Sommaren 2018 gick Kalmar FF:s tränare Nanne Bergstrand in i väggen och blev sjukskriven för utmattningsdepression. En tuff resa för Bergstrand som jobbat som tränare i över 30 år och släppte laget.
När han var frisk i november så klev han ändå av jobbet – trots kontrakt ett år till.
- Jag hade nog kunnat tänka mig att, som i näringslivet, vara senior advisor. Men inte att stå på träningsplanen sex-sju dagar i veckan. Det hade jag nog kunnat göra, men det erbjudandet fick jag aldrig, säger Nanne Bergstrand i podcasten Lundh.
Hur gick era diskussioner?
- Det var om att fortsätta som huvudtränare.
Det låter rätt hårt, huvudtränare eller inte?
- Ja. Samtidigt… Många tränare är inte så glada om det är andra, äldre personer som är kvar. De kan vara rädda för det, att de inte får styra själva. Många blir tränare för att kunna styra och leda själva. Jag tror att många är rädda för att ha någon form av mentor omkring sig.
I dagsläget är Nanne Bergstrand helt utan uppdrag och det har varit helt tyst trots en framgångsrik karriär där han tagit Helsingborg till Champions League, Kalmar FF till både SM-guld och cupguld samt Hammarby till allsvenskan.
- Jag har inte fått några jobberbjudanden. Det har varit tyst. Jag tror att många tror att jag var sjukskriven mycket längre än jag har varit.
Vad var det som hände?
- Sista juli blev jag sjukskriven. Sedan var jag det på heltid i en och en halv månad. Sedan gick jag in och gjorde lite scoutingjobb för föreningen. Men det beslutet var helt riktigt, att Henrik och Jens fick avsluta säsongen. Man lever ju i en fotbollsbubbla. Men när du blir sjukskriven ställs du utanför den. Då upplever man plötsligt att det finns mycket mer i livet än detta. Jag har varit fotbollstränare i 35 år, jag var 28 när jag började. Jag börjar skifta i värdering lite. Men det finns fortfarande intresse, rent strategiskt och hur man vinner fotbollsmatcher. Det är den biten som intresserar fortfarande, det är det enda som drar mig ditåt.
Det finns ju en trygghet när man har jobbat med något sedan man var 28. Att kliva ut från den bubblan, var inte det läskigt?
- Jo, det var det. Men samtidigt hade jag ett behov av återhämtning. Anledningen till att den här sjukdomen tillkom… Jag tog det här jobbet 2017 på sommaren, för att rädda Kalmar FF. Vi hade åtta poäng på tolv matcher och förlorade de tre efter det också. Det tog hårt på mig, den hösten, att göra det jobbet. Jag var aldrig riktigt återhämtad sedan. Man har nog själv svårt att erkänna det. Det är ofta barnen som märker det på en, att det inte står rätt till. Man är ofta lite mer nedstämd, som följer när man går in i väggen. Man är lättirriterad och reagerar lätt på höga ljud och blir glömsk och lite förvirrad. Jag behövde mer återhämtning än jag fick. Det har jag varit bra på genom åren, att ta återhämtningen. Men de sista åren och även det sista året i Hammarby slarvade jag med återhämtningen, och då blir det med automatik att du dricker mer kaffe, kortisonet stiger och stressämnena i kroppen. Sådana saker har man förstått vikten av. Nu stänger jag inga dörrar för fotbollen, men samtidigt ska det var rätt typ av jobb om jag ska göra något, det ska vara värt det.
Blir du rädd när kroppen inte funkar och du inte kan köra på som vanligt?
- Ja, man undrar ju vad det är. Kroppen är en fantastisk mekanism som vi har, och lyssnar du inte på den går den bara vidare. Till sist är det något annat, hjärtat eller något annat som kroppen reagerar på, vilket gör att du blir sjuk på ett annat sätt. Nu hade jag fördelen att jag inte tog några tabletter eller antidepressiva, jag ville bota mig själv genom att gå i naturen och nära havet.
Var det ett svårt beslut att kliva av? Det är säkert alltid svårt att bli sjukskriven, men som huvudtränare i en allsvensk fotbollsklubb, det finns en symbolik och en offentlighet och allt?
- Ja, det var svårt. Jag är tacksam över att jag klev av i det läget jag gjorde. Att jag gick till läkaren och tog den här sjukskrivningen i det läget. Man kan konstatera att det är väldigt mycket macho-kultur som lever kvar i fotbollen. Det är en svaghet att visa sig svag, och att sjukskriva sig är ett sätt att visa sig svag. Där har jag en fördel att jag har varit med så länge och att jag är intresserad av människan ur ett bredare perspektiv än bara fotbollen och har ofta jobbat mycket med mental träning. Mental träning hjälpte mig i det här, inte första månaden, för då är det mesta svart. Det är som att någon kidnappar hjärnan på dig och fyller den med destruktiva tankar. Så kan man säga. Men efter en månad mådde jag betydligt bättre. Då kunde jag börja använda mental träning som hjälp. Den har varit en jättehjälp, och det är jag tacksam över att jag lärt mig en gång i tiden.
Hur hanterade du månaden med mörka tankar?
- Jag mådde väldigt bra när jag hade gått i skog och i natur. Då höll det i några timmar. Så jag gick två gånger om dagen för att få upp den känslan. Det är ett ämne i kroppen som bildas då, och den fylls på oavsett om du inte går längre. Jag gick fem kilometer. Går du varje dag fylls det ämnet på. Det är det ämnet som har med minnet i hjärnan att göra, så du kommer tillbaka på ett bra sätt. Det har jag använt mig av.
Hur mottogs det i fotbollsvärlden, som ju är lite macho? Många av jobben är ju snarare en livsstil än ett jobb? Hur mottogs det?
- Det var väldigt olika. Jag fick mycket kärlek från supportrar, både i Kalmar och Hammarby. Jag hade ändå varit borta några år därifrån. Jag tror att det är väldigt svårt att möta människor som har någon form av psykisk defekt i sin tid, som när man har utmattningsdepression. Man vet nog inte riktigt vad man ska säga. Det var många som sade att jag skulle ta sjukskrivningen och sedan komma tillbaka starkare än någonsin. Men så funkar det ju inte. Det handlar om att ta ett steg tillbaka. Jag måste säga att klubbchefen gjorde ett jättejobb och verkligen kollade upp hur det gick med min återhämtning och stöttade mig i den här processen och accepterade att jag valde att hoppa av.
Vilken kontakt hade du med spelarna?
- Den försökte jag att minska. Jag var inte nere på någon träning, nej. Men det var lite för att de andra skulle få fritt spelrum.
Men är inte det svårt när man har jobbat så tätt, att bara dra sig undan?
- Visst är det det. Jag stötte på några av spelarna i andra sammanhang. Då blir det komplikationer. De var ju nyfikna. Med facit i hand hade det kanske varit bättre att visa att man var igång. Men jag tror också att det har med min personlighet att göra. Vi har två olika typer av människor; extroverta behöver väldigt mycket socialt runtomkring sig och får energi av det, jag är introvert som behöver gå undan och tänka. Det har jag haft väldigt mycket nytta av i fotbollen för att lösa problem. När man är introvert accepterar man att gå undan lite lättare.
Vilken reaktion kom det från fotbollssverige, eller lämnade de dig ifred för att de trodde att det var bäst?
- I den här utmattningsdepressionen kommer det ofta en känsla av ”låt mig vara”. Den hade också funnits där en tid.