gäller det att ha kvalitet när vi väl har bollen själva.
Var det svårt att kliva in som vänsterback utan att ha varit med över huvud taget, utan träningsmatcher, i en startelva?
- Jag har spelat med många, som Granqvist, Emil, Albin och Lustig. Jag kände många, så det kändes bara naturligt för mig, det var ingen svår övergång. Det var inte så att man skulle lära känna ett helt nytt lag. Det kändes tryggt.